Kriget har inget kvinnligt ansikte skrev Svetlana Aleksijevitj. Sedan förklarade hon precis hur sann motsatsen är. Kriget i Ukraina har just kvinnliga ansikten. Både de som är kvar och gör motstånd, men också de som tvingats fly. Det är främst deras utsatthet jag fått bevittna de senaste dagarna, i Ukraina och vid gränsen mot Polen.

2,2 miljoner människor har flytt från Ukraina till Polen sedan Ryssland inledde den fullskaliga invasionen för en månad sedan. Majoriteten av dem är kvinnor och barn. Jag har sett dem passera gränsen. Kvinnor som flytt för att rädda barnen men också kvinnor som tvingats lämna söner, makar, bröder och pappor på andra sidan. Jag har sett kvinnor vända tillbaka till Ukraina för att avskeden blivit för tunga att bära, och kvinnor som redan hunnit förlora de som stannat kvar.

Föreståndaren för ett tillfälligt boende vi besökte i staden Przemysl i lördags vittnade om den utsatta situation som många gravida kvinnor nu upplever, liksom de som flyr med småbarn. Från volontärer vid gränsen fick vi höra fruktansvärda vittnesmål om bebisar som under kalla nätter den senaste veckan frusit ihjäl i sina mammors armar, i väntan på att korsa gränsen. En gränslös orättvisa och maktlöshet.

En lång rad välgörenhetsorganisationer med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa varnar för att mödradödlighet och barnadödlighet kommer att öka drastiskt de kommande månaderna.

På ett volontärdrivet lager för förnödenheter i närheten hjälpte vi till att packa kläder och filtar som skulle transporteras till andra sidan och märkte dem med ”newborn”. Det är en vidrig insikt att även de allra minsta storlekarna behövs i en krigszon.

En lång rad välgörenhetsorganisationer med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa varnar för att mödradödlighet och barnadödlighet kommer att öka drastiskt de kommande månaderna. De pekar, liksom många av de volontärer vi mött, på att tillgången till sexuell och reproduktiv hälsa är dålig i Polen, såväl som i Ungern, Rumänien och Slovakien dit många ukrainare på flykt kommer. Det beror på höga kostnader och dålig tillgång till vård, men också restriktiva lagar. I Polen möter kvinnor ett totalförbud mot abort, en mänsklig rättighet de haft i sitt hemland. Tillgången till ”dagen efter piller”, preventivmedel, och behandling för sexuellt överförbara sjukdomar är också begränsad.

Men utmaningarna och riskerna slutar inte där. Just nu kommer rapport efter rapport om människohandel i krigets skugga. Flera kvinnliga volontärer precis vid gränsövergången i Medyka spejade som hökar efter män som närmade sig kvinnor som just anlänt. De vittnade om att traffickingligorna redan har system på plats för att fånga upp unga kvinnor i Lviv och sedan försöka föra bort dem när de passerat gränsen in i Polen.

I en kris av denna magnitud är det viktigt att vi som lagstiftare vet hur situationen ser ut för de som drabbas, vilka utmaningar som finns på plats och vad som saknas för att EU ska kunna vara den trygga famn de som flyr undan krig behöver.

Jag är fylld av intryck, berättelser och vittnesmål från gränsområdena i östra Polen och västra Ukraina som jag fått möjlighet att besöka de senaste dagarna.

De polska myndigheterna är osynliga vid gränsen. Det är civilsamhället som i huvudsak bär mottagandet på sina axlar och bistår ukrainare på flykt. Staten ska ha ansvar i kriser men här är det volontärer och småskaliga hjälporganisationer som måste täcka upp. Vi måste säkerställa att de får det stöd och de resurser som behövs för att fortsätta genomföra sitt arbete. Samtidigt måste vi pressa Polen, liksom EU:s egna myndigheter att vara närvarande vid gränsen för att säkerställa att mottagandet sker rättssäkert och att inte människohandeln och annan kriminell verksamhet får utrymme att frodas.

Vi måste också säkerställa riktade resurser för att tillgodose grundläggande behov när det kommer till sexuell och reproduktiv hälsa för människor på flykt. Detta rör allt från dagen-efter-piller, till mensskydd, preventivmedel, postpartumvård, tillgång till hiv-medicin och hormoner för transpersoner. Vi kan inte heller acceptera att kvinnor förlorar grundläggande rättigheter, som aborträtten, när de flyr till ett EU-land.

Listan på allt som måste göras för att stärka mottagandet i EU, liksom stödet till internflyktingarna i Ukraina, är mycket längre än så. Jag återvänder snart till Bryssel för att fortsätta detta arbete. Tyngd av krigets fruktansvärda konsekvenser, men stärkt av den motståndskraft jag sett hos ukrainare, det medmänskliga engagemang som polacker och volontärer från hela världen uppvisat och trygg i att en bättre värld är möjlig när vi låter solidariteten styra.

*Alice Bah Kuhnke är EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna och gruppledare för jämställdhetsutskottet, samt krönikör i Fempers nyheter.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.