När Sverige i juni med konferensen Stockholm+50 firade att det var ett halvt sekel sedan FN för första gången förklarade att det brådskade att ta tag i miljöproblemen, fick jag leda ett litet virtuellt rundabordssamtal åt den europeiska folkbildningsorganisationen EAEA.
Vi delade exempel på hur folkbildning kan användas för att göra praktisk omställning, förändra attityder och få politiken att lyssna. Men den tanke som dröjt kvar över sommaren handlar delvis om något annat. Har självgodhetens blöta filt tagit kål på den svenska klimatmedvetenheten?
En av samtalets deltagare var Sirpa Pietikäinen, EU-parlamentariker för Moderaternas finländska systerparti. Jag har ju hört både det ena och det andra i klimatsammanhang men Pietkäinens uppriktighet och radikalitet ruskade om mig. Hon beskrev kunskapen om människans beroende av ekosystemet som en insikt i nivå med när Kopernikus förklarade vår egentliga plats i universum:
”Vi står mitt i ett etiskt paradigmskifte i vår relation till andra, allt annat levande och hela miljön. Vi är en del av och helt beroende av miljön. Vi måste respektera ekosystemet på samma sätt som vi respekterar våra allra närmsta.”
Pietikäinen talade öppet om ekosofi, citerade Arne Naess, och tar alltså plats i EU-parlamentets konservativa partigrupp.
Kanske är hon bara en ensam röst. På många sätt är hon ju det.
Men så mindes jag hur jag av en slump bytte tåg i Köpenhamn i höstas just när danskarna gick till kommunval. På valaffischerna slogs partierna om att beskriva sina löften för miljön. En kandidat för de konservativa titulerade sig stolt klimatosse.
Tänk dig en affisch där Hanif Bali lovar fler naturreservat eller förklarar hur han insett att människan är beroende av allt annat omkring oss.
Eller bara ett endaste nutida moderat kommunalråd som tar respekten för vår planet som sin huvudfråga.
Miljön står inte överst på dagordningen när Sverige går till val. Inte ens partierna som brukade vilja tävla med MP om att ha bäst miljöpolitik är längre där.
Tyckarna frågar sig varför det inte går bättre för MP i landet där Greta Thunbergs uppror började.
Men kanske behöver analysen börja i en annan ände.
Sverige brukade stå främst i miljökampen. Det var hit man kallade världen för 50 år sedan, och många miljöreformer har börjat här innan de spridit sig. Så har vi vant oss vid att vara bäst. Och det är ju ganska bekvämt. Då blir invändningar om att vi lever som om vi hade minst ett par jordklot till jobbiga att lyssna till. Vi firar hellre jubileet av att ha varit först med att säga att det är bråttom, än drar slutsatser av det faktum att vi möts igen och säger samma sak.
Vi hör Greta, men önskar att alla andra ska lyssna.
Nu är det valrörelse, och en sådan ändrar sällan i sig självt en rotad uppfattning om den egna förträffligheten. Det behövs något mer. Något som kan göra insikten till handling, förflytta attityder och pressa politiker. Om någon bara kunde komma på hur.
PS. Nämnde någon folkbildning?
Matlådornas tid är tillbaka!
Så många har jobbångest. Alla borde få trivas med sitt kneg.
