Publicerad 1 september, 2022
NyheterMikhail Gorbatjov, Sovjetunionens stora reformator och eventuella upplösare, har gått ur tiden, 91 år gammal. Tidningen Global tecknar ett porträtt av en politisk ledare som aldrig blev profet i sitt eget land.
RYSSLAND/MIKHAIL GORBATJOV | När den ryska federationens förste president Boris Jeltsin avled 2007 lät hyllningarna inte vänta på sig.
I Ryssland var Vladimir Putin ännu inne på sin första veva som president och Jeltsins minne var ännu färskt och därför ljöd hyllningskörerna i såväl ryska som internationella medier och uppemot 35 000 personer tog avsked i Kristus Frälsarens katedral i centrala Moskva.
Passande nog i ett religiöst tempel – och en kopia av det original som Josef Stalin lät rasera på 1930-talet – som Boris Jeltsin lät bygga i början av 1990-talet. Ur ruinerna av Sovjetunionens sammanbrott.
Hur många som kommer att vallfärda till Mikhail Gorbatjovs sista vila återstår att se då den forne sovjetledarens död når allmänheten i ett läge då Ryssland befinner sig i krig med Ukraina – officiellt i form av ”en specialoperation”, inte väpnad konflikt – och då Vladimir Putin är inne på sin fjärde mandatperiod och i ett läge då demokratiska rättigheter är på kraftig reträtt, enligt Amnesty International.
Samme Putin kallade Sovjetunionens upplösning för 1900-talets största geopolitiska katastrof och dess främste arkitekt var Sovjetunionens förste och siste president, nämligen Gorbatjov själv.
För den breda allmänheten blev han mest känd som mannen bakom de sovjetiska reformprogrammen ”glasnost” och ”perestrojka” samt ofta titulerad som den som till slut riktade in dödsstöten mot Kalla kriget då östeuropeiska länder tilläts välja sin egen politiska väg. I allmänhetens ögon – särskilt då tomma sovjetiska butikshyllor byttes ut mot plattskatt och enorma klassklyftor blev ryssarnas vardag – blev Gorbatjov även ”förstöraren av ett imperium”.”
På mindre än sex tumultartade år lyfte Gorbatjov på Järnridån och skiftade handfast det politiska klimatet i världen”, skriver The New York Times i en minnesruna.
Mikhail Gorbatjov tog över rodret av Sovjetunionen i ett läge då Jurij Andropov, sovjetledare mellan 1982 och 1984, redan hade sjösatt en rad ”effektiviseringar” för att gjuta liv i den femårsplansstyrda ekonomin.
– Vi har trasslat till socialismen helt och hållet, inget är kvar av det, klagade Gorbatjov i ett förtroligt samtal med sin utrikespolitiske rådgivare Anatolij Chernajev 1987.
Men när Gorbatjov i egenskap av uppstickande makthavare inom kommunistpartiet bad om att få översikt över den sovjetiska budgeten lät Andropov honom veta att ”budgeten inte är inom räckhåll för dig”.
Sovjetunionens ekonomiska bekymmer i mitten av 1980-talet ställdes dessutom sida vid sida med den kinesiska ekonomiska uppryckningen efter Pekings implementerade marknadsekonomi under statlig kontroll.
Rädslan för att bli lämnade alltför långt på efterkälken nödgade Mikhail Gorbatjov att lyssna på bedömare som menade att det var dags för en ekonomisk omställning.
Förutom kalla krigets sista år ledde Gorbatjov även ett Sovjetunionen genom världens hittills värsta kärnkraftsolycka vid ukrainska Tjernobyl samtidigt som ekonomin och den allmänna moralen sänktes av ett seglivat krig i Afghanistan.
Trots mängder av bokhyllerader med skrivna biografier över den siste sovjetledaren intill Gorbatjovs egenförfattade biografiska bidrag förblir en rad frågor om hans liv och gärning höljda i dunkel. Det handlar om hans politiska bana och intåg i de sovjetiska maktkorridorerna västerländska medier beskrev honom som en fiende till – samtidigt som han själv strosade igenom desamma som dess högste politiske ämbetsman.
Det handlar också om eventuell bristande politisk fingerfärdighet i förhållande till USA och andra västmakter då sovjetiska styrkor drog sig tillbaka när Berlinmuren föll och de baltiska staterna blev självständiga. Ett geopolitiskt drag som lämnade vägen öppen för Nato att avancera, och något som redan i början av 1990-talet väckte ont blod bland ryska nationalister och försvarshökar.
Den framväxande ryska nationalismen är det främsta bestående politiska arvet efter Gorbatjov vid sidan om reformer som senare under Boris Jeltsin mynnade ut i en frisläppt nyliberal marknad. De fria och allmänna val som Gorbatjovs reformer bäddade för blev emellertid snart ett minne blott, och enligt vissa bedömare var det demokraten Boris Jeltsin själv som i och med valet 1996 kastade första jorden över den ryska demokratins grav.
Forskare hävdar att Jeltsin aldrig hade kunnat säkrat valsegern 1996 utan amerikansk hjälp – via Boris Jeltsins nära förtrogne, USA:s president Bill Clinton (en intressant parallell med tanke på den amerikanske presidenten Donald Trumps påstådda hjälp från sin ryske dito Putin 2016).
Till skillnad från östeuropeiska stater som före andra världskrigets utbrott och dess efterföljande inkludering i sovjetblocket hade Ryssland aldrig upplevt flerpartival och liberal demokrati, något som den amerikanske statsvetaren William Taubman i sin biografi Gorbachev: His Life and Times menar blev en grogrund till det Ryssland som växte fram efter Mikhail Gorbatjovs maktbortfall 1991.
Mikhail Gorbatjov ställde upp i presidentvalet 1996. Men då var IMF-lån redan en del av den ryska ekonomiska modellen och Bors Jeltsins position i maktens centrum cementerad. Gorbatjov var förpassad till den inrikespolitiska läktaren och redan då mer hyllad utanför Ryssland än innanför dess gränser.
Jeltsins avknoppningspolitiska styre hade vid det här laget också hunnit stöpa en rad oligarker som efterträdaren Vladimir Putins presidentskap antingen tvingade i exil på grund av att de ansågs utgöra en politisk maktfaktor som Putin inte önskade stångas emot – eller för att de nyrika miljardärerna helt enkelt behövde någonstans att förvara sig själva och sina förmögenheter.
Liksom Nikita Chrusjtjov blev Gorbatjov aldrig profet i sitt eget hemland. Det var bortom den ryska hemisfären som det sovjetiska imperiets huvudnedmonterare möttes av priser och applåder.
Chrusjtjov betalade ett högt pris för sina antistalinistiska reformer och aktiva insatser för antikoloniala befrielserörelser i Afrika, Asien och Latinamerika efter Josef Stalins död 1953. Han avsattes 1964 och sattes i husarrest och kunde bara se på medan Sovjetunionens reformvåg ebbade ut.
Men att Gorbatjovs nedmontering av Sovjetunionen var en del i en västerländsk komplott avfärdas som rysk propaganda och historierevision, av Strobe Talbott, före detta viceutrikesminister under USA:s president Bill Clinton och rysslandsexpert knuten till tankesmedjan Brookings Institution.
”För första gången sedan bolsjevikrevolutionen hade Sovjetunionen en ledare som inte längre såg USA som en fiende utan som potentiell samarbetspartner”, skrev Talbott i en essä för The New York Review on Books.
Därmed sagt är inte hela bilden av Mikhail Gorbatjov är framlagd. Efter sin död fortsätter han att vara en odödlig politisk gåta, en persona iklädd en mantel vars färg avgörs av betraktaren. Reformist, opportunist, rätt man i fel tid?
Den amerikanske statsvetaren William Taubmans biografi över Mikhail Gorbatjov erbjuder nödvändigtvis inte svaren till alla frågor om den siste sovjetledarens val och öden i maktens svårtydda boning i det sena 1980-talets brytningspunkt.
Men Taubmans frågor i sig är viktiga att fortsätta att ställa sig efter att hyllningsspalterna är skrivna och efter att den ryska vardagen med Putins ”specialoperation”/krig i Ukraina bildar grunden till en märklig vardag i resterna efter ett imperium som skulle fixas men sedermera föll medan Mikhail Gorbatjov var dess högste politiske ledare.
När kollegor inom det sovjetiska kommunistpartiet uppmanade Gorbatjov att lämna partiet och istället bilda en socialdemokratisk allians avfärdades idén på stående fot av Sovjetunionens förste och siste president:
– Jag kan inte lösgöra den här eländiga fantastiska byrackan från kopplet. Om jag gör det kommer all den här väldiga strukturen att vändas emot mig, sade Mikhail Gorbatjov, citerad i William Taubmans biografi.
* * *
LÄS ÄVEN
När imperiet tar till vapen
Den starkes rätt
Begår Ryssland folkmord i Ukraina?
