”Stora ekonomier har kraftigt ökat sina subventioner för att producera och konsumera kol, olja och gas. Under förra året ökade subventionerna till närmare 700 miljarder US-dollar, drygt 7 500 miljarder kronor. Det innebär att varje minut går 14,3 miljoner kronor till stöd för kol, olja och gas, visar nya preliminära data från IEA och OECD. De har granskat 51 av världens stora ekonomier som tillsammans står för 85 procent av världens energiproduktion.”
(DN 12/9)

Läser man citatet ovan och sedan betraktar hur vi i Sverige hanterar våra problem är vi definitivt globala. Vi subventionerar el och konsumtion av fossila bränslen som vilken ekonomisk stormakt som helst för att hålla vårt kommersiella system igång.
Tittar man däremot på den politik som marknadsförts i valet i stort präglas den i gengäld av såväl röstfiske som en väldigt stor del egoism av det mest småaktiga slaget.

Om man sedan hårdrar det hela bryr vi oss varken om andra människor eller oss själva, den omgivande naturen eller planetens framtid. Vi är oss själva nog, som det brukar heta. Ja, det globala tycks bara gälla våra rättigheter och inte de (självklara) globala skyldigheterna.

Och hur ska man annars tolka valresultatet…

Ett parti vars rötter finns i främlingsfientligheten och som nu på ett minst sagt osmakligt sätt bejakar den som det kallar ”svenskheten” blir vårt näst största.

Många är snabba att döma och kallar alla som röstar på Sverigedemokraterna för rasister och gör därmed framtida påverkansmöjligheter betydligt svårare.

För så är det naturligtvis inte.

Rasisterna finns där, liksom de som på ett mer icke-ideologiskt vis är rädda för främlingar och fruktar andra kulturer, men många är helt enkelt missnöjda med det politiska etablissemanget och trötta på att deras livssituation aldrig syns i det offentliga politiska samtalet.

Börjar vi att kalla också dessa för rasister cementerar vi Sverigedemokraternas styrka och den känsla av ”vi mot dom” som de rider på.

Det vi omedelbart måste göra är att ställa frågan ”varför”. För hur ska vi kunna påverka andra om vi inte förstår varför de agerar som de gör?

– Varför väljer en femtedel av de röstberättigade att stödja ett parti med rasistiska rötter?

– Varför får det enda parti med något som åtminstone liknar en miljöpolitik bara fem procent
   av rösterna?

– Varför försöker politikerna inbilla oss att vi kan fortsätta att konsumera som vi gör utan att
   ekosystemen kollapsar eller att det leder till väpnade konflikter när fler vill ha samma
   standard?

– Varför teg man i valkampanjen om Nato, militär upprustning och övergiven neutralitet?

Det finns naturligtvis många fler frågor att ställa och mitt viktigaste budskap är att vi måste koncentrera oss på att försöka förstå också dem som inte tycker som vi. Hur ska vi annars kunna påverka deras inställning?

Jag ändrar i alla fall inte uppfattning om någon kallar mig ”idiot”, men om jag däremot bemöts med nyfikenhet och respekt ökar också möjligheten att jag låter mig påverkas av min meningsmotståndares argument.

Jag vet att det finns de som tycker att jag är en ”mjukis” när jag resonerar så här, men det är precis tvärtom. Det jag är ute efter är verkliga förändringar på djupet som utgår från att vi tar hand om vår natur och miljö, arbetar för rättvisa i hela världen och verkar för att krigen ska sluta, freden komma och att viktiga resurser ska läggas på annat militär upprustning och vapenexport.

Naturligtvis måste vi ropa ut våra protester mot rasism och andra övergrepp mot allt från våra skogar till djur som plågas i fångenskap.

Men vi behöver vara ”för” något också. Att vara mot saker och ting klarar vem som helst. Det är bara att säga att ”det är för jävligt rent ut sagt” och sedan är det färdigt.

Björn Afzelius skaldade en gång i tiden om svensken som trodde att gölen var en ocean och att vi utifrån detta ”missförstånd” agerade som dominerade vi världen.

Med det här valresultatet bli hans ord åter aktuella och även här är frågan ”varför” relevant; varför tror vi i Sverige oss om att ha rättigheter som andra människor inte har? Är det för att vi inbillar oss att vi leder en utveckling som snart ska komma andra till del? Eller är vi bara ynkliga småstatsegoister som struntar i hur det går för resten av världen?

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

LEDARE | Jag kan inte motstå frestelsen att ännu en gång använda mig av fotot på skylten i skogen därhemma och att på nytt utse de som styr vårt land till en ”dumskallarnas sammansvärjning”, ett uttryck som jag hämtat från John Kennedy Tooles roman som aldrig avslutades.

Anledningen? Den militära upprustningen och det nya avtalet med USA som, bland annat, innebär att vi frånsäger oss rätten till att agera när en av stormakterna etablerar sig i vårt land.

Försvarsminister Pål Jonsson säger så mycket dumt i intervjun (DN 6/12) där han berättar om det nya försvarsavtalet med USA, som bland annat ger USA både ökad närvaro och ökade rättigheter i Sverige, att det är svårt att välja vilket citat jag ska inleda med:

”I grunden handlar det om att det är lättare för USA att verka på svenskt territorium om soldaterna lyder under amerikansk jurisdiktion. Det gör det tekniskt enklare och juridiskt enklare.”

Följdfrågan borde naturligtvis vara vad USA vill göra i vårt land som förhindras av våra lagar och som måste underlättas.

”Då kommer man att märka en viss ökad militär närvaro på vissa av de här 17 platserna. Vi har redan i dag en amerikansk närvaro genom olika typer av övningar. Men dels kommer övningarna att öka, dels kommer man att se mer av amerikanska soldater och amerikansk närvaro på vissa av de här orterna.”

Min undran är hur närvaron av soldater och säkerhetsfolk från USA kan minska risken för krig i ett land som levt i fred i 200 år. Dessutom innebär det här förstås ett rejält naggande i kanten av den svenska självständigheten. För inte tror väl någon på allvar att nordamerikanska trupper kommer att rätta in sig i ledet och lyda en major från något regemente i Sverige om Ryssland hotar deras installationer…

Norge har redan tecknat ett liknande avtal med USA där det står att man inte går med på någon förhandslagring av kärnvapen. Något sådant finns inte i det dokument som Sverige nu undertecknat i Pentagon.

Nej, i allt är numera Sverige USA:s lydige undersåte och det alldeles oavsett om det handlar om våldet i Gaza, klimatpolitik i Dubai eller den accelererande militära upprustningen i norra Europa.

Jag tycker det känns som ett hån mot mig som tänkande människa, mot Sverige som land och mot mänskligheten, när jag läser om hur den moderate försvarsministern orerar om ökad säkerhet och avskräckning som vore vår enda jord spelplanen för något av alla de våldsbejakande dataspel som dagens unga växer upp med och inte en planet som hotas av förstörd natur och klimatförändringar.

Och som det inte vore nog med dumheter vurmar denne säkerhetsrisk till politiker för en ökad användning av bestyckade drönare i försvaret av Sverige och i den svenska krigföringen på andra håll. Naturligtvis ska dessa drönare också hanteras av AI på ett ännu icke definierat sätt.

Givetvis är det, som vanligt, den svenska vapenindustrin som jublar högst när vi fortsätter med det militära vansinnet. Saab Group har köpt ett AI-företag som bland annat studerar den senaste drönarutvecklingen – autonoma drönarsvärmar.

Sug på de orden en stund och fundera på vad det innebär; ”autonoma drönarsvärmar”. Jag kommer att tänka på okontrollerat dödande utan mänskligt ansvar.

I tider när all energi borde läggas på global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald väljer alltså vår regering, med stöd av stora delar av oppositionen utgår jag från, att hoppa upp i knät på av en av stormakterna, bidra till ökad polarisering i världen, accelerera den militära upprustningen och strunta i smältande isar, hotade djurarter och skövlade skogar.

Är det verkligen det här vi vill? Och om det nu skulle vara så att vi inte önskar det här; varför låter vi det då ske?

***

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström