Regeringen snubblar fram på sin väg mot Nato och jag frågar mig: Kan man vara för mänskliga rättigheter ibland?

Vi är många som pekat på skavet mellan vad Sverige brukar säga och vad Sverige gör. Vapenexporten till diktaturer, handelspolitik riggad för de rika ländernas företag, maximerade avräkningar på biståndet – allt det behöver förändras.

Betyder då det att retoriken inte är något värd? Att det vore bättre om Sverige var tyst?

Nej, faktiskt inte.

Utrikespolitik är en rejäl dos diplomati och ord är inte oviktiga. När Sverige höjer rösten mot folkrättsbrott och kränkningar av mänskliga rättigheter så kan det göra skillnad. Det kan sätta ljuset på sådant andra blundar för, stärka oppositionskrafter, tvinga andra länder att ta ställning.

När Margot Wallström, Isabella Lövin och den då nyvalda rödgröna regeringen slog fast att Sverige för en feministisk utrikespolitik så var det viktigt. Sveriges diplomater fick tydliga uppdrag att arbeta för jämställdhet och klimat i FN-systemet, mot andra länder, i förhandlingar. Andra länder behövde känna färg, och några följde efter.

Politiken ska alltså inte bara utvärderas utifrån de gånger vi gröna inte lyckades pressa S till att fullt ut följa orden med handling, utan också utifrån vad den innebar för prioriteringarna internationellt och vilken påverkan den fick globalt. Om man ska ta till historien: Det går inte att bortse från den påverkan Palmes tydliga diplomati fick, och den påverkan blir inte mindre av att Sverige också då exporterade vapen när vi inte borde, lät bli att erkänna romers asylskäl och planerade för ett svenskt kärnvapen till dess fredsrörelsen och S-kvinnor tvingade fram en annan linje.

Tydliga ställningstaganden är också en hävstång för alla oss som vill se handling bakom orden. Det går att avslöja hyckleri och tvinga fram förändring. Men utan ord kan man vara säker på att det inte blir handling.

Det finns därför alla skäl till oro när nu svenska regeringen tystnar i flera frågor.

Natoansökan får ministrar att tävla i att uttrycka sig så de inte förnärmar Erdogan. Avtalet som skrevs under för att få Turkiet att godkänna att ansökningsprocessen alls startar bygger helt på den turkiska retoriken. Och genast ska vapen igen kunna skickas till landet som varje dag skramlar för att återigen, i strid mot folkrätten, attackera kurderna i Syrien.

Också i kärnvapenfrågan tystnar Sverige. När beslutet om att ändra inställning till Nato togs i Socialdemokraternas partistyrelse var partiet tydligt med att Sverige skulle fortsätta verka för nedrustning och, likt flera andra Natostater, uttala att kärnvapen inte hör hemma vare sig i vår värld eller på vårt territorium. Det beslutet glömde ministrarna bort när de gick från partistyrelsen till regeringsrummet

I ansökningsbrevet skriver S-regeringen att man accepterar kärnvapnens roll i Nato och är beredd att använda svenska styrkor till alla Natos uppdrag. När Ann Linde fick tala inför Nato använde hon sin tid till att säga att Sverige stöder världsordningen där kärnvapenstater riktar massförstörelsevapen mot varandra i avskräckande syfte. Putin hotar med kärnvapen, om ett par år kan Trump ha fått tillbaka USA:s avfyrningskoder – men Sverige drar sig ur de FN-initiativ för nedrustning som Margot Wallström anslöt oss till.

Detta handlar om Nato, men exemplen kan tyvärr bli fler. Trots både att Israels ockupation av Palestina blir våldsammare och att inskränkningarna mot fredsröster blir fler är Sverige allt tystare. För ett år sedan skrev Ann Lindes kabinettssekreterare Robert Rydberg en artikel i israeliska medier där han ”tydliggjorde” Sveriges inställning till Israels politik, utan att med en rad kritisera ockupationen, bosättningarna eller inskränkningarna mot fredsrörelsens möjligheter att verka.

När Sverige tystnar och tittar bort får det också effekt. Att verka för fred blir en radikal hållning, nedrustning omöjligt, mänskliga rättigheter en utopi. S blir bäst när de inte sitter ensamma vid makten.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.