Våldet från vit makt-miljön får för lite uppmärksamhet

Av någon anledning finns det personer i Sverige i dag som inte känner till eller vill känna till att vi har ett samhällsproblem kring högerextremt våld. Kanske finns en parallell mellan frågan om samhällsklimatet och klimatfrågan: det är lättare att förneka problem som om de erkänns kräver av oss att vi agerar och inte bara är passiva åskådare.

Ett automatiserat, nästan tvångsmässigt sätt att undvika frågan om högerextremt våld är att börja tala om ”both sides” så fort det skett ett nytt dåd med högerextrema motiv. Det var det Trump gjorde efter att en av de demonstranter som samlats för att protestera mot högerextremister i Charlottesville blivit ihjälkörd.

Jämfört med det politiska läget för några decennier sedan har hela det politiska spektrumet flyttat långt högerut, så långt att dagens vänsterparti väl befinner sig höger om Palme. Våldet på yttersta högerkanten ökar, understöds av uppiskade stämningar på nätet och ett bredare tyst medgivande från alltför många.

Redan 2017 konstaterades att antalet nazister ökar i snabb takt och att våldet ibland kan klassas som terrorism. 2003 kopplades två nazister till tre bomber i Karlstad och 2017 dömdes nazister i Göteborg för att ha placerat ut tre bomber, varav den ena detonerade utanför Syndikalistiskt forums lokaler och den andra detonerade på ett asylboende. 2017 visade statistiken att 17 mord och dråp begåtts av högerextrema under de tidigare 20 åren, medan vänsterextrema inte begått några alls.

Misshandelsstatistiken var mer jämn mellan höger- och vänsterextrema – troligen eftersom det förekommer att fascister och antifascister slåss mot varandra. Personer som blivit misshandlade av nazister på grund av sin hudfärg syns dock inte i statistiken, men Säkerhetspolisen nämnde brandbomber mot lokalpolitiker och attacker mot pridetåg i Borlänge, Falun och Kalmar. I samband med Tranemo pride 2019 hade nazister från NMR hängt en docka i en hängsnara och på en flagga stod orden ”krossa homolobbyn”.

Även 2018 varnades det för att högerextrema grupperingar var på frammarsch – vänsterextremisterna var då bara hälften så många. Det ökade hotet från högerextrema påpekades även 2019, efter det högerextrema terrordådet i Christchurch, där 51 personer sköts ihjäl utanför två moskéer, dödsskjutningen utanför en synagoga i San Diego, skjutningen i en moské i Norge och attentatet i El Paso i USA, vilket Trump med sin hårda retorik mot invandrare och mexikaner beskylldes för att ha bidragit till.

2020 varnade Säpo igen för att terrorhot med högerextrem ideologi ökar, medan hotet från islamistisk extremism då minskat. 2021 greps en tidigare NMR-medlem för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Husrannsakan visade vapen, kemikalier och ett bomblabb i bostaden i Falköping, men 25-åringen, som hade böcker om terrorism som metod att starta raskrig och googlade om säkerhetsrisker på Ringhals, åtalades inte för terrorbrott. Inte heller den högerextreme man i 60-årsåldern som dömdes till 3,5 års fängelse för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse 2021 åtalades för förberedelse för terroristbrott.

Säpo meddelade återigen i år att den stora förändringen i hotbilden består i att hotet från högerextrema ökar.

Går vi längre tillbaka minns vi 14-åriga John Hron som mördades av nazister i Kode 1995, Peter Mangs som dömdes för två mord och åtta mordförsök på personer med invandrarbakgrund i Malmö 2003–2010 och Lasermannen i början av 90-talet.

1999 sköt unga nynazister ihjäl fackföreningsaktive syndikalisten Björn Söderberg utanför hans lägenhet och 2011 skedde terrordådet på Utöya, där högerextremisten Anders Behring Breivik dödade 8 personer i ett sprängattentat och sköt ihjäl 69 ungdomar i syfte att ”rädda Norge från multikulturalisterna”. Överlevare får hat- och hotmeddelanden än i dag. 

Det högerextrema våldet ökar och begås inte av män utan koppling till politiska sammanhang. Inspirerad av Christchurch-dådet körde en kanadensisk man ihjäl en muslimsk familj förra året. Förutom att dåden begåtts av unga män som lider av psykosocial ohälsa har de senaste årens skoldåd i Sverige också gemensamt att de inspirerats av tidigare dåd och av varandra. Anton Lundin Pettersson, vars skolattack i Trollhättan 2015 var driven av rasistiska motiv, inspirerade i sin tur dådet i Christchurch.

Tonårspojkarna som utförde respektive skoldåd i Eslöv 2021 och Kristianstad 2022 beskrev sig som blodsbröder och inspirerades av Christchurchdådet. 25-åringen som på en skola i Varberg skadade en elev med yxa 2021 skrev att han var inspirerad av Anton Lundin Pettersson, av nynazistiske terroristen Dylann Roof och av Elliot Rodgers som hyllas av incels för att ha skjutit ihjäl sex kvinnor. Utredarna menade dock att ingen högerextrem hotbild framkommit bakom skoldådet i Varberg. Men Säkerhetspolisen varnar efter morden på gymnasieskolan Malmö i våras för att ungdomar via nätet uppmuntras att gå från ord till handling, både när det gäller terrordåd och skoldåd.

I Tyskland har högerextrema dåd de senaste åren rest frågor kring om hotbilden från nynazister negligerats; skjutningen vid synagogan i Halle, terrordådet i Hanau där elva personer med invandrarbakgrund sköts ihjäl och mordet på toppolitikern Walther Lübcke, som stått upp för Tysklands flyktingmottagande. När Walther Lübcke sköts i huvudet i sitt hem var detta det första högerextremt motiverade politikermordet i Tyskland sedan nazitiden.

I Sverige tog det förvånande många dagar innan sommarens knivdåd i Visby rubricerades som terrordåd – redan några dagar efter dådet publicerades information som gav bilden av en man som valt Almedalsveckan som plats och som hade ”högre ställda mål” med planer att döda fler personer i en attack riktad mot psykiatrin och samhället i stort. Christer Mattsson som forskar på högerextrema miljöer sa att han var förvånad att dådet inte från början utreddes som terrorbrott.

När Visbydådet väl terrorklassats avtog det offentliga samtalet om attentatet snabbt. Att tala om högerextrema dåd verkar väcka obehag, så att undvika frågan och istället bara vilja prata om problem i förorten blir den mest populära valtaktiska vägen.

Allt fler unga radikaliseras på nätet och inte minst SD-politiker fortsätter att pressa gränserna för vad som okommenterat kan passera i det offentliga samtalet. Nu i augusti åtalas SD Östersunds vice ordförande för att ha delat bilder som hyllar Adolf Hitler och Joseph Goebbels, likställer svarta personer med apor och visar en karikatyr av en muslimsk man i ett kikarsikte. Men rasistiska och våldsbejakande uttalanden verkar inte ens väcka debatt längre. 
Redan 2017 menade chefsanalytiker på Säkerhetspolisen att våldet från vit makt-miljön får för lite uppmärksamhet och därför tenderar att glömmas bort, trots att det sker systematiskt över lång tid.

Utvecklingen går enligt Säkerhetspolisens hemsida att likna vid två vågor. Den första, mer extrema, drivs på av en bakomliggande våg med hat, hot och misstroende mot samhället. När ”gränsen för vad som är normalt att uttrycka hela tiden flyttas fram kan det leda till att våldsbejakande extremister tycker sig ha stöd, inte bara för sin uppfattning, utan även för att begå brott”, säger Fredrik Hallström, chef för kontraterrorism och författningsskydd vid Säkerhetspolisen. Vardagsrasismen göder radikaliseringen.

Men det tycks som om alltför många blivit lika bra på att ignorera vart samhällsklimatet är på väg som på att ignorera klimatfrågan. Det är enklare att skylla på Kinas utsläpp och att vifta bort högerextremism i tanken, än att se att det är alla vi tillsammans som påverkar klimatet och samtalsklimatet. Även när vi tyst iakttar vad som händer och inte protesterar mot utvecklingen.