LEDARE | 1987 fick Oscar Arias, då president i Costa Rica, mottaga Nobels fredspris för sina ansträngningar att skapa fred i Centralamerika. Hans ambitioner var stora. Det som brukade kallas USA:s bakgård skulle lösgöras från det kalla kriget och Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala reducera sina militära styrkor.

Ett år senare reste jag själv i regionen under nio månader och fick uppleva krigets brutalitet när föräldrar i Nicaragua tog avsked från sina söner som skulle till fronten och på nattbussen genom våldets Guatemala.
Centralamerika var i uppror. Sandinisterna hade 1979 störtat diktatorn Somoza, vars familj hade styrt landet under flera decennier. I Guatemala pågick det inbördeskrig som startat 1954 när USA bidrog till att störta en demokratiskt vald president för att säkerställa United Fruits tillgångar och vinster och i El Salvador drog man sig inte ens för att mörda katolska nunnor eller ärkebiskopen för att de påstods stå på fel sida i konflikten. Honduras var vid den här tiden mest att betrakta som en nordamerikansk militärbas utan större självständighet.

Det kalla kriget pågick som värst och styrde mycket av agendan och med Sovjets försök att etablera kärnvapen i Kuba ett kvarts sekel tidigare i minnet, var USA naturligtvis livrädda att samma sak skulle ske på nytt i, i första hand, Nicaragua.

Undantaget var Costa Rica som 1949 hade avskaffat sin militär efter ett blodigt inbördeskrig. Det gav landet en unik position i dessa tider av konflikt och så snart Oscar Arias valts till president 1986 bestämde han sig för att agera. Man kan inte påstå att Costa Rica var helt neutralt med tanke på det ekonomiska stöd landet fick från USA, men man valde inte sida i någon av de konflikter som pågick.

Varför då denna långa redogörelse för något som ägde rum för tre decennier sedan på andra sidan Atlanten?

Jo, jag menar att även om skillnaderna är många jämfört med det som sker i Ukraina är likheterna påtagliga.

För det första handlar det om konflikter som innebär ett enormt lidande för människorna som drabbas. För det andra rör det sig inte bara om strider mellan två nationer utan om stormakters maktambitioner och rädsla att få konkurrenten alltför nära inpå. För det tredje är det fråga om krig där information och desinformation blandas på ett sätt som gör det omöjligt att reda ut vad som är vad. Och för det fjärde är det i båda fallen uppenbart att det krävs neutrala stater utan annan agenda än att bidraga till fred, som Costa Rica, för att åstadkomma eldupphör, fred och en långsiktig lösning.
 
Det är här Sverige kommer in. Vi kunde ha gjort som Costa Rica. Trots att landet gränsade till konflikterna blev man aldrig indragen i fientligheterna. Tvärtom man blev det goda exemplet, som med stöd från stora delar av omvärlden, kunna tala med samtliga parter i de olika krigen.
Hade Costa Rica istället börjat upprusta och valt sida hade snart striderna nått dit också.

Varför gör då inte Sverige som Costa Rica och Magdalena Andersson som Oscar Arias? Jag har dessvärre inte något svar på detta, utan kan bara spekulera.

En orsak kan vara att man bundit upp sig alltför mycket genom avtal med USA som innebär allt från ömsesidiga vapenköp, löften om skydd vid anfall och andra ekonomiska förbindelser. Något som tidigare visat sig ligga till grund för den plötsliga oviljan att underteckna förbudet om kärnvapen.
Rädsla förstås.

Jag upplever det också som att varken regering, opposition eller media har förstått det här med ”krigets logik”. Ger man sig in på den ena sidan blir man per automatik den andra sidans fiende. Allt annat än att Vladimir Putin med sin erövraragenda inte skulle uttala hot mot Sverige hade varit mycket konstigt.

Tyvärr är det nog redan försent för Sverige att välja en annan väg än man gjort, men det är både sorgligt och tragiskt att man inte gjorde som Costa Rica i Centralamerika. Världen behöver minskad polarisering, nedrustning och diplomati från neutrala stater som trovärdigt kan förhandla med båda parter i ett krig.

Att vi 2022 fortfarande tror att vägen till fred går genom krig är inte bara pinsamt. Det är dessutom direkt livsfarligt för hela planeten med tanke på de vapen vi nu har till förfogande för att utrota oss själva som art.