Något händer varje gång jag skriver om hur klimatfrågan är kopplad till rasism. För tre månader skrev jag Syrekrönikan Klimatrörelsen måste inkludera utsatta grupper också, min slutsats påminde om orimligheten i tron att vi befinner oss i en endaste kris.

Reaktionerna från klimatfrågans flygkompenserande techaktivister, som menar att det inte går att ta med alla frågor som man brinner för och stoppa den i klimatfrågan, blev som vanligt veckolånga.

Optimistiska näringslivsomställare som sökt självkännedom i Elon Musks Twitterflöde vet ingenting om hur det är att vara en syrisk fyrabarnsfamilj i Bergsjön med en bruttolön på 163 300 om året.

Det oroar mig något fruktansvärt att de som kommer att uppleva de svåraste problemen av klimatförändringarna är de som inte kommer att kunna påverka eller bidra till lösningar.

Det går inte att förvänta sig att nationella, auktoritära eller högerpopulister ska se kristallklart i den här frågan om hur kriser är sammanflätade eftersom deras samhällsmodeller bygger på underkastelse.

Men vad svarar vi när den gröna rörelsen inte har förstått, och tycker att klimatfrågan inte har med andra områden som diskriminering, ojämlikhet och rasism att göra? 

De förstår inte varför invandrare inte syns i omställningsarbetet. Ingen kan förvänta sig att afghanska män i den svenska trångboddheten, som väljs bort i arbetsansökningar i ett system som är riggat mot dem, ska bry sig om globala utsläpp.

Samtidigt tänker jag att det bör vara den välbärgade gruppens skyldighet att erkänna orättvisorna, och att det inte är svagas jobb att kämpa för att producera övertygande argument för majoritetssvenskar på deras språk för att de ska bli tagna på allvar.

Att säga att vi lägger de gamla systemen bakom oss när vi blickar fram är att ignorera hur mycket vi har präglats av vad en vit man med varm värmländsk dialekt betyder för oss, och vad vi känner när vi ser en beslöjad svart somalisk kvinna med dramatenvagn.

Att säga att man är färgblind inger inte trygghet hos någon med melaninrik hudfärg eller ovanligt namn, det är något en säger för att godhetspositionera sig och för att slipa på sin egen självbild.

Vad vi behöver är en klimatrörelse som kommer med konkreta förslag som kan förbättra minoritetsgruppers vardag, som bekräftar minoritetsgruppers utsatthet och att deras upplevda orättvisa även är en viktig ledarskapsutbildning och självklar rekryteringsbas för den egna rörelsen.

Det går inte att fråga varför klimatrörelsen till stor del är variationsfattig eller varför minoritetsgrupper inte bryr sig om överlevnadsfrågor. Inte när klimatrörelsen inte erkänner att klimatfrågan är knuten till förorternas bostadspolitik, att den är kopplad till företagsflykt och fattig samhällsservice, att den gör att bruna män med arabiskklingande namn kommer att få det svårare att få jobb i ett Sverige med fler skyfall och skogsbränder, och att en varmare värld som skapar krig och hunger kommer att tvinga fler människor att fly hit.

Försök inte ens att tackla klimatkrisen utan att adressera rasism, diskriminering eller ojämlikhet. Jag återkommer till en tanke som mina tankar ständigt loopar runt.

Omställningen är verkligen dömd att misslyckas om vi inte satsar på utsatta människor.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.