”Stora ekonomier har kraftigt ökat sina subventioner för att producera och konsumera kol, olja och gas. Under förra året ökade subventionerna till närmare 700 miljarder US-dollar, drygt 7 500 miljarder kronor. Det innebär att varje minut går 14,3 miljoner kronor till stöd för kol, olja och gas, visar nya preliminära data från IEA och OECD. De har granskat 51 av världens stora ekonomier som tillsammans står för 85 procent av världens energiproduktion.”
(DN 12/9)

Läser man citatet ovan och sedan betraktar hur vi i Sverige hanterar våra problem är vi definitivt globala. Vi subventionerar el och konsumtion av fossila bränslen som vilken ekonomisk stormakt som helst för att hålla vårt kommersiella system igång.
Tittar man däremot på den politik som marknadsförts i valet i stort präglas den i gengäld av såväl röstfiske som en väldigt stor del egoism av det mest småaktiga slaget.

Om man sedan hårdrar det hela bryr vi oss varken om andra människor eller oss själva, den omgivande naturen eller planetens framtid. Vi är oss själva nog, som det brukar heta. Ja, det globala tycks bara gälla våra rättigheter och inte de (självklara) globala skyldigheterna.

Och hur ska man annars tolka valresultatet…

Ett parti vars rötter finns i främlingsfientligheten och som nu på ett minst sagt osmakligt sätt bejakar den som det kallar ”svenskheten” blir vårt näst största.

Många är snabba att döma och kallar alla som röstar på Sverigedemokraterna för rasister och gör därmed framtida påverkansmöjligheter betydligt svårare.

För så är det naturligtvis inte.

Rasisterna finns där, liksom de som på ett mer icke-ideologiskt vis är rädda för främlingar och fruktar andra kulturer, men många är helt enkelt missnöjda med det politiska etablissemanget och trötta på att deras livssituation aldrig syns i det offentliga politiska samtalet.

Börjar vi att kalla också dessa för rasister cementerar vi Sverigedemokraternas styrka och den känsla av ”vi mot dom” som de rider på.

Det vi omedelbart måste göra är att ställa frågan ”varför”. För hur ska vi kunna påverka andra om vi inte förstår varför de agerar som de gör?

– Varför väljer en femtedel av de röstberättigade att stödja ett parti med rasistiska rötter?

– Varför får det enda parti med något som åtminstone liknar en miljöpolitik bara fem procent
   av rösterna?

– Varför försöker politikerna inbilla oss att vi kan fortsätta att konsumera som vi gör utan att
   ekosystemen kollapsar eller att det leder till väpnade konflikter när fler vill ha samma
   standard?

– Varför teg man i valkampanjen om Nato, militär upprustning och övergiven neutralitet?

Det finns naturligtvis många fler frågor att ställa och mitt viktigaste budskap är att vi måste koncentrera oss på att försöka förstå också dem som inte tycker som vi. Hur ska vi annars kunna påverka deras inställning?

Jag ändrar i alla fall inte uppfattning om någon kallar mig ”idiot”, men om jag däremot bemöts med nyfikenhet och respekt ökar också möjligheten att jag låter mig påverkas av min meningsmotståndares argument.

Jag vet att det finns de som tycker att jag är en ”mjukis” när jag resonerar så här, men det är precis tvärtom. Det jag är ute efter är verkliga förändringar på djupet som utgår från att vi tar hand om vår natur och miljö, arbetar för rättvisa i hela världen och verkar för att krigen ska sluta, freden komma och att viktiga resurser ska läggas på annat militär upprustning och vapenexport.

Naturligtvis måste vi ropa ut våra protester mot rasism och andra övergrepp mot allt från våra skogar till djur som plågas i fångenskap.

Men vi behöver vara ”för” något också. Att vara mot saker och ting klarar vem som helst. Det är bara att säga att ”det är för jävligt rent ut sagt” och sedan är det färdigt.

Björn Afzelius skaldade en gång i tiden om svensken som trodde att gölen var en ocean och att vi utifrån detta ”missförstånd” agerade som dominerade vi världen.

Med det här valresultatet bli hans ord åter aktuella och även här är frågan ”varför” relevant; varför tror vi i Sverige oss om att ha rättigheter som andra människor inte har? Är det för att vi inbillar oss att vi leder en utveckling som snart ska komma andra till del? Eller är vi bara ynkliga småstatsegoister som struntar i hur det går för resten av världen?