Det är valtider. Krig runt hörnet, världen fortsätter brinna och blir varmare och många medier fortsätter att fokusera på nästa virusåkomma som ska klassas som allmänfarlig. Folk bränner ut sig på löpande band. Många lätta jobb som var vanliga innan coronapandemin, är nu svåra att fylla igen.
Samtidigt tävlar de folkvalda om vem som ropar högst när det gäller att skapa mer arbete – ännu mer jobb! Det är ett mantra som numera hela det parlamentariska spektrat upprepar i kör. Anledningen till körsången är som många vet, att mer jobb förväntas upprätthålla den nuvarande livsstilen och välfärden. Men det är en gammal världsbild som bygger på en positiv förväntan. Ju mer vi alla arbetar för att få det bättre, desto bättre kommer vi alla att få det. Så har det sett ut historiskt, och därför är det ett sannolikt faktum även framöver. Vi måste bara jobba lite hårdare och lite längre, så vi får lite mer pengar som kan utbytas mot en planet som mår lite bättre.
Den mest visionära parlamentarikern kanske till och med påstår sig kunna blicka in i fjärran, förbi den överhettade och värmedallrande horisontlinjen. Där finns något vackert, får vi veta av de bästa av parlamentariska framtidsspanare – de ”teknikgröna” jobben. Det är jobb som magiskt förvandlas från att slita sönder planetens resurser på industrialistiskt manér, till att bli riktigt hållbara jobb som funkar inom de planetära gränserna. Vi kommer jobba smartare – sen. Ingen pekar dock på att vi behöver jobba mindre i vår planeteldande iver.
Det är faktiskt väldigt få parlamentariker som ens klarar av att hålla ett lösningsfokuserat samtal om torkan eller överhettningen och om hur horisonten, framtiden, faktiskt skyms av akuta nutida bekymmer. Det som behöver ske just nu! Istället manar de olika parlamentariska ismerna folket att strunta i överhettning, artutrotning och torka, för att fortsätta i de gamla upptrampade industriella fotspåren.
Men va fasen? Är vi verkligen så få som har lärt oss skillnaden mellan geometri, religion och politik i skolan?
Den närmsta vägen mellan A och B, mellan nutid och horisonten, är en rak linje. Det är inte genom en labyrint av tio plågor av bibliska mått, följt av en outhärdligt het ökenvandring i 40 år med valfri självutnämnd parlamentarisk ledare som vägvisare. Är vi israeliter som väntar på att det ska bli ännu lite svårare att få vardagen att gå ihop i vårt industriella löneslaveri och att det ska bli ännu mer utmanande att få konsumentkassan att räcka? Ska vi inte bara jobba ännu lite hårdare allesammans?
Eller? När blir framtidsbilden tillräckligt mörk? Är du sugen på att rösta i år? Förmodligen återigen på den som är minst dålig? Vilken är denna Moses du väntar på, som ska leda dig genom denna ökenhetta, till det förlovade landet på andra sidan horisontens chimär?
Nej, det här är faktiskt inte good enough! Den närmsta vägen till en större förändring är att göra den! Med små upprepade steg går du från att vara konsument till att bli medproducent och ju fler steg du tar, desto fler hjälpande händer upptäcker du vid din sida. Hur många indikatorer behöver du för att välja en framtid för livet och samhället istället för ännu mera jobb och en planet i flammor?
Tumme upp:
Demokrati som daglig handling! Bioregionala försörjningmodeller, ruralisering av stadsbilder, obligatorisk odling på skolscheman …
Tumme ner:
Att rösta för majoritet. En företeelse som skapar både vinnare och förlorare, och i förlängningen en ökande polarisering och pajkastning.
