Almedalen är inledd. Politikens högborg. Den ordentliga starten på årets valrörelse. Många är på plats för att möta politiker, media, olika organisationer och företag som sysslar med debatt och politisk påverkan. Betydligt fler är inte där och kommer aldrig ha möjligheten att resa dit. Almedalen är med dagens sociala medier inte längre central för valrörelsen eller demokratin men en sak är fortfarande av största vikt under Almedalsveckan: De sittande riksdagspartiernas partiledartal. Vad de säger och hur det säger det kommer debattaras länge. Orden bär tyngd och sätter tonen för det politiska arbetet.

I söndags hade Socialdemokraterna sin dag och Magdalena Andersson höll tal. I måndags var det Moderaternas tur under förmiddagen och Ulf Kristersson höll tal innan Vänsterpartiets del av dagen tog över. Just Kristerssons tal är för mig det mest intressanta i år. Ulf Kristersson har gång på gång sedan det senaste valet hävdat att Moderaterna aldrig kommer bygga regering med stöd av Sverigedemokraterna, att de aldrig kommer att stå varandra nära. I sitt tal i Almedalen inför valrörelsen 2018 var hans budskap att Moderaterna och Sverigedemokraterna har för många värderingar där de står långt ifrån varandra för att ett samarbete ska vara möjligt. Bland annat pekar han på Sverigedemokraternas förtjusning i Ryssland som exempel på varför de aldrig kan samarbeta.

I år var det andra toner. I Kristerssons tal hyllar han Sverigedemokraterna som har vågat stå starka i frågan om minskad invandring. Att vi inte kan ta emot fler i nöd om integrationen ska fungera. Att Sverigedemokraterna har haft den frågan sedan de grundades oavsett hur stor invandring vi har haft låtsas Kristersson inte om. Sverigedemokraterna är inte längre en otänkbar partner för att bilda regering efter valet. Tvärtom är Sverigedemokraterna nu i topp av partier Moderaterna vill samarbeta med i höst.

Attityden mot Sverigedemokraterna har tydligt ändrats och Moderaterna har anpassat sin politik allt mer för att locka sverigedemokratiska väljare och göra sig till en bra partner att jobba ihop med. Krav på minskad invandring, hårdare straff, tuffare samhällsklimat och minskad empati med flyktingar har följt i spåren. Inte bara Moderaterna har gjort denna anpassning – så gott som alla partier förutom Vänsterpartiet, Centern och Miljöpartiet har följt efter.

Jag ser med sorg och oro på denna utveckling, för att jag redan märker av hur negativ inverkan det har på människors behandling av oss som inte ”ser svenska ut”. Vittnesmålen om rasism och diskriminering har exploderat samtidigt som politiker tyst accepterar utvecklingen med det ökade hatet mot oss. Det heter att vi måste ta tag i våra liv och leva laglydigt så kommer omgivningen inte att vara så negativa till vår existens.

Detta är dock bara svepskäl för att slippa ta itu med den strukturella rasismen och istället kunna klappa vita kränkta män medhårs. Tyvärr tror jag inte vi kommer se någon vändning i detta innan samhället nått botten totalt, och där är vi inte ännu. Tills dess kommer politikerna fortsätta tävla om vem som kan ha den hårdaste retoriken kring invandringen och kräva de längsta straffen…