Innehåll



  • Ledare

  • Essä

  • Nyheter

  • Global Granskar

    • Överlevnad mot alla odds

      Centralasien är en på många sätt beslöjad region, inklämd mellan stormakter som Ryssland och Kina, medialt undanträngd av närliggande Mellanöstern och konfliktens Afghanistan. 1991, efter Sovjetunionens fall, blev Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan självständiga…
    • Det tog nomaderna på bilden mindre än två timmar att demontera jurtan och lasta den på en pickup.
      Global Granskar

      Överlevnad mot alla odds

      Centralasien är en på många sätt beslöjad region, inklämd mellan stormakter som Ryssland och Kina, medialt undanträngd av närliggande Mellanöstern och konfliktens Afghanistan. 1991, efter Sovjetunionens fall, blev Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan självständiga nationer, även om samtliga länder på olika sätt tvingats leva med politiska och ekonomiska konsekvenser efter 70 år av satellitstyre från Moskva.
      Genom alla år och samhällsskick – tsarväldet, sovjetregimer och numera självständiga nationer – har regionens nomader tvingats uppfinna nya sätt att överleva och finna en identitet i de nya, allt som oftast toppstyrda tidevarven.

      Centralasien del 2

      I Pamirbergen i östra Tadzjikistan, nära gränsen till den kinesiska regionen Xinjiang, har kirgiziska seminomader bunkrat upp med förnödenheter inför vintern.

      När vintern väl kommer, ofta i början av november, är det för sent. Snart är den enda vägen hit, den mytomspunna Pamirmotorvägen anlagd av sovjetiska ingenjörer på 1930-talet, täckt av tjock snö och förrädiska isrännor. Snöfall kan göra världen omkring osynlig i veckor.

      Lastbilar från Xinjiang på väg till Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe har inget annat val än att trotsa vinterförhållandena, men seminomader som inväntar våren då de sätter upp sina jurtor högre upp i bergen, där gräset växer högt under en lågt dinglande sol, ”går i ide”:

      – Vi har inget annat val, säger en herde till Tidningen Global, bosatt i en by utan rinnande vatten, elektricitet eller tillgång till sjukvård eller affärer.

      Kokuibeldalen
      Kokuibeldalen. En kirgizisk flicka fyller spisen med jak-spillning – det enda bränsle som finns här i Pamirbergen. Foto: Steynard/Flickr

      ”Fattiga, maktlösa, oproduktiva”

      I flera sekel har de betraktats som ett problem. Vandrande gåtor som andra måste dechiffrera och felande länkar som måste rätas ut och halas upp ur misärens träsk. Nomader och nomadismen var ett problem, ansåg den ryske tsaren och hans regering i slutet av 1800-talet, då stora delar av dagens Centralasien inlemmades bakom ryska gränser.

      Och genom de glasögon som sovjetiska ledare synade centralasiatiska nomadstammar med stod det snart klart att de var långt ifrån några färdigslipade muttrar som passade in i byggandet av ny socialistisk värld:
      ”Nomader betraktades som fattiga, röstlösa, maktlösa och oproduktiva”, menar Alun Thomas, historiker vid Staffordshire University, i Nomads and Soviet Rule: Central Asia under Lenin and Stalin.

      Särskilt det senare, ”oproduktiva”, är nyckeln för att förstå motiven bakom den sovjetiska kollektiviseringen av mark, jordbruk och boskapsskötsel under 1930-talet.

      Då hade USA:s nomadiserande ursprungsfolk som befolkade den amerikanska västern redan tvingats på knä och intvingats till ett inhägnat liv bakom reservationsgränser med hänvisning till civilisationens ankomst och religiösa motiv inlindade i ett statligt finansierat expansionsprogram: ”Ödets manifest” (”Manifest Destiny”).

      Längs den afrikanska kontinenten hade nomadiserande folk, kulturer och livsstilar nått samma öde under europeiska kolonialmakters översyn och vapenmakt – men istället för i reservat dukade många under som slavar, på båda sidor om Atlanten.

      I Centralasien stöptes villkoren för regionens invånare – såväl nomader som bofasta jordbrukare – om i början av 1900-talet.

      Kunglig jordreform

      Då beordrade den ryske tsaren Nicholas II sin premiärminister Pjotr Stolypin att genomdriva en jordreform och påskynda koloniseringen av tsarväldets ”ociviliserade utposter” i Sibirien och Centralasien (områden som just hade säkrats militärt; östra Sibirien från det kinesiska kejsardömet, delar av Centralasien från Storbritannien och det kinesiska kejsardömet).

      Stolypin hade tillsatts som premiärminister i kölvattnet av den ryska revolutionen 1905, under vilken hans hårdhänta behandling av upproriska bönder i egenskap av guvernör i sydvästra Ryssland inte gick tsaren obemärkt förbi.

      Som arkitekt och ansvarig för den jordreform som varit ett av kraven från revolterande folkmassor såg han till att lotta ut mark till miljontals ryssar bosatta i tsarväldets västra ände, varav 1,5 miljoner var tyska migranter som slog sig ner i dagens Sibirien och Centralasien, främst utmed Kaspiska havet i dagens Kazakstan och Uzbekistan.

      Skattelättnader, svält … och uppror

      Koloniseringens fotsteg bäddade för flodvågor som sköljde in över Centralasien, understryker Alun Thomas i Nomads and Soviet Rule:
      ”Svälten 1891 tvingade bönder allt längre söderut och 1896 administrerades nybyggare vars rörelse uppmuntrades. Stolypins jordreformer påskyndade senare ytterligare migration då jordbrukare åtnjöt skattelättnader när de packade ihop och begav sig av söderut”, skriver Alun Thomas.

      I Centralasien förstärktes centraliserade statsapparater med institutioner som fylldes med politiska tjänstemän som hämtade order från Sankt Petersburg. Därtill uppvisade den nya regimen och dess jordbruksvänliga expansion liten eller ingen som helst känslighet när det gällde nomadiska livsstilar, vars pastorala boskapsskötsel inte bara stördes av nybyggarnas och deras jordbruksteknikers ankomst – utan såg sin rörelsefrihet i många fall helt och hållet avskuren.

      Kokuibeldalen
      Kokuibeldalen. Seminomader är bosatta i byar om vintrarna o ute på bete i jurtor på sommaren. Nomader lever i jurtor året om. Foto: Steynard/Flickr

      Mark, vatten och vete

      Under första världskriget störtades det ryska tsarväldet 1917 av bolsjevikrörelsen. I Centralasien hade lokalbor, framför allt i dagens Kirgizistan, redan 1916 tagit till våld och desperata uttryck för att göra sina röster hörda när det gällde begränsade alternativ för nomadiska livsstilar och tsarväldets favorisering av nybyggare. Ryska soldater kallades in för att slå ner upproren och en massexodus av nomader korsade gränsen in till den kinesiska Xinjiangprovinsen.

      ”Mark och vatten, när det gäller äganderätt och bruk, låg till grund för oroligheterna och skulle spela samma roll igen framöver”, skriver Alun Thomas.

      Efter ryska revolutionen bildades visserligen lokalkommunistiska kontor med uppgift att sköta jordbruk, en begynnande industriell närvaro och nomadernas fortsatta krav på rörelsefrihet. Regionens avskurenhet visade sig förbli cementerad då många centralasiatiska kommunistledare försvarade de europeiska nybyggarnas intressen, trots att dessa utgjorde troppen på en nybildad regional aristokrati planterade av det fallna tsarväldet.

      Vladimir Lenin, nu inrättad som sovjetledare i den nygamla huvudstaden Moskva, såg mot bakgrund av ett nyligen utkämpat världskrig, felslagna skördar och efterföljande massvält inget annat val än att försöka förstärka det centralasiatiska jordbruket genom att försöka balansera ekonomin med marknadsstimulanser.

      Allt i ett läge då USA, som till skillnad från Europa inte hade sett sina städer, fält och fabriker grusade av krigets framfart, klev fram som en växande veteexportör och försvagade den krigströtta sovjetiska ekonomin.

      Proletär jordreform

      1922 svepte en omfattande jordreform in över hela Ryssland och Centralasien och lämnade de europeiska nybyggarna barbacka efter att ha lyfts upp till inflytelserika handels- och samhällspositioner av tsarväldets skattelättnader. Men det var ingenting mot vad som väntade under Josef Stalins översyn.

      Under 1930-talet nedmonterades Lenins ekonomiska linje helt och hållet och banade väg för femårsplaner och kollektiviseringar. För centralasiatiska nomader innebar det ett fullskaligt inträde i en nationalstat och nationell tillhörighet på bekostnad av pastoral boskapsskötsel.

      ”Nomadism var inte en av de sociala realiteter som den nationella identiteten bildades ur. Varken ryska eller centralasiatiska eliter ansåg att nomadism var en genetisk predisposition eller en motståndskraftig eller definitiv kulturell egenskap – och de förväntade sig inte heller att den skulle överleva socialismens utvecklingskraft”, skriver Alun Thomas.

      Från koloniala subjekt till kollektiva komponenter

      Men om det tidiga Sovjetunionen behandlade nomader som ”koloniala subjekt” blev de och deras barn lärare, vägarbetare, fabriksanställda och lastbilschaufförer i ett politiskt projekt där klass, inte nationstillhörighet, var den röda tråden. Men liksom tsarväldet före Stalin fortsatte ryska idéer och rysk chauvinism att härska över lokalsamhällen långt ifrån metropolerna Moskva, Sankt Petersburg och Kiev under sovjetepoken.

      Politiken att försöka ”homogenisera människor för att uppnå universella mål” ledde emellertid kulturella, sociala och politiska minoriteter in i samma återvändsgränd, anser Alun Thomas – och understryker särskilt den stalinistiska kollektiviseringens roll:

      ”I den längre berättelsen om den nomadiska erfarenheten av sovjetmakten är den definitiv: ett specifikt drag i kollektiviseringskampanjen i Centralasien var att den nästan helt avslutade nomadismen”, skriver han i Nomads and Soviet Rule.

      Den kollektiviserade boskapsskötseln och det kooperativa jordbruket underblåste snarare än släckte kvardröjande stridigheter mellan rivaliserande regionala folkgrupper och religiöst orienterade minoriteter. Och på andra sidan om Stalins terror på 1930-talet, andra världskriget och sedermera Sovjetunionens kollaps och Centralasiens utmynnande i fem enskilda och självständiga stater – Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan – finns det också alltjämt kvar, som pyrande eldar som flammat ut till interna stridigheter i modern tid.

      Fria och ofria

      De maktminoriteter som gödde sig själva och sina lojala i de centralasiatiska centralorterna under sovjettiden förblev kvar vid makten även efter att självständighetens timme slog. Över en natt, med ett magiskt penndrag i likhet med andra dito som haft ett finger med i Centralasiens gränsdragningar och marklotterier, frikopplades jordbruken från staten och, ofta, hela lokalsamhällen som hade blivit beroende av kollektiven och kooperativen.
      Istället stod många där, barbacka men på pappret fria att göra vad de ville. Men utan några som helst medel eller försäkringar i ryggen att uppnå några drömmar med.

      – Kollektiviseringen av nomaders boskap och marker var inget bra system – men att bara stänga igen hela systemet över en natt var ännu sämre, säger en seminomad som vill vara anonym till Tidningen Global.
      På så vis, menar hen, förlängdes det politiska system ­(oavsett om det orkestrerats av tsarer, bolsjeviker eller korrupta självständighetsledare) som med argument om förbättringar (oavsett nybyggaranda, socialism eller frihet) utarmar isolerade och marginaliserade människors möjligheter att se efter sig själva och sina familjer.

      Under 1930-talet ned­monterades Lenins ekonomiska linje helt och hållet och banade väg för femårsplaner och kollektiviseringar
      Under 1930-talet ned­monterades Lenins ekonomiska linje helt och hållet och banade väg för femårsplaner och kollektiviseringar.  Foto: AP Photo/Alexander Zemlianichenko

      Nya tider, gamla strukturer

      Pamirbergen är ingen förlåtande plats och vädret är alltmer nyckfullt i de dokumenterade klimatförändringarnas spår. Smältande glaciärer, uttömda vattenreserver och ökentorra somrar som kantrar över i extremkalla, utdragna vintrar.

      Det finns inget egenvärde i att romantisera nomadismen i östra Pamirbergen bara för sakens skull, men värt att lyfta fram är livsstilens påtagliga förmåga att trots enorma utmaningar finna nya sätt att finna stigar längs med turbulenta terränger. Att packa ihop och flytta till städer är ett alternativ, visst, och ett som många väljer. Men långt ifrån alla.

      – Vi seminomader i Tadzjikistan, som lever högt uppe i Pamirbergen, har inget val. Ingen annan har någonsin ordnat det för oss, vi måste ordna det själva, säger seminomaden, som vill förbli anonym, till Tidningen Global.

      ***
      Läs även första delen i artikelserien:  Stalins allsmäktiga penndrag

      Läs fler reportage
      Läs fler artiklar av Klas Lundström

      Av Klas Lundström

  • Nyhetsquizz

  • Krönika