RYSSLAND/MIKHAIL GORBATJOV | När den ryska federationens förste president Boris Jeltsin avled 2007 lät hyllningarna inte vänta på sig.

I Ryssland var Vladimir Putin ännu inne på sin första veva som president och Jeltsins minne var ännu färskt och därför ljöd hyllningskörerna i såväl ryska som internationella medier och uppemot 35 000 personer tog avsked i Kristus Frälsarens katedral i centrala Moskva.

Passande nog i ett religiöst tempel – och en kopia av det original som Josef Stalin lät rasera på 1930-talet – som Boris Jeltsin lät bygga i början av 1990-talet. Ur ruinerna av Sovjetunionens sammanbrott.

Gorbatjov – delad bild

Hur många som kommer att vallfärda till Mikhail Gorbatjovs sista vila återstår att se då den forne sovjetledarens död når allmänheten i ett läge då Ryssland befinner sig i krig med Ukraina – officiellt i form av ”en specialoperation”, inte väpnad konflikt – och då Vladimir Putin är inne på sin fjärde mandatperiod och i ett läge då demokratiska rättigheter är på kraftig reträtt, enligt Amnesty International.

Samme Putin kallade Sovjetunionens upplösning för 1900-talets största geopolitiska katastrof och dess främste arkitekt var Sovjetunionens förste och siste president, nämligen Gorbatjov själv.

För den breda allmänheten blev han mest känd som mannen bakom de sovjetiska reformprogrammen ”glasnost” och ”perestrojka” samt ofta titulerad som den som till slut riktade in dödsstöten mot Kalla kriget då östeuropeiska länder tilläts välja sin egen politiska väg. I allmänhetens ögon – särskilt då tomma sovjetiska butikshyllor byttes ut mot plattskatt och enorma klassklyftor blev ryssarnas vardag – blev Gorbatjov även ”förstöraren av ett imperium”.”

På mindre än sex tumultartade år lyfte Gorbatjov på Järnridån och skiftade handfast det politiska klimatet i världen”, skriver The New York Times i en minnesruna.

”Tilltrasslad socialism”

Mikhail Gorbatjov tog över rodret av Sovjetunionen i ett läge då Jurij Andropov, sovjetledare mellan 1982 och 1984, redan hade sjösatt en rad ”effektiviseringar” för att gjuta liv i den femårsplansstyrda ekonomin.

– Vi har trasslat till socialismen helt och hållet, inget är kvar av det, klagade Gorbatjov i ett förtroligt samtal med sin utrikespolitiske rådgivare Anatolij Chernajev 1987.

Men när Gorbatjov i egenskap av uppstickande makthavare inom kommunistpartiet bad om att få översikt över den sovjetiska budgeten lät Andropov honom veta att ”budgeten inte är inom räckhåll för dig”.

Sovjetunionens ekonomiska bekymmer i mitten av 1980-talet ställdes dessutom sida vid sida med den kinesiska ekonomiska uppryckningen efter Pekings implementerade marknadsekonomi under statlig kontroll.

Rädslan för att bli lämnade alltför långt på efterkälken nödgade Mikhail Gorbatjov att lyssna på bedömare som menade att det var dags för en ekonomisk omställning.

Krig, kärnkraftsolyckor och krass ekonomi

Förutom kalla krigets sista år ledde Gorbatjov även ett Sovjetunionen genom världens hittills värsta kärnkraftsolycka vid ukrainska Tjernobyl samtidigt som ekonomin och den allmänna moralen sänktes av ett seglivat krig i Afghanistan.

Trots mängder av bokhyllerader med skrivna biografier över den siste sovjetledaren intill Gorbatjovs egenförfattade biografiska bidrag förblir en rad frågor om hans liv och gärning höljda i dunkel. Det handlar om hans politiska bana och intåg i de sovjetiska maktkorridorerna västerländska medier beskrev honom som en fiende till – samtidigt som han själv strosade igenom desamma som dess högste politiske ämbetsman.

Det handlar också om eventuell bristande politisk fingerfärdighet i förhållande till USA och andra västmakter då sovjetiska styrkor drog sig tillbaka när Berlinmuren föll och de baltiska staterna blev självständiga. Ett geopolitiskt drag som lämnade vägen öppen för Nato att avancera, och något som redan i början av 1990-talet väckte ont blod bland ryska nationalister och försvarshökar.

USA – Jeltsins bäste vän?

Den framväxande ryska nationalismen är det främsta bestående politiska arvet efter Gorbatjov vid sidan om reformer som senare under Boris Jeltsin mynnade ut i en frisläppt nyliberal marknad. De fria och allmänna val som Gorbatjovs reformer bäddade för blev emellertid snart ett minne blott, och enligt vissa bedömare var det demokraten Boris Jeltsin själv som i och med valet 1996 kastade första jorden över den ryska demokratins grav.

Forskare hävdar att Jeltsin aldrig hade kunnat säkrat valsegern 1996 utan amerikansk hjälp – via Boris Jeltsins nära förtrogne, USA:s president Bill Clinton (en intressant parallell med tanke på den amerikanske presidenten Donald Trumps påstådda hjälp från sin ryske dito Putin 2016).

Till skillnad från östeuropeiska stater som före andra världskrigets utbrott och dess efterföljande inkludering i sovjetblocket hade Ryssland aldrig upplevt flerpartival och liberal demokrati, något som den amerikanske statsvetaren William Taubman i sin biografi Gorbachev: His Life and Times menar blev en grogrund till det Ryssland som växte fram efter Mikhail Gorbatjovs maktbortfall 1991.

Putin säkrar makten

Mikhail Gorbatjov ställde upp i presidentvalet 1996. Men då var IMF-lån redan en del av den ryska ekonomiska modellen och Bors Jeltsins position i maktens centrum cementerad. Gorbatjov var förpassad till den inrikespolitiska läktaren och redan då mer hyllad utanför Ryssland än innanför dess gränser.

Jeltsins avknoppningspolitiska styre hade vid det här laget också hunnit stöpa en rad oligarker som efterträdaren Vladimir Putins presidentskap antingen tvingade i exil på grund av att de ansågs utgöra en politisk maktfaktor som Putin inte önskade stångas emot – eller för att de nyrika miljardärerna helt enkelt behövde någonstans att förvara sig själva och sina förmögenheter.

Samma historiska väg som Chrusjtjov

Liksom Nikita Chrusjtjov blev Gorbatjov aldrig profet i sitt eget hemland. Det var bortom den ryska hemisfären som det sovjetiska imperiets huvudnedmonterare möttes av priser och applåder.

Chrusjtjov betalade ett högt pris för sina antistalinistiska reformer och aktiva insatser för antikoloniala befrielserörelser i Afrika, Asien och Latinamerika efter Josef Stalins död 1953. Han avsattes 1964 och sattes i husarrest och kunde bara se på medan Sovjetunionens reformvåg ebbade ut.

Men att Gorbatjovs nedmontering av Sovjetunionen var en del i en västerländsk komplott avfärdas som rysk propaganda och historierevision, av Strobe Talbott, före detta viceutrikesminister under USA:s president Bill Clinton och rysslandsexpert knuten till tankesmedjan Brookings Institution.

”För första gången sedan bolsjevikrevolutionen hade Sovjetunionen en ledare som inte längre såg USA som en fiende utan som potentiell samarbetspartner”, skrev Talbott i en essä för The New York Review on Books.

En politisk gåta

Därmed sagt är inte hela bilden av Mikhail Gorbatjov är framlagd. Efter sin död fortsätter han att vara en odödlig politisk gåta, en persona iklädd en mantel vars färg avgörs av betraktaren. Reformist, opportunist, rätt man i fel tid?

Den amerikanske statsvetaren William Taubmans biografi över Mikhail Gorbatjov erbjuder nödvändigtvis inte svaren till alla frågor om den siste sovjetledarens val och öden i maktens svårtydda boning i det sena 1980-talets brytningspunkt.

Men Taubmans frågor i sig är viktiga att fortsätta att ställa sig efter att hyllningsspalterna är skrivna och efter att den ryska vardagen med Putins ”specialoperation”/krig i Ukraina bildar grunden till en märklig vardag i resterna efter ett imperium som skulle fixas men sedermera föll medan Mikhail Gorbatjov var dess högste politiske ledare.

När kollegor inom det sovjetiska kommunistpartiet uppmanade Gorbatjov att lämna partiet och istället bilda en socialdemokratisk allians avfärdades idén på stående fot av Sovjetunionens förste och siste president:

– Jag kan inte lösgöra den här eländiga fantastiska byrackan från kopplet. Om jag gör det kommer all den här väldiga strukturen att vändas emot mig, sade Mikhail Gorbatjov, citerad i William Taubmans biografi.

* * *
LÄS ÄVEN
När imperiet tar till vapen
Den starkes rätt
Begår Ryssland folkmord i Ukraina?

KLIMAT | En av de viktigaste punkterna under FN:s klimattoppmöte, COP28, är att utvärdera genomförandet av Parisavtalet från COP21. Climate Change Performance Index, CCPI, rangordnar årligen länder baserat på hur väl de uppfyller målen i avtalet. Årets index placerar Sverige på tionde plats, från att förra året legat på en femteplats. Noterbart är att de tre främsta platserna är tomma, då inget land anses uppfylla målen tillräckligt väl.

Indexet bygger på fyra huvudkategorier: koldioxidutsläpp, förnybar energi, energianvändning och annan klimatpolitik. Enligt Nasiritousi är de andra indikatorerna viktiga då de visar riktningen för framtida utsläppsutveckling.

– Sverige erhåller höga betyg för utsläpp och förnybar energi, men när det kommer till politisk inriktning sjunker vi drastiskt. För ett år sedan låg Sverige på plats 24 i politik, i år befinner vi oss på plats 37, säger Naghmeh Nasiritousi, forskare vid Utrikespolitiska Institutet, för SVT.

– Vi har sett att den nuvarande regeringen har en politik som ser ut att öka utsläppen. Det gör att betyget faller.

CCPI uttrycker tydligt sin oro: ”Sveriges en gång så ambitiösa klimatpolitik skärs ned eller till och med tas bort. Om regeringen fortsätter att ta bort progressiv klimatpolitik kommer landet att fortsätta falla i CCPI-rankingen.”

Experter varnar för att Sverige backar från att vara en global föregångare inom klimatpolitik till att nu blockera progressiv EU-politik inom skogsfrågor. Denna trend kan få betydande konsekvenser för landets placering i kommande klimatrankningar.

Bakom indexet står klimatgrupperna Germanwatch, New Climate Institute och Climate Action Network.

ISRAEL/PALESTINA | – Alltför många oskyldiga palestinier har dödats. Ärligt talat – nivån av civilt lidande, bilderna och filmerna som kommer från Gaza är fruktansvärda, sade en allvarlig Kamala Harris, vicepresident i Israels närmaste allierade USA, vid en pressträff häromdagen.

– Vi anser att Israel måste göra mer för att skydda oskyldiga civila.

Diplomatisk kris

Ungefär samtidigt twittrade FN:s humanitära chef Martin Griffiths att ”apokalyptiska förhållanden” nu råder i södra Gaza, att det är omöjligt för hjälporganisationer att arbeta på grund av den israeliska offensiven.

– Det räcker nu. Det måste sluta. . . En apokalyptisk situation råder, sade Griffiths till tidningen The Guardian.

Spaniens premiärminister Pedro Sánchez gick ett steg längre. I en intervju uttryckte han tvivel på att Israel efterlever internationell rätt vid krigföringen i Gaza, ett område som styrs av den terrorstämplade islamistmilisen Hamas. Liknande kritik har förts fram från Belgiens premiärminister, Norges utrikesminister och Amnesty International – bland andra.

Sánchez uttalande resulterade i en diplomatisk kris, med hemkallade ambassadörer.

– Israel agerar och kommer fortsatt att agera i enlighet med internationell rätt, och kommer att fortsätta kriget tills alla i gisslan är tillbaka och Hamas utplånats från Gaza, svarade Israels utrikesminister Eli Cohen enligt Politico.

Mänskliga sköldar?

Det pågående kriget utlöstes av Hamas koordinerade attack mot Israel den 7 oktober. Då dödades omkring 1 200 mestadels civila i brutala massakrer, och över 200 personer togs som gisslan.

Israel svarade med militära flyg- och markoperationer, en total belägring av Gaza och löfte om att tillintetgöra Hamas. Enligt Hamaskontrollerade hälsomyndigheter i Gaza har omkring 16 000 människor dött i det intensiva bombardemanget.

Bilderna av lidandet i Gaza, där omkring halva befolkningen är under 18 år, lämnar få oberörda. Israel å sin sida understryker att man är i krig med Hamas, inte med det palestinska folket. Den israeliska militären hävdar att den enbart riktar in sig på militära mål, men anklagar islamiströrelsen för att förskansa sig i tunnlar under tättbebyggda stadsmiljöer, på sjukhus och skolor samt använda civila som mänskliga sköldar.

Agerandet utgör sannolikt krigsbrott, liksom det det sexuella våld Hamas anklagas för i samband med anfallet den 7 oktober.

Är proportionerligt?

Men att inte skydda civila i tillräckligt hög utsträckning, som Israel beskylls för, är också ett brott mot krigets lagar. Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, anser att det ligger mycket i det växande klandret mot Israel.

– Mycket tyder på att de (Israel) överträtt den humanitära rätten och begått en del krigsförbrytelser, säger han.

Wrange understryker att en krigförande part enligt folkrätten inte får angripa civila mål. Och när man anfaller militära mål måste de civila skadorna stå i proportion till den militära vinsten.

– Palestinska liv måste vägas som om de varit israeliska.

Måste vara säker

Heather Harrison Dinniss, senior lektor i folkrätt vid Försvarshögskolan, pekar också på principen om proportionalitet som ett huvudproblem i Gaza.

– Frågan är om civilbefolkningen utsätts för en kollektiv bestraffning i och med Israels bombningar. De civila skadorna måste egentligen utredas för varje enskild attack, resonerar hon.

Sjukhus, som exempelvis al-Shifa i staden Gaza, är särskilt skyddade objekt enligt folkrätten. Denna status förloras om vårdinrättningen används för andra syften, men då måste krigsförande part vara ”jäkligt säker”, med Harrison Dinniss ord.

– Israel har visat upp mindre vapendepåer inne i al-Shifa – men fanns där verkligen en kommandocentral? Det som talar till Israels fördel är uppgifterna att soldater gick in på sjukhuset med tolkar och frågade ut personer, att man försökte ta reda på om där fanns militära installationer.

I ett Gaza som i stort förvandlats till ruiner och där stora delar av befolkningen är på flykt är det minst sagt svårt att göra utredningar. Var och hur anklagelser om krigsbrott ska kunna bevisas återstår att se.

– Palestinierna är medlemmar i (Internationella brottmålsdomstolen) ICC, så det kan ske där. Men anklagelser om krigsbrott kan också föras fram i nationella domstolar eller i särskilda tribunaler, säger Harrison Dinniss.