På grund av ”systemkollaps” i flyktingmottagandet inleddes en snabb och nästan fullständig utradering av detsamma för snart fyra år sedan. Det var hösten då Åsa Romson med tårar i ögonen sa att den tillfälliga flyktinglagen var nödvändig, ”det bästa sättet att hjälpa mina miljöpartistiska kommunalråd”. En stund senare, efter presskonferensen, kallade hon det för ”fruktansvärda beslut”.

Ordet systemkollaps hördes plötsligt överallt. Det gick inte längre, alla gick på knäna, vi måste göra något drastiskt – så gick resonemangen. Och så blev fruktansvärda beslut nödvändiga. Vi måste ju få andrum. Men ingenting av det där var sant.

Jovisst, det kom många flyktingar. Det var brist på personal som kunde ta emot dem (man kunde också ha tänkt att det var gott om jobb). Det var svårt att hitta tak över huvudet till alla, en kväll fick några gå och lägga sig utomhus i sovsäckar. Att nazister, påhejade av SD-politiker, brände upp flyktingförläggningar gjorde inte saken bättre. Det var mycket, men det var inte en systemkollaps.

Det är den analys som Riksrevisionsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har gjort efteråt. Nu visar en rapport från Sweden Research samma sak. Utredarna Carlos Rojas och Noa Nobuoka har talat med tjänstemän från 37 kommuner. De har diskuterat vilka lärdomar som finns att dra av hösten 2015 och vilken beredskap som skulle behövas för att ta emot lika många igen. Slutsatsen är att det skulle gå bra att ha en sådan beredskap – och att ”systemkollapsen” var en produkt av alarmistisk rapportering.

I år handlar alarmismen om skjutningar. Ja, alarmism. Fast Ndella Jack och Karolin Hakim och en massa andra människor har blivit skjutna till döds alldeles på riktigt handlar det ändå om alarmism. För skjutvapenvåldet framställs i medier och i politiken som något som ökar okontrollerat. Vilket helt enkelt inte är sant – det minskar. Tittar man på polisdistriktens statistik ser man att det går i vågor, minskar i storstäderna och ökar längre norrut i landet, till exempel. Men sammantaget har det minskat de tre senaste åren – och även sett över längre tid. Fallen blir färre.

Samtidigt tävlar politiker i att tala om krafttag, ökade befogenheter för polisen, platser där de utan misstankar kan visitera vem som helst, när som helst. Tanken att skjutningarna, liksom ”systemkollapsen”, bara är en förevändning ligger nära till hands. I det ena fallet en förevändning för att sluta vara solidarisk, i det andra fallet för en repressiv inrikespolitik.