LEDARE | 1987 fick Oscar Arias, då president i Costa Rica, mottaga Nobels fredspris för sina ansträngningar att skapa fred i Centralamerika. Hans ambitioner var stora. Det som brukade kallas USA:s bakgård skulle lösgöras från det kalla kriget och Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala reducera sina militära styrkor.

Ett år senare reste jag själv i regionen under nio månader och fick uppleva krigets brutalitet när föräldrar i Nicaragua tog avsked från sina söner som skulle till fronten och på nattbussen genom våldets Guatemala.
Centralamerika var i uppror. Sandinisterna hade 1979 störtat diktatorn Somoza, vars familj hade styrt landet under flera decennier. I Guatemala pågick det inbördeskrig som startat 1954 när USA bidrog till att störta en demokratiskt vald president för att säkerställa United Fruits tillgångar och vinster och i El Salvador drog man sig inte ens för att mörda katolska nunnor eller ärkebiskopen för att de påstods stå på fel sida i konflikten. Honduras var vid den här tiden mest att betrakta som en nordamerikansk militärbas utan större självständighet.

Det kalla kriget pågick som värst och styrde mycket av agendan och med Sovjets försök att etablera kärnvapen i Kuba ett kvarts sekel tidigare i minnet, var USA naturligtvis livrädda att samma sak skulle ske på nytt i, i första hand, Nicaragua.

Undantaget var Costa Rica som 1949 hade avskaffat sin militär efter ett blodigt inbördeskrig. Det gav landet en unik position i dessa tider av konflikt och så snart Oscar Arias valts till president 1986 bestämde han sig för att agera. Man kan inte påstå att Costa Rica var helt neutralt med tanke på det ekonomiska stöd landet fick från USA, men man valde inte sida i någon av de konflikter som pågick.

Varför då denna långa redogörelse för något som ägde rum för tre decennier sedan på andra sidan Atlanten?

Jo, jag menar att även om skillnaderna är många jämfört med det som sker i Ukraina är likheterna påtagliga.

För det första handlar det om konflikter som innebär ett enormt lidande för människorna som drabbas. För det andra rör det sig inte bara om strider mellan två nationer utan om stormakters maktambitioner och rädsla att få konkurrenten alltför nära inpå. För det tredje är det fråga om krig där information och desinformation blandas på ett sätt som gör det omöjligt att reda ut vad som är vad. Och för det fjärde är det i båda fallen uppenbart att det krävs neutrala stater utan annan agenda än att bidraga till fred, som Costa Rica, för att åstadkomma eldupphör, fred och en långsiktig lösning.
 
Det är här Sverige kommer in. Vi kunde ha gjort som Costa Rica. Trots att landet gränsade till konflikterna blev man aldrig indragen i fientligheterna. Tvärtom man blev det goda exemplet, som med stöd från stora delar av omvärlden, kunna tala med samtliga parter i de olika krigen.
Hade Costa Rica istället börjat upprusta och valt sida hade snart striderna nått dit också.

Varför gör då inte Sverige som Costa Rica och Magdalena Andersson som Oscar Arias? Jag har dessvärre inte något svar på detta, utan kan bara spekulera.

En orsak kan vara att man bundit upp sig alltför mycket genom avtal med USA som innebär allt från ömsesidiga vapenköp, löften om skydd vid anfall och andra ekonomiska förbindelser. Något som tidigare visat sig ligga till grund för den plötsliga oviljan att underteckna förbudet om kärnvapen.
Rädsla förstås.

Jag upplever det också som att varken regering, opposition eller media har förstått det här med ”krigets logik”. Ger man sig in på den ena sidan blir man per automatik den andra sidans fiende. Allt annat än att Vladimir Putin med sin erövraragenda inte skulle uttala hot mot Sverige hade varit mycket konstigt.

Tyvärr är det nog redan försent för Sverige att välja en annan väg än man gjort, men det är både sorgligt och tragiskt att man inte gjorde som Costa Rica i Centralamerika. Världen behöver minskad polarisering, nedrustning och diplomati från neutrala stater som trovärdigt kan förhandla med båda parter i ett krig.

Att vi 2022 fortfarande tror att vägen till fred går genom krig är inte bara pinsamt. Det är dessutom direkt livsfarligt för hela planeten med tanke på de vapen vi nu har till förfogande för att utrota oss själva som art.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.