Vem minns Greta Thunberg idag? Den unga klimataktivisten som snart sagt alla världens ledare ville synas ihop med. Många kan naturligtvis erinra sig henne. Det är trots allt inte så länge sedan hon prydde löpsedlar och toppade teves nyhetssändningar nästan dagligen.

Men kommer ni ihåg hur eniga vi var om hur viktigt det var med klimatet och hur hon hyllades för sin storslagna kamp? Några föreslog till och med Nobels fredpris för hennes insatser. Och de var fantastiska. Möjligen ledde de till för mycket prat om klimat och för lite om natur, men det var inte Thunbergs fel. Nej, skulden låg hos de makthavare och det näringsliv som i hennes ord, inte såg en möjlighet att rädda vår planet utan istället med ”den gröna omställningen” vädrade fortsatta vinster och fortsatt ekonomisk tillväxt.

Men kommer ni ihåg hur eniga vi var om hur viktigt det var med klimatet och hur hon hyllades för sin storslagna kamp?

Innan dess var det Me Too. Ett både djupgående och brett avslöjande av brott mot kvinnor som begåtts i stort och i smått av män som trott sig oövervinnerliga och ställt sig över lagen i sitt patriarkala maktutövande.
Det allra mesta med Me Too var av godo och till nytta, men som vanligt dök det upp ett drev som inte kunde vänta in fakta, utan nöjde sig med rykten. Därför drabbades också en del oskyldiga män, vilken inte bara var till skada för dessa utan också användes av individer som ser jämställdhet som ett hot och inte en självklar rättighet.

Efter ”klimatångesten” tog pandemin över och nu fylldes istället varenda nyhetsutrymme, krönika och debattsida av experters ord om smittspridning och vaccin.

Samhället stängdes ner och ofta var det svårt att skilja på vad som var information och vad som var rykten när rädsla fick företräde framför kunskap.

En icke mätbar, men icke desto mindre farlig, biverkning, blev det hat som somliga vräkte ut mot dem som inte delade deras åsikter om nyttan – eller skadan – med vaccin.

Som genom ett trollslag upphörde sedan informationen om pandemin den dag Ryssland invaderade Ukraina och ändå vet vi ju att krig i sig är smittspridningens bästa vän. Det är bara att studera hur spanska sjukan och det första världskriget gick i armkrok med varandra.

Så var står vi då i dag när det gäller dessa fyra stora ”mediautbrott” om företeelser som alldeles uppenbarligen inte kan hanteras samtidigt?

Jo, det pågår ett krig som startats av en maktfullkomlig och tämligen verklighetsfrånvänd despot som satt i gång en ogenomtänkt global upprustning och polarisering vi inte sett på många år. Ett fruktansvärt scenario som riskerar att eskalera på fler områden än vi anar.

Redan pandemin hejdade kampen för minskade utsläpp, klimatet och naturen.

Nu ökar åter utsläppen, men det finns mycket lite utrymme i media för detta.

Den kamp som inte bara glömdes bort, utan omintetgjordes när alla regeringar satte igång att tävla om vem som snabbast kunde få fart på ekonomi och tillväxt igen.

Nu ökar åter utsläppen, men det finns mycket lite utrymme i media för detta.

Och så kriget då. Det raserar precis allt. Inte bara det vi ser i form av direkt mänskligt lidande och förstörelse, utan även på en rad andra sätt. Nu binds resurser som kunde användas på annat håll till militär upprustning.
Nu skövlas den natur som alldeles nyss skulle värnas.

Nu sprids nya sjukdomar och gamla smittspridningar riskerar att förstärkas när massor av människor trängs samman och tvingas leva under vidriga omständigheter.

Och vi vet alla att krig gör så att det mänskliga hos människan ruttnar. Nu följer de övergrepp som inte direkt har med stridigheterna att göra och som alltid är det kvinnor som utsätts för våldtäkter, misshandel och annan förnedring.

Och så framtiden… Hur kommer världen att se ut när vi når först ett eldupphör och sedan ett fredsavtal i Ukraina? Ökad polarisering och ännu fler avancerade vapen som finns där för nästa diktator – oavsett land, religion eller ideologi – att ta över och hota med.

Vi får heller inte glömma hur Sverige under ett antal år dribblat bort sin roll som trovärdig fredsförhandlare i takt med att neutralitet och alliansfrihet försvunnit. Nu rustar vi åter upp militärt och ett medlemskap i Nato kommer allt närmare. Vad man än tycker om förändringen är det en kursomläggning av svensk utrikespolitik utan motstycke i modern tid.

Me Too, naturen och klimatet, pandemin och krigen. De hänger ihop på ett sätt som måste synliggöras, inte som nu; glömmas bort, döljas och förnekas.
Och frågan kvarstår: Kan vi lita på medias nyhetsprioriteringar? Jag tycker inte det. Istället för att ge oss sambanden och ställa de kritiska följdfrågorna får vi ett medlöperi som inte är direkt falskt, men väldigt navelskådande i sin ängslighet att riskera att inte vara den allmänt vedertagna sanningen till lags. Och detsamma gäller alldeles oavsett om det är fråga om klimat, jämställdhet, pandemi eller krigshot. Nästan alla löper åt samma håll tills någon blåser i pipan och pekar i en annan riktning.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

LEDARE | Jag kan inte motstå frestelsen att ännu en gång använda mig av fotot på skylten i skogen därhemma och att på nytt utse de som styr vårt land till en ”dumskallarnas sammansvärjning”, ett uttryck som jag hämtat från John Kennedy Tooles roman som aldrig avslutades.

Anledningen? Den militära upprustningen och det nya avtalet med USA som, bland annat, innebär att vi frånsäger oss rätten till att agera när en av stormakterna etablerar sig i vårt land.

Försvarsminister Pål Jonsson säger så mycket dumt i intervjun (DN 6/12) där han berättar om det nya försvarsavtalet med USA, som bland annat ger USA både ökad närvaro och ökade rättigheter i Sverige, att det är svårt att välja vilket citat jag ska inleda med:

”I grunden handlar det om att det är lättare för USA att verka på svenskt territorium om soldaterna lyder under amerikansk jurisdiktion. Det gör det tekniskt enklare och juridiskt enklare.”

Följdfrågan borde naturligtvis vara vad USA vill göra i vårt land som förhindras av våra lagar och som måste underlättas.

”Då kommer man att märka en viss ökad militär närvaro på vissa av de här 17 platserna. Vi har redan i dag en amerikansk närvaro genom olika typer av övningar. Men dels kommer övningarna att öka, dels kommer man att se mer av amerikanska soldater och amerikansk närvaro på vissa av de här orterna.”

Min undran är hur närvaron av soldater och säkerhetsfolk från USA kan minska risken för krig i ett land som levt i fred i 200 år. Dessutom innebär det här förstås ett rejält naggande i kanten av den svenska självständigheten. För inte tror väl någon på allvar att nordamerikanska trupper kommer att rätta in sig i ledet och lyda en major från något regemente i Sverige om Ryssland hotar deras installationer…

Norge har redan tecknat ett liknande avtal med USA där det står att man inte går med på någon förhandslagring av kärnvapen. Något sådant finns inte i det dokument som Sverige nu undertecknat i Pentagon.

Nej, i allt är numera Sverige USA:s lydige undersåte och det alldeles oavsett om det handlar om våldet i Gaza, klimatpolitik i Dubai eller den accelererande militära upprustningen i norra Europa.

Jag tycker det känns som ett hån mot mig som tänkande människa, mot Sverige som land och mot mänskligheten, när jag läser om hur den moderate försvarsministern orerar om ökad säkerhet och avskräckning som vore vår enda jord spelplanen för något av alla de våldsbejakande dataspel som dagens unga växer upp med och inte en planet som hotas av förstörd natur och klimatförändringar.

Och som det inte vore nog med dumheter vurmar denne säkerhetsrisk till politiker för en ökad användning av bestyckade drönare i försvaret av Sverige och i den svenska krigföringen på andra håll. Naturligtvis ska dessa drönare också hanteras av AI på ett ännu icke definierat sätt.

Givetvis är det, som vanligt, den svenska vapenindustrin som jublar högst när vi fortsätter med det militära vansinnet. Saab Group har köpt ett AI-företag som bland annat studerar den senaste drönarutvecklingen – autonoma drönarsvärmar.

Sug på de orden en stund och fundera på vad det innebär; ”autonoma drönarsvärmar”. Jag kommer att tänka på okontrollerat dödande utan mänskligt ansvar.

I tider när all energi borde läggas på global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald väljer alltså vår regering, med stöd av stora delar av oppositionen utgår jag från, att hoppa upp i knät på av en av stormakterna, bidra till ökad polarisering i världen, accelerera den militära upprustningen och strunta i smältande isar, hotade djurarter och skövlade skogar.

Är det verkligen det här vi vill? Och om det nu skulle vara så att vi inte önskar det här; varför låter vi det då ske?

***

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström