Strejk är ett oerhört kraftfullt vapen. Det finns nästan ingenting som är så besvärande för en arbetsköpare, ja för hela den kapitalistiska världsordningen, som när personalen arbetsvägrar. Det vanliga, i alla fall i Sverige, är att en strejk handlar om situationen för en viss arbetsgrupp, men det finns också det som brukar kallas för politiska strejker. En politisk strejk riktar sig inte mot en specifik arbetsgivare utan mot ett politiskt beslut. Många har oroat sig för den typen av strejker skulle bli omöjliga efter att den nya lagen om utökad fredsplikt på arbetsplatser trädde i kraft den 1 augusti, men i regeringspropositionen står det tydligt att lagen inte påverkar rätten att delta i politiska stridsåtgärder.

Greta Thunbergs och Fridays for future-rörelsens klimatstrejk är i allra högsta grad en politisk strejk, udden är inte riktad mot skolorna som eleverna går på utan mot alla världens länder och företag som låter koldioxidutsläppen öka trots att vi vid det här laget borde veta så mycket bättre. Klimatstrejken har redan gjort stor skillnad, den har inneburit att många som inte hade någon kunskap om klimatförändringarna tidigare har fått upp ögonen och den har satt press på världens makthavare. Men för att verkligen kunna förändra i grunden tror jag det krävs att inte bara ungdomarna utan också fler vuxna börjar strejka. Så länge det främst är skolelever som strejkar en dag i veckan så kan politikerna och företagsledarna rycka på axlarna eller till och med applådera. Men om alla busschaufförer, lärare, industriarbetare och it-konsulter samfällt gick ut i strejk så skulle de drabbas av panik. Det skulle ju innebära att de ekonomiska hjulen slutade rulla, vilket för många tycks vara betydligt mer skrämmande än klimatförändringarna. 

I Sverige är politiska strejker ovanliga, men de har existerat. Den längsta och mest kända var mot regimen i Chile på 1970-talet och varade i en vecka. En politisk strejk för klimatet är inte heller omöjlig, Fridays for future har i ett öppet brev uppmanat alla vuxna att strejka den 27 september och Kurt Junesjö, som är expert på arbetsrätt, säger till Aftonbladet att en politisk strejk för klimatet definitivt är tillåten så länge den är avgränsad och kortvarig. 

Men för att en politisk strejk ska kunna äga rum så krävs förstås att fackförbunden är med på det och hittills har tyvärr så gott som samtliga fackförbund visat sig vara totalt ointresserade.

”LO använder som regel inte strejkvapnet för påtryckningar i olika politiska frågor, hur viktiga och angelägna de än är, och vi tror inte att en arbetsnedläggelse skulle föra oss närmare en lösning på klimatfrågan”, säger till exempel LO:s andre vice ordförande Berit Müllerström till tidningen Arbetet. Istället vill man ”föra en dialog” med Fridays for future. Från andra fack hörs samma tongångar: ”Strejkvapnet används inte för allmänna politiska påtryckningar utan enbart i konflikter som rör arbetsmarknadens parter”, säger Saco och Naturvetarnas fackförbund menar att man inte kan strejka på grund av fredsplikten. 

Det finns något väldigt beklämmande i att fackförbunden är så fast i det ekonomiska systemet att de inte vågar ta ut sina medlemmar i strejk om så bara för några timmar. Den ekonomiska effekten av några timmars strejk en fredag i september skulle förmodligen vara ganska marginell, men det skulle ändå vara en viktig markering. En markering som säger att det är allvar nu, en markering som säger att vi inte ställer upp på att producera mer prylar och tjänster om det bidrar till att sabba klimatet. 

”I want you to panic. I want you to act as if the house was on fire, because it is”, sa Greta Thunberg i ett berömt tal i Davos i början av året. Kanske är det först när vi lägger ner vårt arbete, när vi gör uppror mot den arbetsnorm som är så fundamental för kapitalismen som världens ledare förstår allvaret bakom de orden.