Döden är densamma oavsett om den framlidne är blåögd, europé, syrier eller journalist. Krigets Ukraina har krävt civila offer, kriget har också sett många journalister dödade under arbetstid. Att fly sitt hem undan krigslarm, bombräder eller närmande ockupationsstyrkor är något som människor tvingats göra sedan organiserad krigföring blev ett maktmedel för svällande civilisationer för 3 000 år sedan. Ändå är kriget i Ukraina unikt i västvärldens ögon. Varför? Och vad är annorlunda?
Del 2: Västmediers bevakning av Ukrainakriget
JOURNALISTIK | Mängden nyhetsartiklar, reportage och notiser om kriget i Ukraina växer. Men det dröjde inte länge efter Rysslands oprovocerade invasion i slutet av februari förrän kritiker reste frågetecken om västerländska mediers dubbelmoral, eurocentrerade rapportering och omedveten rasism.
– Det här är, med all respekt, varken Irak eller Afghanistan där konflikter har rasat i decennier. Det här är en relativt civiliserad, relativt europeisk – jag måste välja dessa ord försiktigt också – stad där du inte kunde förvänta dig detta, sa Charlie D’Agata, CBS News utsände korrespondent på plats i Kiev i början av kriget.
Ett slags avhumanisering av icke-européer och icke-vita, hördes snart kritiska röster runtom i sociala medier säga. Liksom påminnelser om att stora delar av ”civilisationens vagga” råkar stå att finna i vad som är dagens Syrien och Irak.
D’Agata bad om ursäkt och sa att han uttryckt sig på ”ett sätt som jag ångrar”. Men han var långt ifrån ensam om att se ukrainakrisen genom en annan lins än andra samtida väpnade och blodiga konflikter som exempelvis Jemen och Etiopien, för att inte säga Västpapua.
– Vi talar inte om syrier som flyr den syriska regimens bombräder som understöds av Putin, vi talar om européer som flyr i fordon som liknar våra för att rädda sina liv, sa den franske journalisten Philippe Corbe i tv-kanalen BFM TV.
”Inte vilken konflikt som helst”
Omfattningen av mediebevakningen av just kriget i Ukraina har å andra sidan sina förklaringar, menar Christopher Blattman, ekonom vid University of Chicago och författare till boken Why We Fight: The Roots of War and the Paths to Peace. Det rör sig nämligen inte bara om ”en regional konflikt”, säger han till USA:s public servicebolag NPR.
Ukraina är en krigszon med potentiellt global räckvidd, något som Blattman inte är ensam om att uttrycka.
”Det är ett stort bekymmer”, instämmer frilansjournalisten och medieanalytikern Jon Allsop i en essä för Columbia Journalism Review. ”Men det förklarar inte varför bevakningen som fokuserar på ukrainskt lidande – som med rätta har varit framträdande och ofta utmärkt – har minskat mediekollektivets uppmärksamhet på mänskligt lidande i andra krigsområden.”
Även mediers gemene inställning till väpnat motstånd har uppdaterats längs slagfälten i Ukraina.
Civila ukrainares hemmasnickrade molotovcocktails har blivit föremål för såväl ingående reportage som fotoserier publicerade tillsammans med ”recept” på hur dessa vapen tillverkas (”not shaken nor stirred”, ”varken skakad eller omrörd”). Samma slags journalistiska ansats har hittills aldrig varit aktuellt i samband med rapportering från andra molotovcocktailkastande konflikter, exempelvis Jemen eller Palestina.
Där har det civila motståndet mot Saudiarabien respektive Israel sällan heller beskrivits i termer som ”självförsvar” eller ”motstånd mot en ockupationsmakt” – men desto oftare återgivna som terrorhandlingar.
”Kan vara dina grannar”
Bevakningen av Ukrainakriget har heller inte stannat vid hudfärg, ögonkulörer eller geografiska hemvister.
Västerländska medier har understrukit att många av de flyende ukrainska medborgarna (även om exempelvis The Guardian rapporterade om icke-vita flyktingar som utsattes för rasistiska påhopp i Polen) tillhör en särskild klass, den europeiska medelklassen – och enligt al-Jazeera-ankaret Peter Dobbie beskriven som ”vilken europeisk familj som helst som du skulle kunna leva granne med”.
Den bilden spreds inte när Syrien tömdes på stora portioner av sin befolkning i samband med att inbördeskriget bröt ut 2011 och en flyktingström 2015 tog omvärlden med storm. Det började med att löpsedlar och förstasidor tapetserades med bilden på en strandad och död treårig pojke som inte överlevde överfarten längs Medelhavet, den vådliga väg som många flyktingar alltjämt väljer och som endast under 2021 kostade 1 838 flyktingar livet till form av drunkningsolyckor eller försvinnanden (en siffra som ökade från 1 448 2020).
En ensam bild, som den på den drunknade pojken på en medelhavsstrand i september 2015, underströk att människor har lättare att ta till sig skeenden i form av bilder än exempelvis statistik.
En studie visade att biståndsvilja, allmänhetens engagemang och mediers rapportering ökade till följd av publiceringen, men enbart kortsiktigt och både fyra år före pojkens död och snart sju år senare fortsätter krig att rasa i Syrien och syriska flyktingar att söka sig till Europa. Men här har en miljon syrier fastnat i en politisk limbo där pressen ökar från politiskt och ekonomiskt håll att ”återvända hem”, samtidigt som människorättsorganisationer konstaterar att Syrien är långt ifrån säkert att återvända till.
Fort Europas murbyggen
Efter talibanernas maktövertagande i Afghanistan i augusti 2021 uppstod därför en debatt om huruvida Europa ”skulle orka med ännu en flyktingkris”. En hållning som prövades i skarpt läge när Belarus systematiskt transporterade ickeeuropeiska flyktingar till den litauiska gränsen.
Något som fick EU:s gränsmyndighet Frontex att agera och skicka gränsvakter och tillhandahålla Litauen med monetärt stöd till bygget av en 550 kilometer lång gränsmur:
– Vi snabbar på och biffar upp vad som redan är planerat. Och i nära samarbete med litauiska myndigheter förbereder vi för ytterligare snabba gränsinsatsenheter, sa Frontexchefen Fabrice Leggeri i ett uttalande, rapporterade bland annat Euronews.
”EU 2021 är inte EU 2015”, konstaterade journalisten Aris Roussinos, redaktör för UnHerd och författare till boken Rebels, där han bevakar konflikterna i Libyen, Mali och Syrien. ”Europas ledare har ingen lust att återvända till den politiska turbulensen som följde på [förre tyske förbundskanslern Angela] Merkels experiment med öppna gränser.”
Flyktingpolitiken – rest ur Europas krigsaska
En annan som skrivit bok inifrån det syriska krigets tryckkammare är Hassan Al Kontar, en av miljontals syrier som lämnat landet under det senaste decenniet. Här är frontlinjen en annan: inte soldaten eller korrespondentens, utan flyktingens, den som i Ukrainakrigets medierapportering beskrivs som ”vem som helst av oss”.
Men Hassan Al Kontar är inte ”en av oss”, skriver han i boken Man At the Airport, utan ”illegal” och tillhörande släkten som i det närmaste går att beteckna som en egen ”ras” – flyktingen.
En ras som den flyende européen aldrig tycks bli del av, trots att det globala flyktingomhändertagandet strukturer, sammansatta av FN-organet UNHCR, kom till stånd i kölvattnet av andra världskriget och ett raserat Europa fyllt av miljontals traumatiserade flyktingar:
– Journalister utbildar människor – de måste få fason på sin faktaframläggning, säger Hassan Al Kontar, numera bosatt i Kanada och verksam för Röda Korset, i en intervju med CBC.
Krig i Europa, krig i Afrika
I sak förändras dock ingenting. Döden är densamma oavsett om den framlidne är blåögd, europé, syrier eller journalist. Krigets Ukraina har krävt civila offer, kriget har också sett många journalister dödade under arbetstid. Att fly sitt hem undan krigslarm, bombräder eller närmande ockupationsstyrkor är något som människor tvingats göra sedan organiserad krigföring blev ett maktmedel för svällande civilisationer för 3 000 år sedan.
Ändå, trots journalisters akademiska tyngd och mediehusens höga svansföring när det gäller allas lika värde, speglas ett krig i Europa olikt ett krig i Afrika. Måhända inte så konstigt vid första anblick, men likväl iögonfallande, skriver den algerisk-kanadensiske journalisten Maher Mezahi i en artikel för BBC:
”Vi är alla jämlikar. Men somliga är mer jämlika än andra.”
En medveten omskrivning av ett citat ur ”Djurfarmen” – George Orwells tidlösa fabelsatir där ordet jämlikhet och dess innebörd står i centrum. Samhällen strävar efter att människor ska leva sida vid sida som jämlikar och med lagar fria från fördomar, hudfärger eller politiska åsiktslappar, men samtidigt ökar ojämlikheten världen över enligt FN:s ojämlikhetsrapport 2022.
Kriget förkroppsligat i en person
Journalistiken, pressfriheten och medieutbuden löper ofta jämsides med i samhällsutvecklingen, blir ett eko eller en spegelbild av den. Detsamma gäller krig, något som den ryska invasionen i Ukraina visar prov på i och med att ryska medier som Sputnik och RT News blockeras i en rad västländer samtidigt som propagandakrigföringen är i full gång och sociala medier blir en självklar plattform när ett helt lands lidande måste fångas i en och samma kropp: Ukrainas president Volodymyr Zelinskyj.
Medier världen över har profilerat den ukrainske presidentens politiska vandring från komediscenen till fullfjädrad ledare inrökt i krigslarm. Käcka och snabba kommentarer och inlägg har blivit hans signum, menar Kelli Matthews, kommunikatör och lektor vid School of Journalism and Communication vid University of Oregon.
Zelenskyjs förståelse av sociala mediers betydelse i omvärldens bevakning av kriget i Ukraina har rönt stora framgångar, menar hon – och förändrat inte bara hur omvärlden och framför allt ukrainare ser på honom, men också hur omvärlden ser på kriget:
– Men närhelst vi placerar något på en piedestal kan det bli problematiskt, människor är felbara, säger Kelli Matthews i en universitetspanel.
”Uttrycklig partiskhet”
Brister är också något som mediebevakningen av krigets Ukraina har många exempel på, menar The Arab and Middle Eastern Journalists Association (AMEJA) och bottnar sin argumentation i den mylla av jämförelser som västerländska medier gjort mellan flyktingars hudfärg och konflikters hemvist:
”Vi beklagar skillnaden av människor i nyhetsbevakning av ett land jämfört med ett annat. Sådan bevakning kan inte bara dra konflikter ur sina sammanhang, utan även bidra till att radera ut befolkningar runtom i världen som fortsätter att uppleva våldsam ockupation och aggression”, skriver AMEJA i ett uttalande.
För att förhindra en sådan uttrycklig partiskhet uppmanas därför nyhetsredaktioner att utbilda korrespondenter om regioners kulturella och politiska nyanser istället för att förlita sig på amerikanska och eurocentrerade fördomar:
”Inexakta och oseriösa jämförelser tjänar bara till att sprida stereotyper och vilseleda tittare, samt vidmakthålla fördomsfulla reaktioner på politiska och humanitära kriser.”
”Flyktingar” – inte ”migranter”
Detsamma gäller politikens svängdörrsspråk när det gäller flyktingars varande eller icke-varande innanför Europas gränser. I Sverige har flera partier bytt skor och välkomnar ukrainare eftersom dessa är att betrakta som ”riktiga flyktingar”, till skillnad från ”afghanska och syriska migranter”.
Ett slags olikgörande av människor som även hörts i andra länder, däribland Grekland och Österrike (som sommaren 2021 deporterade afghanska flyktingar tillbaka till Afghanistan trots talibanernas maktövertagande). Det handlar om att bistå flyktingar i ”sitt eget kvarter”, anser Österrikes förbundskansler Karl Nehammer. Ett lagom idylliskt och lugnt kvarter där invånare känner igen sig själva i sina grannar ifråga om utseende, vanor och levnadsförhållanden:
”De verkar så lika oss. Det är det som gör det så chockerande. Ukraina är ett europeiskt land. Folk tittar på Netflix och har Instagramkonton, röstar i fria val och läser ocensurerade tidningar. Krig är inte längre något som besöks av fattiga och avlägsna befolkningar”, skriver den brittiske journalisten och den före detta Torypolitikern Daniel Hannan i The Telegraph.
”Vi-och-dom”
Men när flyktinghjälp bygger på hudfärg och nationstillhörighet byggs ett ”vi-och-dom”-samhälle, kontrar den amerikanske journalisten och författaren Moustafa Bayoumi:
”Dessa kommentarer pekar på en skadlig rasism som genomsyrar dagens krigsbevakning och sipprar in i dess tyg som en fläck som inte kommer försvinna”, skriver han i The Guardian.
Om den omskolade flyktingpolitiken, med sina återöppnade gränser för andra kvartersbor, även underblåses av ett medienarrativ som följer i samma fotspår, som understryker likheter mellan flyktingar och mediekonsumenter och jämför deras Netflixströmning och Instagramposter, skapas någonting som löper bortom den europeiska gemenskapen – nämligen stambeteende, enligt Moustafa Bayoumi.
”Innebörden är tydlig: krig är ett naturligt tillstånd för färgade människor, medan vita människor naturligt dras mot fred”, skriver han.
* * *
LÄS ÄVEN:
Medier, krig och sanning
Minskad pressfrihet – en dold pandemi
Kinas nya bakgård
