När det var dags för Almedalsveckan i somras tog miljö- och klimatminister Annika Strandhäll flyget till Visby. Om en enda deltagare inte skulle ha flugit när temperaturhöjningar och kimatkrisen hotar vår framtid var det väl ändå hon. Ibland behöver vi signalpolitik, även om det naturligtvis är långt ifrån tillräckligt. För om inte ens klimatministern tar sitt ansvar; varför ska jag göra det då?

Effekten blir som när förre statsministern, Stefan Löfven, efter att ha manat medborgarna att om möjligt under pågående pandemi strunta i julträngseln i butikerna själv fotograferades med, så att säga, fingrarna i syltburken i en galleria i Stockholm. Varför bry sig när landets ledare tydligen inte tycker att han behöver skydda sig?

Ja, var ska man dra gränsen? Vem får och vem får inte? Jag har lyckats få tag på biljetter till Bruce Springsteen nästa år och utifrån alla rop om flygförbud och att stanna på marken funderar jag på hur moraliskt det är att gå på en sådan konsert. De flesta artister av hans kaliber far fram i egna privatplan och även om inte just Springsteen är känd för sina pyrotekniska shower drar de en ansenlig mängd energi. För att inte tala om alla konsertbesökare och deras resor eller allt som ordningsmakten måste ägna sig åt när en stjärna är i stan.
Och så Armand Duplantis. Vår störste idrottsstjärna med sina långa stavar som reser med flyg över hela världen, vinner, sätter nya världsrekord och gör svenskarna lite gladare. Men är verkligen att hoppa stav en anledning att få slippa undan uppmaningen om att inte flyga?

Till viss del skriver jag i eget intresse. Jag har arbetat med Syd- och Centralamerika större delen av mitt yrkesliv och jag har vänner i länder som Guatemala, Kuba, Bolivia och Ecuador och en ständigt levande längtan dit.
Ska jag aldrig mer få besöka dem? Ska jag aldrig mer kunna genomföra intervjuer på plats och fortsätta med min ambition att bredda den i mitt tycke väl förenklade bild av Latinamerika som ofta ges i våra större medier?

Så här långt kommen har vi en miljö- och klimatminister, en rockstjärna, världens bäste stavhoppare och så en författare som brinner för Latinamerika som samtliga har ett behov av att flyga för att kunna fortsätta sin verksamhet. Ja, jag inser och anser att Annika Strandhäll måste sätta sig på ett plan ibland om än inte just till Almedalen.

Jag tror de allra flesta är överens om att vi måste flyga avsevärt mindre och det omedelbart. Överhuvudtaget måste alla slags transporter minska. Häromdagen hamnade jag i en ”blåbärsdiskussion” och ifrågasatte att vi importerar blåbär från Peru och Chile när våra skogar är fulla av fantastiska bär där bara några få procent plockas.

Transportfrågan handlar inte bara, vilket det låter som ibland, om att vi inte ska flyga till semestermål kring Medelhavet. Det är varor som forslas i onödan och det är mängder av tjänsteresor, som dem mellan Stockholm och Göteborg, som skulle kunna reduceras avsevärt.

Som jag ser det är det några saker som måste diskuteras omedelbart. Det första är det här med signalpolitik och förebilder. I sin allra sämsta form riskerar det att bli som med Boris Johnson och hans ”hemliga” fester under pandemin. All trovärdighet försvinner och därmed omöjliggörs också alla beteendeförändringar hos medborgarna.

Somliga måste trots allt fortsätta flyga utifrån hur världen fungerar idag, men vilka… Att jag valde de exempel jag gjorde var inte för att hävda min egen rätt, utan för att visa att det är en komplicerad fråga.

Tills sist alla varutransporter där blåbär bara är ett av många exempel på vad som måste sägas vara direkt onödigt. Den så kallade fria marknaden fungerar helt enkelt väldigt dåligt ihop med de radikala förändringar i människors beteende som behöver komma till stånd såväl nationellt som globalt.

Så var ska vi börja? Hur allvarligt måste läget bli innan världens ledare inser att man måste strunta i tidigare oförrätter och förödande maktkamp för att istället nå verkliga globala överenskommelser och inte bara till intet förpliktigande papperstigrar. Dokument vars innehåll inte har någon betydelse när det rustas militärt som aldrig förr, när skogarna fortsätter att avverkas och när framgång fortsätter att vara att ha flest prylar när man dör?

Springsteen, Duplantis och jag. Ingen eller alla? Och vem ska avgöra? Med detta vill jag säga att det finns många frågor att diskutera och vi får inte låta bli bara för att de är komplicerade. Själv får jag fundera vidare på den där Springsteenbiljetten och hur jag ska gör med den. Det förändrar ju ingenting om jag tar mig dit. Eller är det just det, det gör?

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

Klimatrörelsen Fridays for Future har varit i blåsväder de senaste veckorna. Det började med ett inlägg på rörelsens internationella Instagram-konto där de bland annat skrev att ”västerländska medier ljuger genom att inte berätta hela historien”, att de är ”finansierade av imperialistiska regeringar” och att de ”hjärntvättar” människor till att sympatisera med Israel. Inlägget togs senare bort, men skadan var redan skedd.

Även rörelsens förgrundsfigur Greta Thunberg har fått hård kritik. Dels för att många tycker att hon inte har tagit tillräckligt stark ställning mot Hamas och mot antisemitism. Dels för att hon i ett inlägg om Palestina lade upp en bild på sig och själv och några andra aktivister där en av de medverkande i bilden hade en bläckfisk i form av ett gosedjur, något som många kopplar till en antisemitisk konspirationsteori om en judisk elit som styr världen.

Själv menade hon dock att hon inte kände till den kopplingen och att den för henne bara var ett verktyg som autistiska personer använder för att kommunicera känslor. Häromdagen blev hon också avbruten när hon höll ett tal i Amsterdam iförd palestinasjal och där hon bland annat bjudit upp en palestinsk kvinna. En man i publiken tog mikrofonen från henne och sa att han kommit dit ”för en klimatdemonstration, inte en politisk åsikt”.

Särskilt i Tyskland har kritiken varit massiv, kanske inte så märkligt med tanke på landets såriga relation till judar. Både De grönas talesperson och talespersonen för Fridays for Futures tyska avdelning har tagit avstånd från Thunberg.

En hel del av den kritik som riktats framför allt mot Greta Thunberg, men också mot Fridays for Future i stort, är överdriven och befängd. Att Thunberg skulle vara antisemit för att hon pekar på de fruktansvärda folkrättsbrott som Israel utför just nu är en vettlös tolkning. Både Fridays for Future och Greta Thunberg har också vid upprepade tillfällen sagt att de tar avstånd från Hamas attacker och fördömer allt våld mot civila från båda sidor. Det är också viktigt att poängtera att Fridays for Future har massor av lokalgrupper som jobbar självständigt, vad en grupp säger eller gör bör alltså inte drabba andra grupper.

Med detta sagt har dock kritikerna också vissa poänger. Man får inte glömma att samtidigt som Israel bombar Gaza urskiljningslöst – något som verkligen bör fördömas – så har hatbrotten mot judar (men även mot muslimer) ökat markant i många länder de senaste veckorna. Gamla konspirationsteorier om judar som styr världen tillsammans med USA och mäktiga medier får också ny spridning, ivrigt påhejade av diverse högertroll – men tyvärr också av vissa inom vänstern.

Det är i ljuset av det man måste se inlägget om ”hjärntvätt” och varför det gjorde många så upprörda. Även om tanken med inlägget när det postades kanske inte var att ge ved på brasan åt antisemitiska konspirationsteorier så är det lätt att förstå att vissa tolkar det så.

Det finns också en större fråga i det här, nämligen den om huruvida organisationer som Fridays for Future bör uttala sig om sådant som Israel-Palestina-konflikten, eller annan politik än miljöfrågan över huvud taget. En del menar att det skrämmer bort människor och inte gynnar klimatfrågan.

För många inom klimatrörelsen hänger dock klimat och rättvisa oundvikligt samman. Det går inte att prata om hur vi ska stoppa klimatförändringarna utan att också prata om vilka i världen som drabbas hårdast av förändringarna eller om att omställningen till en fossilfri värld måste sker på ett rättvist sätt.

Många ser ändå ingen koppling till klimatet i konflikten mellan Israel och Palestina, och det är sant att den i första hand handlar om religion, förtryck och generationslånga motsättningar. Men det är också viktigt att se att exempelvis USA:s starka stöd till Israel delvis handlar om deras geopolitiska intressen i områdena, inte minst utvinningen av olja.

Att separera ”klimatfrågan” från andra politiska frågor låter sig helt enkelt inte göras. Allt hänger samman, och därför är det både modigt och viktigt att rörelser som Fridays for Future inte ger vika utan fortsätter att tala om förtryck i alla dess former.

Men när man gör det är det också viktigt att vara vaksam så att man inte ofrivilligt faller offer för diverse konspirationsteorier. Det är som när rättmätig kritik mot kapitalismen och bankväsendet ibland glider över i konspirationsteorier om att alla banker är onda och försöker hjärntvätta oss.

Med sådana glidningar i åtanke bör man akta sig för att prata om media generellt som att de hjärntvättar befolkningen eller styrs av regeringarna. Förutom att det i många fall inte är sant gör det klimatrörelsen till en lätt måltavla för dem som bara är ute efter att sänka den.