Sveriges utsläpp av växthusgaser, som har minskat kraftigt under pandemiåren, ökar återigen rapporterar Sveriges Radio. Den som hade hoppats att pandemin, som orsakat så mycket lidande, åtminstone hade kunnat bli startskottet på den utsläppsminskning vi alla är mer eller mindre smärtsamt medvetna om att vi måste få till tycks ha hoppats förgäves.

Att Sveriges utsläpp ökar går rakt emot både de miljö- och klimatmål vår riksdag antagit själv, men också de internationella målen i Parisavtalet och FN:s globala mål. I inledningen till de svenska målen står bland annat att ”det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta”.

Vilken “nästa generation” är specificeras inte, men senare i texten står att “senast år 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp.” 2045 är 23 år bort. Det är knappt en generation. Hur ska våra makthavare nå upp till detta när det uppenbarligen går åt helt fel håll? Hur ska vi rättfärdiga för den ospecificerade nästa generationen att utsläppen ökar igen, när vi för första gången på allvar har lyckats skapa en rejäl minskning? 

Den sociala isolering som pandemin tvingade in oss i var inte hälsosam för någon – men hur mycket bidrog egentligen vårt minskade flygande till vår försämrade mentala hälsa? Pandemin gav oss trots allt chansen att tänka över vad som faktiskt är viktigt i livet, nu och i morgon. Är det den där flygresan till Thailand, eller att kunna umgås med nära vänner och familj? Det senare är görbart utan flygresor för de allra flesta. Ändå är vi tillbaka i business as usual, så till den grad att flygplatserna inte klarar trycket. 

Störst ansvar ligger dock på våra makthavare. De mål de satt upp bör de också arbeta aktivt för att uppnå. Ändå är det tveksamt om de förstår vilken ansträngning som krävs. Annie Lööf säger i en intervju med DN att klimatet inte har tid att vänta och att skogen är en nyckel i den svenska klimatpolitiken eftersom den fungerar som en viktig kolsänka och bidrar till förnybart bränsle. I samma andetag lägger hon dock till att politiker inte ska lägga sig i hur skogen ska brukas, utan att skogsföretagen själva bidrar med lösningarna.

Men ny forskning visar att den typ av hyggesbruk de stora aktörerna i skogsbruket använder i mer än 90 procent av sin verksamhet bidrar till både fler utsläpp och minskad biologisk mångfald – i synnerhet inom ett så kort tidsspann som 23 år. Annie Lööf har rätt i att skogen spelar en stor roll i den svenska miljöpolitiken, men att hon anser att det är rimligt att lämna skogsbrukets miljöansvar till aktörer med dollartecken för ögonen är minst sagt oroväckande. Och dessvärre är hon inte ensam – både Moderaterna och Kristdemokraterna är inne på samma linje. 

Sveriges makthavare har chansen att låta de utsläppsminskningar som åstadkommits under pandemin bli en ny riktlinje. Istället för att längta tillbaka till den ohållbara livsstil vi hade innan pandemin kan vi alla ta vara på de värden vi lärde oss var de allra viktigaste under pandemin, och skapa en värld där alla generationer får chansen att leva ett gott liv.