Påsken gick i tumultets tecken. En dansk kanske eller kanske inte var på plats och eldade en koran, vilket ledde till upplopp och attacker mot blåljuspersonal.

Debatten efteråt har varit hård i alla riktningar och åsikterna varierar från att det är rasism att fördöma våldet eftersom förtryckta måste få säga ifrån, till Ebba Busch som undrade varför polisen inte såg till att skada fler demonstranter … Vad de olika ytterligheterna haft gemensamt? En närhet till att peka ut muslimer som en grupp människor med närhet till våld.

Jag skulle kunna skriva nåt här om alla muslimer som på olika sätt försökte stoppa våldet, städa upp efteråt och på olika sätt göra gott. Men jag vill inte. Inte för att jag inte vill att folk generellt ska få en annan bild av muslimer än den som koranbrännaren Paludan vill att ni ska se. Utan för att det också är att befästa bilden av muslimer som mer våldsamma än andra och därför några som behöver bevisa sin oskuld långt mer än vanliga svenssons behöver.
För när ombads stockholmare till exempel gå ut och ta avstånd från fotbollshuliganer efter att ett derby spelats och lett till fylla och upplopp? När avkrävdes svenska kristna att gå ut i offentliga uttalanden för att be om ursäkt för kristna terrorister i USA? Nej, precis.

Genom att ständigt lyfta dem som ber om ursäkt å andra invandrares vägnar befäster vi idén att de har något att be om ursäkt för. Vilket är en absurd, men normaliserad, tanke. Att få finnas i det svenska samhället är så enormt villkorat i dag för den som inte har rätt hemspråk, utseende eller födelseort att vi nästan får be om ursäkt ibland för att någon annan invandrare andades lite för mycket.

Ebbas fråga om varför inte polisen skadat fler av dem som startade upplopp visar också på en rasism i att straffa hårdare för att ”visa vad som gäller”. För inte sjutton har Ebba, eller någon annan av hårdare-tag-förespråkarna, ifrågasatt att polisen inte skjutit någon av alla fotbollssupportrar som varje år attackerar polis i samband med matcher.

Filmer från upploppen och tillika polisens vittnesmål visar att många av dem som kastade sten och tog ut sin frustration på polisen var ungdomar. Helt tydligt minderåriga, många kanske inte äldre än 12–13 år. Vad får vi för samhälle när det förespråkas att polisen ska använda potentiellt dödligt våld mot barn? Vad gör det med dessa redan frustrerade ungdomar att höra hur partiledare och allmänna tyckare anser att polisen borde skada dem, kanske döda dem, för att de ska lära sig att lyda och hålla käft?

Varma ord sägs om yttrandefriheten och rätten att i dess namn bränna böcker och håna troende på en viss religion. Men yttrandefrihet för vem? Frihet för vem?