Statsminister Magdalena Andersson förklarar det ”nya” beslutet med väl valda ord. Vi ska försvara Sveriges frihet och demokrati – och slutsatsen är att vi behöver Nato för detta försvar. Vi, folket, lyssnar och nickar, för visst kan även vi förstå att det säkerhetspolitiska läget har förändrats. Men tyvärr för statsministerns ordval även med sig en tragisk ironi. För vad är det egentligen för demokrati vi pratar om? En där beslut med långvariga och allvarliga konsekvenser tas över våra huvuden? Och vilken frihet menar hon? En där vi förväntas att agera sammansvetsat med allt mer auktoritära länder förenade i en militärallians vars många handlingar såklart inte är offentliga?
Ett Sverige med beslut bakom stängda dörrar – det är inte mitt Sverige. Och det är långt ifrån den frihet och demokrati som förespråkas. Beslutet tar oss också mot en framtid som är allt mindre demokratisk, där säkerhetspolitiska agendor riskerar att planeras, inte bara över det svenska folkets huvuden, utan över den svenska regeringens. Om vi var små förut, så har söndagens beslut gjort oss mindre.
Det är ingen hemlighet att Nato har en historia av att vara en förlängning av USA:s krigsmakt – som syftat till att skydda amerikanska och västeuropeiska intressen. Visserligen kanske agendan har ändrats någorlunda sedan kalla kriget, men att lösa problem med militären är så klart fortfarande syftet med själva militäralliansen. Det är en otroligt skrämmande trend av lösningar med våld som sveper över världen i dag och nu åker även vi med. Den alliansfria och diplomatiska utrikespolitik som förr gjort en stolt över Sverige riskerar att bli som bortblåst. Kvar står grönklädda ungdomar med nyproducerade svenska vapen, redo att försvara ett Sverige som har tagit ställning.
200 år. I 200 år har Sverige haft en relativt likartad säkerhetspolitisk linje som hållit oss utanför krig på hemmaplan. Den har som bekant baserats på vår alliansfrihet. Förra året, 2021, markerade också 100 år av demokrati. Av folkstyre. Ett folkstyre som lett till sex nationella folkomröstningar (utöver riksdagsvalen) sedan demokratin infördes. Vi har röstat om alkohol, vänster- eller högertrafik, pension, kärnkraft, EU-medlemskap och införandet av euron. Trots detta nekas vi tid för att diskutera om vi vill gå med i Nato, en kärnvapenallians. Alternativet att folkomrösta kring frågan togs knappt på allvar.
Demokrati… ordet börjar kännas lika urtvättat som ”hållbar utveckling”. Visst har vi valt de politiker som i helgen tog beslutet åt oss, men faktum är också att majoriteten var emot Nato vid det senaste valet. Vi har alltså inte aktivt valt en rädslostyrd politik där vi förväntas nöja oss med förklaringen ”det säkerhetspolitiska läget har förändrats i grunden”. I en demokrati har man rätt att få veta så mycket mer än så, speciellt vid beslut som förändrar Sveriges plats i världen på djupet.
Så vad händer nu? Beslutet är taget och samtalet börjar direkt kretsa kring hur man kan förbättra Sveriges roll inom Nato. Nederlaget har blivit accepterat skrämmande lätt. Vidare så menar vissa att det är meningslöst att fortsätta säga emot. Istället föreslås agendor för att Sverige ska ställa krav på Nato, till exempel att alliansen bör ”anta en policy kring öppenhet av information som är förenlig med offentlighetsprincipen”, så som Svenska freds proklamerar. Det, om något, kommer nog med största sannolikhet inte att hända. Små länder kan inte ställa krav på stora länder. Det är så sandlådan fungerar.
Fred och omställning.
Upprustning och militära allianser.
