När Sverige i juni med konferensen Stockholm+50 firade att det var ett halvt sekel sedan FN för första gången förklarade att det brådskade att ta tag i miljöproblemen, fick jag leda ett litet virtuellt rundabordssamtal åt den europeiska folkbildningsorganisationen EAEA.

Vi delade exempel på hur folkbildning kan användas för att göra praktisk omställning, förändra attityder och få politiken att lyssna. Men den tanke som dröjt kvar över sommaren handlar delvis om något annat. Har självgodhetens blöta filt tagit kål på den svenska klimatmedvetenheten?

En av samtalets deltagare var Sirpa Pietikäinen, EU-parlamentariker för Moderaternas finländska systerparti. Jag har ju hört både det ena och det andra i klimatsammanhang men Pietkäinens uppriktighet och radikalitet ruskade om mig. Hon beskrev kunskapen om människans beroende av ekosystemet som en insikt i nivå med när Kopernikus förklarade vår egentliga plats i universum:

”Vi står mitt i ett etiskt paradigmskifte i vår relation till andra, allt annat levande och hela miljön. Vi är en del av och helt beroende av miljön. Vi måste respektera ekosystemet på samma sätt som vi respekterar våra allra närmsta.”

Pietikäinen talade öppet om ekosofi, citerade Arne Naess, och tar alltså plats i EU-parlamentets konservativa partigrupp.

Kanske är hon bara en ensam röst. På många sätt är hon ju det.

Men så mindes jag hur jag av en slump bytte tåg i Köpenhamn i höstas just när danskarna gick till kommunval. På valaffischerna slogs partierna om att beskriva sina löften för miljön. En kandidat för de konservativa titulerade sig stolt klimatosse.

Tänk dig en affisch där Hanif Bali lovar fler naturreservat eller förklarar hur han insett att människan är beroende av allt annat omkring oss.

Eller bara ett endaste nutida moderat kommunalråd som tar respekten för vår planet som sin huvudfråga.

Miljön står inte överst på dagordningen när Sverige går till val. Inte ens partierna som brukade vilja tävla med MP om att ha bäst miljöpolitik är längre där.

Tyckarna frågar sig varför det inte går bättre för MP i landet där Greta Thunbergs uppror började.

Men kanske behöver analysen börja i en annan ände.

Sverige brukade stå främst i miljökampen. Det var hit man kallade världen för 50 år sedan, och många miljöreformer har börjat här innan de spridit sig. Så har vi vant oss vid att vara bäst. Och det är ju ganska bekvämt. Då blir invändningar om att vi lever som om vi hade minst ett par jordklot till jobbiga att lyssna till. Vi firar hellre jubileet av att ha varit först med att säga att det är bråttom, än drar slutsatser av det faktum att vi möts igen och säger samma sak.

Vi hör Greta, men önskar att alla andra ska lyssna.

Nu är det valrörelse, och en sådan ändrar sällan i sig självt en rotad uppfattning om den egna förträffligheten. Det behövs något mer. Något som kan göra insikten till handling, förflytta attityder och pressa politiker. Om någon bara kunde komma på hur.

PS. Nämnde någon folkbildning?

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.