Kinas nya bakgård

TADZJIKISTAN | Året var 2013 och Kinas president Xi Jinping är i Kazakstans futuristiska huvudstad Nur-Sultan (då alltjämt kallad Astana). Den kinesiske potentaten hyllar Zhang Qian, den diplomat och resenär som i historieböcker lyfts fram för sina politiska stordåd cirka år 120 e.Kr., då hans arbete beredde väg för kinesiska handelsmän att idka affärer med omvärlden, med Centralasien, längs vad som sedan dess kallas Sidenvägen.

”När jag står här och ser tillbaka på det avsnittet av historien kunde jag nästan höra kamelklockorna eka i bergen och se röken stiga upp från öknen”, sa Xi Jinping, rapporterade bland andra Financial Times.

1 800 år senare, den 14 april 2022, reste Tadzjikistans president Emomali Rahmon norrut, till landets nordvästra hörn i Sughdregionen, för att skaka hand med kinesiska investerare, representanter för 2020-talets sidenvägskaravaner. Handslaget beräknas vara värt 1,3 miljarder kronor och säkrar det kinesiska gruvbolaget Talco Gold rättigheter att bryta efter guld i landet fram till år 2047.

Fördjupade relationer i cementerad diktatur

Guld är ingen ny historia i Centralasiens fattigaste land, till 93 procent täckt av bergsterränger och svårforcerade landskap. Sedan 2017 och i och med marknadsgynnsamma priser har utländska investerare flockats till den forna sovjetrepubliken med kapital och säkrade handelsavtal – men lejonparten har härrört från Kina, som i och med det senaste guldavtalet via ett bolag som samägs av ett tibetanskt bolag och tadzjikiska Talco Aluminium Company (TAC).

TAC är en av Tadzjikistans ekonomiska hörnpelare och landets viktigaste industriella bolag, vars intäkter uppges fylla skattefria konton i de brittiska Jungfruöarna – konton kontrollerade av president Emomali Rahmon, enligt The Economist.

I vanlig ordning är det emellertid inte dessa omständigheter – de tveksamma hybridformationerna av gruvbolagen, hur kontrakten skrivits och vilken kohandel som föranlett dem – som allmänheten hör talas om. Tadzjikistan förblir en totalitär stat, styrd av en seglivad president som byggde upp sitt politiska kapital under det blodiga inbördeskriget på 1990-talet och vars fortsatta legitimitet bland gemene tadzjiker förblir bottnat i narrativet kring att landets fred står och faller med Rahmons presidentskap.

Arbetstillfällen och fattigdom

Den tadzjikiska allmänheten har inte tagit del av de oroligheter, våldsvågor, massarresteringar av civila och månadslånga nedsläckningar av internet som plågat den autonoma regionen Gorno-Badachsjan i Pamirbergen, nära gränsen till Kinas än mer isolerade provins Xinjiang, det senaste halvåret.
Men när det gäller det guldkantade avtalet blir allmänheten varse om de 1 500 nya arbetstillfällen som utfästs i guldgruvprojektets spår. En välkommen nyhet i ett land kantat av utbredd fattigdom.

Men landets nordöstra hörn är dock inte som resten av Tadzjikistan. I Sughdregionen har en industriell infrastruktur funnits på plats sedan sovjetepoken och det har varit härifrån som många av landets politiska ledare genom åren har handplockats efter ledande positioner inom gruvbolag, jordbrukskooperativ eller regionala politbyråer.

Hybridbolagsformen med tibetanskt och tadzjikiskt guldkapital säkrar därför inte bara en ny fabrik och en rad nya dagbrott – det delar även ut arbetstillfällen i ett läge då covid-19-pandemins efterskalv börjat resa krav på handling från president Emomali Rahmon. Och i det avseendet pekar presidenten österut, i riktning mot Peking.

– Kina ger pengar som ett lån till Tadzjikistan för specifika projekt och parlamentet godkänner ofta skattebefrielser under byggperioden. Byggutrustning hämtas från Kina, kinesiska arbetare är engagerade i byggnaden. Som ett resultat går alla pengar tillbaka till Kina, och Tadzjikistan förblir belastat med skulden, berättar en analytiker för Eurasianet mot villkor om anonymitet, eftersom kritik mot regeringen kan leda till repressalier.

Ett växande skuldberg

För Tadzjikistans del handlar det om ett växande skuldberg. Inalles rör det sig om en skuld på tio miljarder kronor, varav merparten är nödlån som den tadzjikiska staten tvingats söka för att hålla statsapparaten igång.

Skulden till Kina motsvarar en tredjedel av Tadzjikistans totala statsskuld, rapporterar Eurasianet.

Lånet och de avtal som Kina slutit med Rahmons regering cementerar därför den kinesiska statens politiska och ekonomiska inflytande i den tadzjikiska huvudstaden Dusjanbes maktkorridorer. Ett inflytande som gjort Tadzjikistan till en viktig schackpjäs i de centralasiatiska maktspel som Kina och Ryssland numera hänger sig åt inte bara politiskt och ekonomiskt, utan även militärt.

Upprustning i känsligt läge

För Kinas del har det senare blivit av alltmer prioriterad art sedan Xinjiang blivit en inrikespolitisk smältdegel kantad av koncentrationsläger, massövervakning och omskolningsprocesser av provinsens muslimska uigurbefolkning.

Xinjiangs geografiska position nära Tadzjikistan, Pakistan och den afghanska Wakhankorridoren, varav den senare blivit av stort geopolitiskt intresse i kölvattnet av talibanernas återkomst till makten i Kabul sommaren 2021, har inte bara medfört konsekvenser för lokalbefolkningen i den västra kinesiska provinsen, utan även för Pamirbergen i stort.

”Kina har utlovat stöd för talibanernas roll i Afghanistans återuppbyggnad, samtidigt som Peking kräver att talibanerna kapar banden till Östra Turkestans islamiska rörelse – som Peking anklagat för attacker i Xinjiang”, rapporterade South China Morning Post i juli 2021.

Östra Turkestans islamiska rörelse (ETIM) är en extremiströrelse med väpnad närvaro i bland annat krigets Syrien och har därtill en rad baser utanför Xinjiang, bland annat i Pakistan och i den afghanska Wakhankorridoren. 2020 tog USA dessutom bort rörelsen från sin lista över terrororganisationer, vilket lämnade Kina mer eller mindre ensamt i kampen mot ETIM.

Tadzjikistan – i kläm mellan två stormakter

Kina har vid upprepade gånger erbjudit sig att stå för kostnad och underhåll av nya militärbaser i de isolerade Pamirbergen som utgör gränspassage mellan östra Tadzjikistan och Afghanistan. Och med tanke på att den tadzjikiska staten i allmänhet och landets president Emomali Rahmon i synnerhet sjunker allt djupare ner i Kinas beroendeträsk bedömer analytiker att det snarare handlar om en tidsfråga innan kinesisk militär blir minst lika närvarande i de tadzjikiska Pamirbergen som ryska styrkor förblivit även efter sovjetimperiets fall.

Rådande avtal mellan Tadzjikistan och Ryssland ger rysk militär rätten att stationera ut trupper längs med den afghanska gränsen fram till 2042.
För Tadzjikistan liksom för andra centralasiatiska nationer blir det därför en delikat balansgång mellan Ryssland och Kina i takt med att den ryska invasionen av Ukraina skyndat på Moskvas intressen att få till stånd ett militärt block snarlikt Nato – samtidigt som investeringar, lån och satsningar från Kinas moderna Sidenvägsprojekt (”Belt Road Initiative”, BRI) blir svåra att neka i spåren av globala pandemier och prishöjningar som slagit hårt mot lokala befolkningar.

”När det gäller handel och investeringar påpekade Kinas president Xi Jinping att Kina bistår ett flertal strategiska projekt, däribland naturgasledningen Kina–Centralasien, råoljeledningen Kina–Kazakstan, motorvägen mellan Kina–Kirgizistan–Uzbekistan och motorvägen mellan Kina och Tadzjikistan”, skrev Chris Devonshire-Ellis i en analys för Silk Road Briefing den 26 januari i år.

”Sidenvägens nya vitalitet”

Den kinesiska regimens mångåriga och ekonomiskt svulstiga försök att skapa sig en politiskt lydig bakgård i postsovjetiska stater sker inför öppen ridå – men i ett nytt geopolitiskt läge. Krig rasar i Ukraina, den ryska statskassan sinar och president Vladimir Putin tvingas hålla sina allierade och förtrogna i kort koppel.

Ändå är det Xi Jinping som greppat tag om historiens politiska taktpinne och inlemmar sina centralasiatiska ledare, varav de flesta vinner få pluspoäng för sina respektive länders statistik över demokratiska friheter och respekt för mänskliga rättigheter, i en berättelse om gränslöshet, handel och vänskap:

– Den historiska sidenvägen har fått ny vitalitet, sa Kinas president Xi Jinping under sitt statsbesök i Kazakstan 2013.

USA:s framtida roll oviss

En livskraft som inte bara säkrar guldgruvor, nya motorvägar och oljefält – den syresätter även militära ambitioner, skrev den amerikanska tankesmedjan Asia Society Policy Institute i en rapport publicerad hösten 2020:

”Trots sitt varumärke som ett ekonomiskt och utvecklingsinitiativ är BRI i själva verket förkroppsligandet av en hela regeringens ansträngning för att utveckla den ’nära samordningen mellan militär kamp och politiska, diplomatiska, ekonomiska, kulturella och rättsliga strävanden’”, konstaterar rapportförfattarna och citerar Xi Jinping.

Det borde därför inte komma som någon överraskning att viktiga komponenter inom BRI-infrastrukturen är utformade för att kunna hantera ”dubbla användningsområden” som stärker såväl militär kapacitet som underrättelsetjänstverksamhet – en utveckling som rapportförfattarna menar ”kan missgynna USA i längden”:

”Det finns än så länge begränsat underlag för att Peking har byggt fullskaliga utomeuropeiska militärbaser enligt amerikansk modell, men det finns gott om bevis på att det utvecklar ett nätverk av strategiska styrkor som avsevärt kan höja kostnaderna för alla amerikanska militära ingripanden och sänka BRI-värdregeringarnas vilja att erbjuda tillgång till eller hjälp till USA.”

*

Läs även tidigare delar i artikelserien ”Överlevnad mot alla odds” och ”Stalins allsmäktiga penndrag”.

* * *

LÄS ÄVEN:
När imperiet tar till vapen
Solens barn blir rysk kanonmat i Ukraina
”Arabisk vår” har nått Centralasien