Bomber, granater och torpeder. Omvärldens upprustning har pågått långt innan kriget i Ukraina, något som givetvis gynnat den växande svenska vapenexporten. Under 2021 steg den hela 20 procent (jämfört med året innan) där över en tredjedel av dessa vapen gick till Förenade Arabemiraten i Mellanöstern, diktaturen som i dag är Sveriges största kund. Det är inte förvånande, men ack så viktigt att belysa, hur vapenleveranser inte är många steg ifrån världens största humanitära kriser. Trots denna tydliga koppling så är hetsen för ytterligare upprustning högre än någonsin. Att dra lärdomar från förr är som bortblåst när rädslan är i rullning.

Förenade Arabemiraten är en av aktörerna i konflikten i Jemen. Där har kriget nu pågått i sju år och lett till en humanitär kris utan dess like. Vidare så har närapå alla vuxna män i landet tillgång till ett skjutvapen. Och flera olika militära grupper har tillgång till betydligt tyngre vapen. Samtidigt kan ägarna av exempelvis Saab, Sveriges största vapenföretag, skåla över en ökad vinst för deras redan överfyllda konton. För visst är det så att fickorna redan är överfulla hos några av Sveriges rikaste familjer (aktieägarna på Saab). Det är rent ut sagt obegripligt hur det fortfarande kan vara lagligt att kapitalisera på en ökad polarisering i världen som orsakar dagens humanitära kriser. Vi borde veta bättre.

Saab:s vapen är bland annat även de som köpts upp av den svenska staten för att ”stödja” Ukraina. Och mer affärer kommer det att bli, eftersom Sveriges regering nu vill öka vårt egna försvar till två procent av BNP. Samtidigt uppmuntras svenska ungdomar att göra värnplikt. Vi går alltså sakta men säkert mot en framtid där fler och fler människor ska ha tillgång till skjutvapen och potentiellt riskerar sina liv för att försvara en ideologi eller en flagga.

”Den säkerhetspolitiska utvecklingen” nämns konstant som orsaken till vår och världens upprustning. Narrativet är att vi behöver fler militärer och vapen för att uppnå ett tryggt säkerhetspolitiskt läge. Det finns ett antal uppenbara problem med detta resonemang. Det kanske allra tydligaste är faktumet att vapen alltför lätt hamnar i ”fel” händer.

Men det finns också en annan skrämmande sanning i denna hysteri. Nämligen att vi upprustar oss mot andra aktörer som gärna vill vara störst (såsom Putin). Mot röster som inte räds för att hota med vapen av utplånande slag. Mot makter som troligen kommer att göra allt i sin makt för att behålla sin position och även de lägga sitt krut på upprustning. Historieklockorna ringer. Hur många år av felprioriteringar och lidande ska få gå denna gång innan vi återgår till fredsskapande åtgärder? Hur många gånger ska vi behöva testa vad som händer när man löser våld med våld?

Vi är på väg mot en värld av ökad polarisering. En framtid där regeringar, i ett trendigt svep, omfördelar pengar och satsar på sina försvar. Där länder väljer sidor och matar en utveckling mot ett allt spändare läge. En värld där regeringar, såsom den svenska, köper mängder med vapen av de stora vapenproducenterna. Där man dessutom fyller fickorna på familjer som redan är oförsvarbart rika. Också det ett bidrag till en annan typ av polarisering (klassklyftorna).

Det hade kunnat vara annorlunda. Det hade kunnat vara en framtid som satsar på nedrustning, fred och att motarbeta den allra största hotbilden mot världens globala civilisation, klimatförändringarna. Vi hade kunnat gå mot en värld där intellekt prioriteras över våld. Istället för en värld med ett gäng beslutsfattare som lika gärna hade kunnat vara kvar i sandlådan.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.