Publicerad 29 augusti, 2022
NyheterDe ekonomiska sanktioner som västvärlden riktar mot olika länder fungerar som bestraffning – medan de politiska målsättningarna sällan uppnås. Det menar kritiker som lyfter fram Venezuela och Kuba som exempel.
SANKTIONER | Venezuela har i flera år varit utsatt för hårda sanktioner från USA med syftet att få landets ledning på fall. Men president Nicolás Maduro sitter fortfarande säkert.
– Erfarenheter visar att sanktioner inte uppnår det tänkta målet – politiska förändringar. Det har visat sig när det gäller Kuba, men nu också i Venezuela, säger ekonomiprofessor Luis Oliveros, vid Metropolitana y Central-universitetet i Venezuela, till IPS.
Han påpekar att många länder som är utsatta för sanktioner dessutom samarbetar och byter information med varandra om olika metoder för att kunna undgå sanktionerna.
De vanligaste sanktionerna är inriktade mot export och import, finansiella transaktioner, teknikutbyten, reservdelar och vapen, men det kan även handla om reserestriktioner, indragna visum och frysta bankkonton.
Efter att det ryska anfallskriget mot Ukraina inleddes har landet drabbats av mängder av internationella sanktioner. Andra länder som är utsatta för hårda sanktioner är Iran, Syrien, Nordkorea, Myanmar och Kuba.
Men sanktionerna kan även slå hårt mot de länder som står bakom dem, vilket har blivit tydligt när det gäller Ryssland, där effekterna blivit stora för hela omvärlden.
– Ekonomiska sanktioner orsakar större globala effekter än någonsin tidigare, men är också lättare att kringgå, säger historikern Nicholas Mulder, som nyligen utkom med boken “The Economic Weapon: The Rise of Sanctions as a Tool of Modern War”.
Nicholas Mulder, som är verksam vid Cornell-universitetet i USA, hävdar att de sanktioner som nu riktas mot Ryssland är de hårdaste sedan 1930-talet, då Italien och Japan bestraffades för invasionerna av Etiopien respektive Kina. Skillnaden nu är att Ryssland är en så viktig exportör av en lång rad produkter – vilket också gör att de globala ekonomiska effekterna blir så stora, konstaterar Nicholas Mulder.
I många utvecklingsländer har matbristen förvärrats efter att tillgången på spannmål, matolja och konstgödsel har försämrats på grund av den minskade exporten från Ryssland och Ukraina, och på grund av att kostnaderna för dessa varor har stigit kraftigt.
Samhällsvetaren Nazanin Armanian, som kommer från Iran men lever i exil i Spanien, betonar samtidigt att det finns två stora problem med att sända chockvågor mot sina fienders ekonomier. Dels att man riskerar att radikalisera befolkningarna, som känner sig förödmjukade, dels att man inte tar hänsyn till alla de kontakter de flesta länder har i en globaliserad värld. Hon lyfter fram hur Iran trots sanktionerna har hittat olika metoder för att kunna fortsätta exporten av olja, medan Kuba har lyckats överleva trots att USA riktat sanktioner mot landet i över 60 års tid.
Vad gäller Kuba så konstaterade USA:s dåvarande president Barack Obama i slutet av 2014 att de amerikanska sanktionerna inte hade lyckats uppnå sina målsättningar – att tvinga fram en demokratisering av landet. Men bara några månader senare slog samma president fast att regimen i Venezuela utgjorde ett stort hot mot USA:s nationella säkerhet. Under 2015 infördes därför sanktioner mot venezuelanska myndigheter, företag och offentliga institutioner. Sedan dess har en lång rad nya amerikanska sanktioner riktats mot ledande politiker, militärer och företagsledare samt närmare ett hundra företag i Venezuela. Även EU och Kanada har riktat sanktioner mot landet.
Samtidigt finns det numera mängder av butiker i det krisande Venezuela som säljer importerade produkter. Dessa butiker är dock bara inriktade på den minoritet av befolkningen som kan handla där, tack vare att de har inkomster från staten – eller får pengar hemskickade från släktingar som arbetar utomlands. Flera miljontals människor har lämnat Venezuela för att undkomma den kris som landet varit drabbad av de senaste åtta åren.
Samtidigt har fyra femtedelar av de 28 miljoner invånarna nu fallit ned i fattigdom. Detta medan Nicolás Maduros regering upprepar att krisen beror på de utländska åtgärderna.
Luis Oliveros menar att regimen har kunnat dra nytta av sanktionerna.
– De fungerar som en måltavla som regeringens anhängare kan samlas mot, säger han till IPS.
Dessutom säger Luis Oliveros att regeringen under rådande krisläge har fortsatt att bedriva export, men på den svarta marknaden. Hans slutsats är att sanktionerna snarare än att bidra till politiska förändringar har befäst Nicolás Maduros ställning.
