Det är valtider. Krig runt hörnet, världen fortsätter brinna och blir varmare och många medier fortsätter att fokusera på nästa virusåkomma som ska klassas som allmänfarlig. Folk bränner ut sig på löpande band. Många lätta jobb som var vanliga innan coronapandemin, är nu svåra att fylla igen.

Samtidigt tävlar de folkvalda om vem som ropar högst när det gäller att skapa mer arbete – ännu mer jobb! Det är ett mantra som numera hela det parlamentariska spektrat upprepar i kör. Anledningen till körsången är som många vet, att mer jobb förväntas upprätthålla den nuvarande livsstilen och välfärden. Men det är en gammal världsbild som bygger på en positiv förväntan. Ju mer vi alla arbetar för att få det bättre, desto bättre kommer vi alla att få det. Så har det sett ut historiskt, och därför är det ett sannolikt faktum även framöver. Vi måste bara jobba lite hårdare och lite längre, så vi får lite mer pengar som kan utbytas mot en planet som mår lite bättre. 

Den mest visionära parlamentarikern kanske till och med påstår sig kunna blicka in i fjärran, förbi den överhettade och värmedallrande horisontlinjen. Där finns något vackert, får vi veta av de bästa av parlamentariska framtidsspanare – de ”teknikgröna” jobben. Det är jobb som magiskt förvandlas från att slita sönder planetens resurser på industrialistiskt manér, till att bli riktigt hållbara jobb som funkar inom de planetära gränserna. Vi kommer jobba smartare – sen. Ingen pekar dock på att vi behöver jobba mindre i vår planeteldande iver.

Det är faktiskt väldigt få parlamentariker som ens klarar av att hålla ett lösningsfokuserat samtal om torkan eller överhettningen och om hur horisonten, framtiden, faktiskt skyms av akuta nutida bekymmer. Det som behöver ske just nu! Istället manar de olika parlamentariska ismerna folket att strunta i överhettning, artutrotning och torka, för att fortsätta i de gamla upptrampade industriella fotspåren.

Men va fasen? Är vi verkligen så få som har lärt oss skillnaden mellan geometri, religion och politik i skolan?

Den närmsta vägen mellan A och B, mellan nutid och horisonten, är en rak linje. Det är inte genom en labyrint av tio plågor av bibliska mått, följt av en outhärdligt het ökenvandring i 40 år med valfri självutnämnd parlamentarisk ledare som vägvisare. Är vi israeliter som väntar på att det ska bli ännu lite svårare att få vardagen att gå ihop i vårt industriella löneslaveri och att det ska bli ännu mer utmanande att få konsumentkassan att räcka? Ska vi inte bara jobba ännu lite hårdare allesammans?

Eller? När blir framtidsbilden tillräckligt mörk? Är du sugen på att rösta i år? Förmodligen återigen på den som är minst dålig? Vilken är denna Moses du väntar på, som ska leda dig genom denna ökenhetta, till det förlovade landet på andra sidan horisontens chimär?

Nej, det här är faktiskt inte good enough! Den närmsta vägen till en större förändring är att göra den! Med små upprepade steg går du från att vara konsument till att bli medproducent och ju fler steg du tar, desto fler hjälpande händer upptäcker du vid din sida. Hur många indikatorer behöver du för att välja en framtid för livet och samhället istället för ännu mera jobb och en planet i flammor?

Tumme upp:

Demokrati som daglig handling! Bioregionala försörjningmodeller, ruralisering av stadsbilder, obligatorisk odling på skolscheman …

Tumme ner:
Att rösta för majoritet. En företeelse som skapar både vinnare och förlorare, och i förlängningen en ökande polarisering och pajkastning.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.