Östtimor 20 år – Global granskar spelet bakom landets födelse

ÖSTTIMOR – del 1 | Det är augusti 1975 och den amerikansk-australiensiske reportern Gerald Stone och Kerry Packer, mediemogul och ägare till Nine Network, liftar med den japanska fisketrålaren Konpira Maru över Timorsjön från Darwin i norra Australien. Överfarten till huvudstaden Dili tar en och en halv dag och resan kantas av dåligt väder, illamående och osäkra horisonter.

Destinationen är ön Timor, i gränslandet mellan Sydostasien och Oceanien. Öns östra hälft har i 500 år varit Portugals mest fjärran belägna koloni. Men i mitten av 1970-talet är Portugisiska Timor skådeplats för en efterlängtad avkoloniseringsprocess och övergång till den självständiga nationen Östtimor. En historisk resa som kastats in i blodigt inbördeskrig.

I de knapphändiga men samstämmiga medierapporter som sipprat ut från den stängda kolonin talas det om illdåd, massakrer och en beväpnad rörelse – den marxistiska självständighetsrörelsen Fretilin – som illegalt övertagit makten och regerar med blodtörst, ovanpå hopar med lik av lemlästade barn.

Ett världsscoop

Gerald Stone började sin journalistbana som renskrivare på The New York Times innan han emigrerade till Australien 1962. Nu är han på god väg att säkra sitt livs scoop – och bli förste reportern på plats i helvetets Östtimor. Omvärlden har skurit banden, utländska medborgare har evakuerats, till och med radioförbindelser med australiensiska ”grannstaden” Darwin är avskurna.

”Vi anlände till Östtimors huvudstad Dili utan att veta vem som hade kontroll eller om någon ens hade kontroll”, rapporterade Stone.

Mycket stod på spel. Östtimor stod inte bara på tröskeln till nationell självständighet efter sekel av kolonialism, platsen hade därtill blivit tillhåll för politisk träta och en potentiell invasion från grannlandet Indonesien (via Västtimor).

Lokalval och externa intressen

I mars 1975 hade Östtimors första lokalval hållits kort och i augusti bröt inbördeskrig ut och kostade över tusen människoliv. Fretilin gick segrande ur både valet (med 55 procent av rösterna) och säkrade kontrollen över Östtimor medan motståndare, det konservativa UDT, föll in i en politisk limbo och blev föremål för press från externa intressen.

UDT:s oförmåga att artikulera något färdigt program kring samhällsutvecklingen speglades mot Fretilins snabbfotade och målmedvetna sociala program (däribland läs- och skrivkurser i modersmålet tetum). UDT:s fokus riktades istället västerut, där banden till Indonesien stärktes och vars diktator Suharto underströk att Fretilin ”under inga omständigheter får ingå i en östtimoresisk regering”.

I Västtimor frihetsberövades i samma veva 26 portugiser (23 soldater och tre civila) av indonesisk militär i ett försök att pressa Lissabon att ge grönt ljus åt Indonesien att kliva in och ”återbörda lag och ordning” i Östtimor. Men Portugal vägrade – vilket i praktiken inte spelade någon roll: indonesisk armé och pro-indonesiska miliser hade påbörjat sitt illegala intåg i östtimoresiskt territorium, det första steget inför en storskalig och fullständig invasion.

Problematiserad lägesrapport

Det var i det tumultartade läget – när all information om Östtimor kontrollerades och regisserades av utrikesdepartement i Canberra, Jakarta och Lissabon – som Gerald Stone samlade ihop material till exklusiva reportage från avkoloniseringens yttersta frontlinje.

Materialet mynnade ut i en rad kortare nyhetsinslag för Nine Network, men framför allt i skrivna reportage, varav ett publicerades mer eller mindre ordagrant, bokstav för bokstav, i brittiska London Times (2 september 1975) och australiensiska The Bulletin (6 september 1975). Här konkretiserades konflikten och såväl lokala som externa intressens avsikter trädde fram i ljuset.

Gerald Stones ansats var att bringa klarhet i förekommande men notisformiga rapporter om massakrer, lemlästade barn och illdåd utförda av Fretilin. Men inga ansikten bar några spår av den blodtörst som spreds genom mediers notisspalter som löpeld, rapporterade Stone:

”Ansikten kan så klart ljuga. Men det kan även berättelser om terror”, skrev han i London Times och The Bulletin. ”All tidigare rapportering om strider i Timor har filtrerats genom ögonen på vettskrämda och utmattade evakuerade, eller värre, har kommit dribblandes ner från portugisiska, indonesiska och australiensiska statstjänstemän, varav alla haft anledning att misstro Fretilin.”

”Förvrängningar och överdrifter”

Det ”farligaste” som Gerald Stone bevittnade gällande Fretilin var varken rörelsens marxistiska böjelser eller frihetsteologiska projekt på landsbygden: ”Det farligaste jag såg i dessa unga män var deras nonchalanta sätt att hantera sina vapen.”

”Vår färd genom Dili avslöjade snabbt hur pass mycket förvrängningar och överdrifter som präglar det här kriget. Staden har åsamkats stora skador, med många byggnader ärrade av kulhål. Men alla huvudbyggnader står upp”, rapporterade Stone och noterade att Portugals flagga alltjämt vajade ovanför kolonialmaktens administrativa huvudbyggnad.

Något som ”faktiskt kan vara en symbol för Fretilins vilja att återöppna förhandlingar med Lissabon”, tillade han.

Förhandlingar som Fretilin hoppades kunde innebära lättnader av blockader, försändelser av sjukvårdsmateriel och återinstallerade läkare på Dilis enda sjukhus. Den ende tjänstgörande läkaren hade varit portugis och beordrades kort före Gerald Stones därifrån – ”enligt Fretilin under vapenhot” från portugisiska soldater efter att ha vägrat överge de sjuka och sårade.

”Ryktesspridning” och ”planterade lögner”

Tveklöst hade en rad människorättsbrott ägt rum under det korta men intensiva inbördeskriget, men Gerald Stone fann det nästintill omöjligt att verifiera omfattningen eller motiven eftersom uppgifterna i de flesta fall kom från ”någon som i sin tur hade hört det från någon annan”.

Det var ändå kring denna ryktesspridning som västerländsk press vävde sitt medienarrativ, i vars mitt Fretilin illustrerades som en illasinnad vänsterterrorrörelse i tidstypisk kallakriget-anda.”

Märkligt nog ligger det i samtliga tre regeringars intressen – den portugisiska, indonesiska och australiensiska – att beskriva situationen så kaotisk och hopplös som möjligt”, rapporterade Stone. ”Mot det ljuset är jag övertygad om att många av de berättelser som allmänheten götts av under de senaste två veckorna [i augusti 1975] inte bara är några simpla överdrifter: de är resultatet av en målmedveten kampanj för att plantera lögner.”

Journalister – ej önskvärda

Gerald Stone beskriver också bakgrunden till varför han, Nine Network-chefen Kenny Packer och en kameraman tvingats äntra Östtimor illegalt, via en skranglig fisketrålare tvärs över Timorsjön.

Portugisiska myndigheter avfärdade alla visumansökningar till Östtimor samtidigt som Australien hade infört en blockad mot all flygtrafik – medan Indonesien inte lämnade några svar kring varför gränsövergången mellan Väst- och Östtimor förblev stängd, den bara var det.”

Om en regering skulle bestämma sig för att främja spridandet av förvrängningar och förvirring, vad vore i så fall bättre än ett totalförbud mot mediebevakning på plats?” frågar sig Gerald Stone i sitt reportage för London Times och The Bulletin.

Den amerikansk-australiensiske reportern visste inte hur nära sanningen hans fråga snubblade. Inte heller visste han att hans egen rapportering, grundad i material inhämtat på plats i det isolerade Östtimor, skulle bli det första spadtaget i en aktiv censurering av ett förestående folkmord.

Världspressen plockar fram saxen

När Gerald Stones förre arbetsgivare och världens mest anrika och betrodda dagstidning The New York Times (den 4 september 1975) plockar upp hans exklusiva reportage från Östtimor genomgår texten en omfattande redaktörsprocess.

I stycket – ”Vår färd genom Dili avslöjade snabbt hur pass mycket förvrängning och överdrifter som präglar det här kriget. Staden har åsamkats stora skador, med många byggnader ärrade av kulhål. Men alla huvudbyggnader står upp.” – trimmade The New York Times så mycket att endast följande stump återstod:

”En färd genom Dili visade att staden hade åsamkats stora skador från striderna. Alla huvudbyggnader stod upp men var ärrade av kulhål.”

Resultatet av en enskild redaktörs rätt att skala och prioritera i en text, kan tyckas – men det var inte det enda aktiva textvalet som The New York Times nyhetsdesk gjorde med sin forne renskrivares exklusiva material. Helt väck från den tryckta artikeln var varje ord om ”överdrifter”, ”förvrängningar”, ”bortförd sjukhuspersonal” (”under vapenhot”) och ”tre stormakters” – Portugal, Indonesien och Australien – aktiva försök att hålla dörren till Östtimor stängd och låst.

Däremot tog The New York Times saker ur dess sammanhang och raderade varje försök från Gerald Stone att problematisera läget i Östtimor sensommaren 1975 – däribland gällande medierapporteringen, vars primära källor är officiella utlåtanden från Portugal, Indonesien och Australien, som dittills hade befunnit sig långt bortom verkligheten.

Urvattning fortsätter – på annan redaktion

När Gerald Stones rapportering – eller snarare hans kraftigt beskurna och förvrängda artikel i The New York Times – den 15 september 1975 nådde en annan betrodd medieröst, Newsweek, hade urvattningsprocessen av ursprungsmaterialet gjort sammanhanget mer eller mindre obegripligt:

”Den indonesiska regeringen har, trots rädsla för en begynnande marxistisk revolution på sin bakgård, ingen brådska att skynda till och dämpa våldet.”

Bakom artikeln stod Newsweeks korrespondenter i Jakarta och Sydney, som citerade Gerald Stones The New York Times-artikel, men med förvrängda ögonblicksbilder från våldets härjningar i centrala Dili.

Reportertrion summerade att Stones rapportering överensstämde med ”många av de vittnesmål som 4 000 flyktingar lämnat efter att ha flytt från Timor”. Indonesiens diktator Suharto, tillstod de, ”har inte visat några som helst tecken på att han har för avsikt att äntra Timor utan Portugals tillstånd”. Under tiden ”ägnar UDT:s och Fretilins soldater sig åt att terrorisera civila” medan ingen av rörelserna ”har något effektivt ledarskap eller solid bas”.

I båda fallen rörde det sig om uppgifter som varken förekom i Gerald Stones ursprungsreportage i London Times och The Bulletin eller överensstämde med utfallet i lokalvalresultat i mars 1975, där Fretilin de facto hade säkrat 55 procent av rösterna.

Verklighetens Fretilin

Den mediala bilden av just Fretilin gick helt i otakt med både samtida och senare rapporter, däribland en författad av diplomaten James Dunn, Australiens konsul i Portugisiska Timor 1962–1964, som var på plats i Dili i samband med det månadslånga inbördeskriget i augusti 1975:

”Fretilinadministrationen var överraskande effektiva i återinförande av lag och ordning, samt återinrättade av nödvändiga tjänster i större samhällen. I mitten av oktober [1975] fungerade Dili mer eller mindre som vanligt och kinesiska affärer började öppna på nytt.”

Dunn noterade även att ”Fretilinadministrationen har många tillkortakommanden, men åtnjuter ett tydligt och utbrett stöd från befolkningen, även från tidigare UDT-anhängare”.

”Knivar och stenar”

Två fjädrar gör kanske inte en höna och ett fåtal exempel på märkliga redaktionella beslut och regelrätta textförvrängningar må vara resultatet av stress som emellanåt infinner sig på nyhetsredaktioner.

Däremot är det utmärkande hur fort det ändå gick från att utmåla ett Östtimor i händerna på ”ett blodigt inbördeskrig” och vars befolkning var strandade i händerna på marxistiska terrorister till att helt och hållet sluta rapportera om utvecklingen, särskilt som rapporteringen från exempelvis Angola skruvades upp inför avkoloniseringen i november 1975 (vilket var ett datum som gällde samtliga portugisiska kolonier).

– Det verkar inte som om någon utomstående bryr sig särskilt mycket, sade en anonym indonesisk källa till Newsweek. Än värre, det ser ut som om striderna kommer fortsätta fastän timoresiska soldater måste ta till knivar och stenar.

I diplomatkablar i november 1976 mellan Australiens ambassad i Haag och Jakarta framgick det att indonesiska styrkor ”dagligen torterar, våldtar och avrättar den tillfångatagna befolkningen”.

”Låter skoj”, hade en okänd australiensisk diplomat plottrat ner i pm:ets marginal.

– Pm:et var ett talande bevis för bristen på empati och oro för människorättsbrott i Östtimor, sade Sara Niner, statsvetare och fredsforskare vid Monash University, och den som påträffade diplomatkablarna i nationalarkiven 2016, till The Sydney Morning Herald.

* * *
LÄS ÄVEN:
Östtimor – nationen född på tom mage
Tystnaden bryts kring diktaturens Indonesien
Medier – grannskapet Europas vakthund