Av någon anledning finns det personer i Sverige i dag som inte känner till eller vill känna till att vi har ett samhällsproblem kring högerextremt våld. Kanske finns en parallell mellan frågan om samhällsklimatet och klimatfrågan: det är lättare att förneka problem som om de erkänns kräver av oss att vi agerar och inte bara är passiva åskådare.

Ett automatiserat, nästan tvångsmässigt sätt att undvika frågan om högerextremt våld är att börja tala om ”both sides” så fort det skett ett nytt dåd med högerextrema motiv. Det var det Trump gjorde efter att en av de demonstranter som samlats för att protestera mot högerextremister i Charlottesville blivit ihjälkörd.

Jämfört med det politiska läget för några decennier sedan har hela det politiska spektrumet flyttat långt högerut, så långt att dagens vänsterparti väl befinner sig höger om Palme. Våldet på yttersta högerkanten ökar, understöds av uppiskade stämningar på nätet och ett bredare tyst medgivande från alltför många.

Redan 2017 konstaterades att antalet nazister ökar i snabb takt och att våldet ibland kan klassas som terrorism. 2003 kopplades två nazister till tre bomber i Karlstad och 2017 dömdes nazister i Göteborg för att ha placerat ut tre bomber, varav den ena detonerade utanför Syndikalistiskt forums lokaler och den andra detonerade på ett asylboende. 2017 visade statistiken att 17 mord och dråp begåtts av högerextrema under de tidigare 20 åren, medan vänsterextrema inte begått några alls.

Misshandelsstatistiken var mer jämn mellan höger- och vänsterextrema – troligen eftersom det förekommer att fascister och antifascister slåss mot varandra. Personer som blivit misshandlade av nazister på grund av sin hudfärg syns dock inte i statistiken, men Säkerhetspolisen nämnde brandbomber mot lokalpolitiker och attacker mot pridetåg i Borlänge, Falun och Kalmar. I samband med Tranemo pride 2019 hade nazister från NMR hängt en docka i en hängsnara och på en flagga stod orden ”krossa homolobbyn”.

Även 2018 varnades det för att högerextrema grupperingar var på frammarsch – vänsterextremisterna var då bara hälften så många. Det ökade hotet från högerextrema påpekades även 2019, efter det högerextrema terrordådet i Christchurch, där 51 personer sköts ihjäl utanför två moskéer, dödsskjutningen utanför en synagoga i San Diego, skjutningen i en moské i Norge och attentatet i El Paso i USA, vilket Trump med sin hårda retorik mot invandrare och mexikaner beskylldes för att ha bidragit till.

2020 varnade Säpo igen för att terrorhot med högerextrem ideologi ökar, medan hotet från islamistisk extremism då minskat. 2021 greps en tidigare NMR-medlem för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Husrannsakan visade vapen, kemikalier och ett bomblabb i bostaden i Falköping, men 25-åringen, som hade böcker om terrorism som metod att starta raskrig och googlade om säkerhetsrisker på Ringhals, åtalades inte för terrorbrott. Inte heller den högerextreme man i 60-årsåldern som dömdes till 3,5 års fängelse för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse 2021 åtalades för förberedelse för terroristbrott.

Säpo meddelade återigen i år att den stora förändringen i hotbilden består i att hotet från högerextrema ökar.

Går vi längre tillbaka minns vi 14-åriga John Hron som mördades av nazister i Kode 1995, Peter Mangs som dömdes för två mord och åtta mordförsök på personer med invandrarbakgrund i Malmö 2003–2010 och Lasermannen i början av 90-talet.

1999 sköt unga nynazister ihjäl fackföreningsaktive syndikalisten Björn Söderberg utanför hans lägenhet och 2011 skedde terrordådet på Utöya, där högerextremisten Anders Behring Breivik dödade 8 personer i ett sprängattentat och sköt ihjäl 69 ungdomar i syfte att ”rädda Norge från multikulturalisterna”. Överlevare får hat- och hotmeddelanden än i dag. 

Det högerextrema våldet ökar och begås inte av män utan koppling till politiska sammanhang. Inspirerad av Christchurch-dådet körde en kanadensisk man ihjäl en muslimsk familj förra året. Förutom att dåden begåtts av unga män som lider av psykosocial ohälsa har de senaste årens skoldåd i Sverige också gemensamt att de inspirerats av tidigare dåd och av varandra. Anton Lundin Pettersson, vars skolattack i Trollhättan 2015 var driven av rasistiska motiv, inspirerade i sin tur dådet i Christchurch.

Tonårspojkarna som utförde respektive skoldåd i Eslöv 2021 och Kristianstad 2022 beskrev sig som blodsbröder och inspirerades av Christchurchdådet. 25-åringen som på en skola i Varberg skadade en elev med yxa 2021 skrev att han var inspirerad av Anton Lundin Pettersson, av nynazistiske terroristen Dylann Roof och av Elliot Rodgers som hyllas av incels för att ha skjutit ihjäl sex kvinnor. Utredarna menade dock att ingen högerextrem hotbild framkommit bakom skoldådet i Varberg. Men Säkerhetspolisen varnar efter morden på gymnasieskolan Malmö i våras för att ungdomar via nätet uppmuntras att gå från ord till handling, både när det gäller terrordåd och skoldåd.

I Tyskland har högerextrema dåd de senaste åren rest frågor kring om hotbilden från nynazister negligerats; skjutningen vid synagogan i Halle, terrordådet i Hanau där elva personer med invandrarbakgrund sköts ihjäl och mordet på toppolitikern Walther Lübcke, som stått upp för Tysklands flyktingmottagande. När Walther Lübcke sköts i huvudet i sitt hem var detta det första högerextremt motiverade politikermordet i Tyskland sedan nazitiden.

I Sverige tog det förvånande många dagar innan sommarens knivdåd i Visby rubricerades som terrordåd – redan några dagar efter dådet publicerades information som gav bilden av en man som valt Almedalsveckan som plats och som hade ”högre ställda mål” med planer att döda fler personer i en attack riktad mot psykiatrin och samhället i stort. Christer Mattsson som forskar på högerextrema miljöer sa att han var förvånad att dådet inte från början utreddes som terrorbrott.

När Visbydådet väl terrorklassats avtog det offentliga samtalet om attentatet snabbt. Att tala om högerextrema dåd verkar väcka obehag, så att undvika frågan och istället bara vilja prata om problem i förorten blir den mest populära valtaktiska vägen.

Allt fler unga radikaliseras på nätet och inte minst SD-politiker fortsätter att pressa gränserna för vad som okommenterat kan passera i det offentliga samtalet. Nu i augusti åtalas SD Östersunds vice ordförande för att ha delat bilder som hyllar Adolf Hitler och Joseph Goebbels, likställer svarta personer med apor och visar en karikatyr av en muslimsk man i ett kikarsikte. Men rasistiska och våldsbejakande uttalanden verkar inte ens väcka debatt längre. 
Redan 2017 menade chefsanalytiker på Säkerhetspolisen att våldet från vit makt-miljön får för lite uppmärksamhet och därför tenderar att glömmas bort, trots att det sker systematiskt över lång tid.

Utvecklingen går enligt Säkerhetspolisens hemsida att likna vid två vågor. Den första, mer extrema, drivs på av en bakomliggande våg med hat, hot och misstroende mot samhället. När ”gränsen för vad som är normalt att uttrycka hela tiden flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister tycker sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning, utan även för att begå brott”, säger Fredrik Hallström, chef för kontraterrorism och författningsskydd vid Säkerhetspolisen. Vardagsrasismen göder radikaliseringen.

Men det tycks som om alltför många blivit lika bra på att ignorera vart samhällsklimatet är på väg som på att ignorera klimatfrågan. Det är enklare att skylla på Kinas utsläpp och att vifta bort högerextremism i tanken, än att se att det är alla vi tillsammans som påverkar klimatet och samtalsklimatet. Även när vi tyst iakttar vad som händer och inte protesterar mot utvecklingen.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

LEDARE | Jag kan inte motstå frestelsen att ännu en gång använda mig av fotot på skylten i skogen därhemma och att på nytt utse de som styr vårt land till en ”dumskallarnas sammansvärjning”, ett uttryck som jag hämtat från John Kennedy Tooles roman som aldrig avslutades.

Anledningen? Den militära upprustningen och det nya avtalet med USA som, bland annat, innebär att vi frånsäger oss rätten till att agera när en av stormakterna etablerar sig i vårt land.

Försvarsminister Pål Jonsson säger så mycket dumt i intervjun (DN 6/12) där han berättar om det nya försvarsavtalet med USA, som bland annat ger USA både ökad närvaro och ökade rättigheter i Sverige, att det är svårt att välja vilket citat jag ska inleda med:

”I grunden handlar det om att det är lättare för USA att verka på svenskt territorium om soldaterna lyder under amerikansk jurisdiktion. Det gör det tekniskt enklare och juridiskt enklare.”

Följdfrågan borde naturligtvis vara vad USA vill göra i vårt land som förhindras av våra lagar och som måste underlättas.

”Då kommer man att märka en viss ökad militär närvaro på vissa av de här 17 platserna. Vi har redan i dag en amerikansk närvaro genom olika typer av övningar. Men dels kommer övningarna att öka, dels kommer man att se mer av amerikanska soldater och amerikansk närvaro på vissa av de här orterna.”

Min undran är hur närvaron av soldater och säkerhetsfolk från USA kan minska risken för krig i ett land som levt i fred i 200 år. Dessutom innebär det här förstås ett rejält naggande i kanten av den svenska självständigheten. För inte tror väl någon på allvar att nordamerikanska trupper kommer att rätta in sig i ledet och lyda en major från något regemente i Sverige om Ryssland hotar deras installationer…

Norge har redan tecknat ett liknande avtal med USA där det står att man inte går med på någon förhandslagring av kärnvapen. Något sådant finns inte i det dokument som Sverige nu undertecknat i Pentagon.

Nej, i allt är numera Sverige USA:s lydige undersåte och det alldeles oavsett om det handlar om våldet i Gaza, klimatpolitik i Dubai eller den accelererande militära upprustningen i norra Europa.

Jag tycker det känns som ett hån mot mig som tänkande människa, mot Sverige som land och mot mänskligheten, när jag läser om hur den moderate försvarsministern orerar om ökad säkerhet och avskräckning som vore vår enda jord spelplanen för något av alla de våldsbejakande dataspel som dagens unga växer upp med och inte en planet som hotas av förstörd natur och klimatförändringar.

Och som det inte vore nog med dumheter vurmar denne säkerhetsrisk till politiker för en ökad användning av bestyckade drönare i försvaret av Sverige och i den svenska krigföringen på andra håll. Naturligtvis ska dessa drönare också hanteras av AI på ett ännu icke definierat sätt.

Givetvis är det, som vanligt, den svenska vapenindustrin som jublar högst när vi fortsätter med det militära vansinnet. Saab Group har köpt ett AI-företag som bland annat studerar den senaste drönarutvecklingen – autonoma drönarsvärmar.

Sug på de orden en stund och fundera på vad det innebär; ”autonoma drönarsvärmar”. Jag kommer att tänka på okontrollerat dödande utan mänskligt ansvar.

I tider när all energi borde läggas på global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald väljer alltså vår regering, med stöd av stora delar av oppositionen utgår jag från, att hoppa upp i knät på av en av stormakterna, bidra till ökad polarisering i världen, accelerera den militära upprustningen och strunta i smältande isar, hotade djurarter och skövlade skogar.

Är det verkligen det här vi vill? Och om det nu skulle vara så att vi inte önskar det här; varför låter vi det då ske?

***

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström