SD-nära Samnytts kommentarsfält bubblar av antisemitiska kommentarer till Mats Dagerlinds ledare i fredags. Dagerlind tar avstamp i intervjun med Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, i SVT i veckan. Silberstein varnade för SD med hänvisning till deras nazistiska ursprung, som man kan läsa om i deras egen vitbok. Men han skäller under fel träd, menar Dagerlind – han borde varna för S och Nyans istället.

Det som bubblar och fräser i kommentarsfältet är lika mycket kritik mot Dagerlind som mot Silberstein. Mats Dagerlind är helt enkelt inte tillräckligt antisemitisk. En skriver att han ”står med mössan i hand när en illasinnad jude kallar SD för nazister”. Någon svarar att detta visar att det inte lönar sig att ”fjäska för judar” och en tredje tycker att Dagerlind spottar på ”sina egna vita landsmän och kvinnor” när han ”höjer Judar till skyarna”.

Så arga kan nazister bli när deras parti anklagas för att ha ett nazistiskt förflutet. SVT-intervjun fick även Björn Söder att gå i taket på Twitter – han kallade det lögn och propaganda och skrev att public service måste ”reformeras i grunden”.

Vilken sorts ”reform” det nu skulle vara, som skulle hindra SVT från att sända en intervju där Sverigedemokraterna kritiseras. Skulle det vara otillåtet att kritisera vilket parti som helst eller skulle de särbehandlas? Frågorna blir hängande i luften, men vi kanske får se hur de tänker.

Aftonbladet TV:s intervju med SD-ledamoten Linus Bylund i tisdags gav en försmak. Först svarar han hövligt att jodå, valresultatet verkar bra. Sen frågar reportern vilken invandringspolitik kan vi vänta oss nu, med tanke på att det är en stor fråga för hans parti. Att Linus Bylund inte vet på rak arm eftersom partierna förhandlar, och därför inte har någon kommentar, är en sak. Men det här är vad han säger:

”Det tänker jag inte kommentera alls. Nu har det varit några månader när vi har dansat efter er i medias pipa och varit på era debatter på era tidpunkter med era debattordningar och era uppställningar och era frågor. Så nu kör vi tvärtom ett tag. Nu är det vi som bestämmer när vi pratar med media om olika saker.”

Med tillbakahållen aggressivitet i rösten läxar han alltså upp Aftonbladets reporter och talar om att medierna hädanefter är SD:s megafoner. Eller kanske hela högergängets? Regeringens, hur den nu kommer att se ut? Jag hade velat höra reporterns svar, hoppas hon fann sig och gav honom en föreläsning om vad det innebär att granska makten i en demokrati. Men intervjun klipps tvärt.

I tidningen Journalisten intervjuas Christian Catomeris, före detta reporter i SVT, om sin nyutkomna bok En politisk Agenda. Han skrattar lite åt Björn Söders ord om att public service måste ändra sig, ”för den ändringen har redan skett. SDs frågor och perspektiv genomsyrar journalistiken sedan 2015.”

Det är vad boken handlar om, och den förändringen har man kunnat se ännu tidigare än så. Redan i oktober 2012 valde Agenda rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?” för en debatt om migration. En rubrik lika tendentiös som ”Har du slutat slå din fru?” skrev Marcus Prifti i Dagens Arena.

Men anpassningen har aldrig räckt till. SD har spytt hat och hån mot fria medier i allmänhet och public service i synnerhet länge nu. Journalister som ska ”bytas ut” och medier som tyvärr inte ännu är som i Ungern. SVT-journalister som ska kallas upp till riksdagen och få bassning.

I debatten har det ofta låtit som om högermänniskor tar för givet att medier är statligt styrda, speciellt om de tillhör public service eller får presstöd. De har kommit med gliringar om vad de tror att vi får och inte får skriva, som om vi skulle få dekret från regeringen. Att större delen av det politiska fältet hittills har ansett att kritisk granskning har ett stort värde även när den är besvärlig verkar gå över deras horisont.

Men partierna som de samarbetar med, då? Liberalerna, som kallade Sverigedemokraterna sina huvudmotståndare när de skulle urskulda sitt samarbete med fascister för sin liberala partigrupp i EU? Moderaterna och Kristdemokraterna? De brukar väl inte vara med på sånt? Skulle Ulf Kristersson verkligen vilja leda en regering som …

Det får vi se. Det har hänt mycket som inte kunde hända. Vi kan mycket väl få se mer monolog från maktens sida och trängre och mörkare åsiktskorridorer med dörrar som leder till fulare rum. Jag är glad att kunna skriva detta i en av de tidningar som står djupt rotade i yttrande- och tryckfrihet och antifascism och inte låter sig manipuleras.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.