I tisdags var det partiledardebatt i Expressen. Partiledarna hade själva fått välja ämnena. Första ämnet blev Ulf Kristerssons och det skulle handla om kriminaliteten. Det som sades var inget nytt, Ulf Kristersson vill dubbla straffen, ha ”danska straff för svenska brott”, ta bort “straffrabatten” för grova brott, fler utvisningar och anonyma vittnen. Magdalena Anderssons svar var att de skärpt 70 straff och kriminaliserat 30 fler handlingar.

Märta Stenevi, Nooshi Dadgostar och Annie Lööf invände att alla förslag som gör skillnad på människor beroende på var de är födda också göder brottsligheten och spär på segregationen. Det är så klart sant, tanken att språktest och skoltvång för tvååringar i förorten skulle leda till att människor kommer in i samhället är befängd. Men det finns ett annat problem. Som ingen nämner, för alla partier tycker det.

Längre straff hjälper inte. De gör inte det. Forskningsrapport på forskningsrapport visar att det inte funkar så. Men det handlar inte längre bara om forskning.

Vi har haft samma debatt under hela tjugohundratalet. Vi har sett samma lösningsmodell sen åtminstone Reinfeldt. Vi har sett straffskärpning på straffskärpning. Att Magdalena Andersson kan skryta om sina 70 höjda straff och att fler gängmedlemmar sitter inspärrade nu än någonsin förut samtidigt som allt fler skjuts beror inte på att man bara inte tagit i nog, inte höjt straffen tillräckligt än. Det beror på att den som skjuter inte fokuserar på vilket straff den kommer få om den åker dit. Magdalena Andersson och Ulf Kristersson kan ta i så hårt de vill, det kommer inte hjälpa. Forskningen visar det, de statliga utredningarna visar det, den samlade erfarenheten av decennier av höjda straff visar det.

Någonstans behöver det få ett slut. Det är inte rimligt att Ulf Kristersson med flera får stå där i utfrågning efter utfrågning och i debatt efter debatt påstå att deras metoder skulle lösa brottsligheten. Någon gång måste utfrågarna säga stopp, ”vi har läst utredningarna”, hänvisa till forskarna, fråga om empirin. För när Ulf Kristersson påstår att det är brottsförebyggande att grova brottslingar sitter inne länge missar han en väldigt viktig sak: Det är oftast unga som begår de grova brotten, och det absolut effektivaste sättet att få en ung brottsling att stanna i grov brottslighet är att spärra in dem, ju längre de är inspärrade desto effektivare för att de ska bli kvar i kriminaliteten.

Vi har problem med gängkriminaliteten. Det är bra att det diskuteras. Men det minsta vi kan kräva av våra partiledare är lite intellektuell hederlighet. Om de nu är så sugna på att att hämnas på kriminella, låt dem inte komma undan med att straffsuget handlar om att minska brottsligheten. Det handlar om det gamla klassiska ”öga för öga”. Då, när det är tydligt, kan vi också ha en riktig debatt om brottsligheten och straffrätten.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.