Opec är den internationella kartellen som i flera omgångar utmanat såväl den kapitalistiska marknadens självutnämnda konkurrensfrihet genom åtdragna kranar – och ofta i tider av kris och instabilitet. Men vad är Opec, i vilken tid växte kartellen fram och vilka strukturer utmanade och i många avseenden ersatte organisationen?
GLOBAL GRANSKAR: Energikris, kärnkraft och Opec – del 1 | På den judiska högtidsdagen Jom Kippur (även kallad Försoningsdagen) den 5 oktober meddelade oljekartellen Organization of Petroleum Exporting Countries (Opec) som tillsammans med Saudiarabien och Ryssland bildar Opec+ att produktionen minskas med två miljoner fat – per dag.
De justerade kranarna innebär det största produktionsskiftet sedan 2020. Det sker därtill i en värld där ”inflation” blivit ordet på allas läppar, där världens ledare turas om att uttrycka slagkraftiga adjektiv om en eskalerande energikris och där en serie konflikter – Jemen, Etiopien och inte minst Ukraina – skapar flyktingkatastrofer och långsiktiga politiska tsunamier.
Det är inte första gången Opec befinner sig i stormens öga medan omvärlden pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan krig och fred, mellan tillväxt och kollaps. Men oljekartellens beslut är föga förvånande vid en närmare studie av människans förhållande till det svarta guldet.
”Berättelsen om olja är berättelsen om imperialism – och berättelsen om Opec är berättelsen om en ursprungligen obegriplig seger mot imperialismen”, skriver författaren och journalisten Kate Aronoff för The New Republic.
Begynnelsen vid Tigris
Allt började onsdagen den 14 september 1960 i Iraks huvudstad Bagdad. Det var slutet av ännu en stekande irakisk sommar och längs med Tigrisfloden, i ”mänsklighetens vagga”, nådde ett historiskt möte sitt uttalade mål.
Representanter för de oljeproducerande länderna Irak, Iran, Kuwait, Saudiarabien och Venezuela bildar Opec.
I det historiska dokumentet slår de fem oljeproducerande nationerna fast att en kartellbildning är nödvändig beträffande produktion och export av det svarta guldet för att säkerställa så att oljeproducerande bolag ”vidhåller stadiga priser fria från onödiga fluktuationer”.
Den nyfödda kartellen fastslog vidare ”att alla världens nationer – för att upprätthålla och förbättra sin levnadsstandard – nästan helt måste förlita sig på petroleum som en primär källa för energiproduktion”.
Turbulent tid
1960 var världen i förändring. Likaså oljeindustrin. Andra världskriget hade krävt över 50 miljoner människoliv och enorm förödelse, framför allt i Europa, samtidigt som USA introducerade atombomben via två apokalyptiska nedfall över Hiroshima och Nagasaki.
Världskrigets industriella kapprustning i form av krigsmateriel, infrastruktur och råvaruutvinning hade också krattat stigen för ”den stora accelerationen” som följde i det upphörda krigslarmets spår.
I ”The Great Acceleration” undersöker miljöhistorikerna J.R. McNeill och Peter Engelke mänsklighetens industriella språng sedan 1945 – ”den mest vilsna perioden i historien om mänsklighetens förhållande till biosfären”:
”Tre fjärdedelar av den koldioxid som människor har försett atmosfären med har ackumulerats sedan andra världskriget slut samtidigt som antalet människor på jorden nästan har tredubblats”, skriver McNeill och Engelke.
Energijakt och råvaruskördar
Det handlar om energi. Och om energiskördande, vilket nästan uteslutande handlar om biprodukter från solen. Elden var först, åtföljd av vattendrivna kvarnar, jordbruk och användandet av fossila bränslen som gav människan tillgång till eoner av nedfruset och inpaketerat solsken.
Under 1800-talet blev kolet människans primära bränsleresurs och ångmaskinen lade grunden för en industriell revolution men visade sig trots sina kapitalförtjänster vara ineffektiva och energislösande.
”Men stegvisa förbättringar ledde till maskiner som på 1950-talet slösade mycket mindre energi”, skriver McNeill och Engelke. ”Kung kol regerade i ungefär 75 år [från 1890], innan tronen övertogs av olja runt 1965.
1950 producerades cirka 4,2 miljarder fat, att jämföra med 0,1 miljarder 1900. Men det var en industri som länge kontrollerades helt av europeiska och amerikanska statsöverhuvuden – primärt Storbritannien och USA – samtidigt som oljerikedomar påträffades i Persiska viken.
Kupper och ”blowbacks” i Mellanöstern
Opec grundades sju år efter det att Irans premiärminister Mohammad Mosaddeq störtades 1953 i en av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s första iscensatta statskupper ”Operation Ajax” och ersattes av shahen Mohammad Reza Pahlavi. Den västvänliga shahens makttillträde satte stopp för Mosaddeqs påbörjade nationalisering av Irans oljetillgångar som i början av 1950-talet nästan uteslutande vilade i brittiska Anglo-Persian Oil Companys händer.
Olja skulle användas för att utveckla Iran, inte för att berika Storbritannien, förkunnade den iranske premiärministern.
”För britterna verkade nationalisering till en början som något slags enormt skämt, ett steg så absurt i strid med världens oskrivna regler att det knappast kunde vara verkligt. Tidigt i denna konfrontation bestämde sig direktörerna för Anglo-Iranian Oil Company och deras partners i Storbritanniens regering om sin strategi: ingen medling, kompromiss eller acceptans av nationalisering i någon form”, skriver journalisten och historikern Stephen Kinzer för CBS News.
Men den CIA-ledda komplotten som störtade Mosaddeq – och den iranska demokratin, enligt Kinzer – blev till en ”blowback” där shahens repressiva styre 1979 störtades av en folklig revolution som utropade Iran till en islamisk republik. Kort därpå avbröts samtliga internationella oljeavtal.
Kuwait splittrar Opec
Även nästgårds riskerade Storbritannien att mista en oljebrunn. När Opec grundades hösten 1960 var Kuwaits framtid oviss, men året därpå lösgjorde sig gulfstaten och var inte längre ett brittiskt protektorat. Gulfstaten blev självständig med enorma oljerikedomar och en nyfödd regering, men ändå installerades 3 000 brittiska soldater för att skydda landets gränser – och oljefält.
Anledningen var att Opec-kollegan Irak som i kraft av sin storlek och militära överhöghet hyste planer på att annektera Kuwait (planer som realiserades men i slutändan misslyckades i och med Gulfkriget 1990–1991). Efter intern splittring inom Opec lyckades dock Arabförbundet slutligen förhandla till sig ansvar för Kuwaits militära skydd – och 1963 störtades Iraks ledare Abd al-Karim Qasim i en militärkupp.
Kuwait må ha splittrat Opec i flera omgångar men de oljeproducerande länderna har själva bidragit till splittring i form av beslutet i oktober 1973 att bannlysa export till Israel som låg i krig med Egypten. Ett beslut som skapade en prisökning på flera hundra procent och förde debatten om olja till varje köksbord runtom i världen.
Oljekranen som maktredskap
När Opec+ drar åt kranarna i oktober 2022 är det många bedömare som speglar beslutet mot Saudiarabiens försämrade relationer med USA – särskilt med president Joe Biden som kallat sin historiska allierade för ”en pariastat”.
Opec-beslutet fattades därtill i närvaro av Rysslands biträdande premiärminister Andrej Belousov – som är uppsatt på USA:s sanktionslista – vilket ses som ett kvitto på oljekartellens indirekta ställningstagande i Ukrainakriget. I alla fall med tanke på att beslutet tycks bottna i säkerställandet av Opec+ intressen, till vilka den ryska oljeindustrin sållar sig.
Huruvida Saudiarabien förmått Opec+ att täppa till produktionskranen med höjda globala oljepriser som följd förblir skrivet i stjärnorna, men klart är att Joe Biden hamnat i den inrikespolitiska skottlinjen för sitt sätt att hantera relationen med den saudiska diktaturen.
Demokrater i USA gör även gällande att Opec+ genom sitt agerande aktivt tar ställning för Republikanerna i det kommande mellanårsvalet, där en kongressmajoritet i Washington står på spel – och där partiets fortsatt primära maktperson Donald Trump var en stor anhängare till oljeindustrins fortsatta expansion.
”Friheten har sitt pris”
I en tid då historia skrivs om flera gånger om dagen är det klädsamt att understryka att oljepriser varit stegrande under lång tid och president Joe Bidens beslut att stoppa all import från Ryssland, en av USA:s viktiga oljeimportörer, föregicks av ett förebud om just höjda priser.
Ett nödvändigt ont, menade presidenten i samband med en pressträff i slutet av februari 2022:
– Att försvara friheten har sitt pris, sa Joe Biden.
Hur saker och ting än ligger till beträffande sakpolitiska överväganden och påverkansförsök understryker västvärldens panik inför Opecs agerande det beroende av svart guld alltjämt dominerar den politiska agendan. Trots löften om omedelbara och långsiktiga satsningar på fossilfria energialternativ.
En öppnad möjlighet?
Djävulens advokat skulle kunna bryta in och fråga om inte Opecs agerande kan förvandlas till en möjlighet till omställning. Om inte skyhöga oljepriser tvingar företag, industrier och hela samhällen att ställa om – vad kan då göra det?
Frågan i sig leder tillbaka till Kate Aronoffs essä i The New Republic, publicerad våren 2021 och under rubriken ”Kan Opec rädda planeten?”
Aronoff redogör för den globala oljehegemoni som härskade vid tidpunkten för Opecs grundande samtidigt som alliansfrihet mellan öst och väst under det rådande kalla kriget var en politisk trend.
Kartellbildning – före Opec
Opecs kartellbildning etablerade sig intill ett annat slags, dock icke-uttalad, kartell bestående av de ”Sju systrarna” (bestående av amerikanska, brittiska och nederländska oljebolag) som manipulerade globala oljepriser och marknadsutvecklingar genom ett unisont agerande och broderligt profitdelande.
Enligt Kate Aronoff är det här som oljans imperialistiska grepp på planeten blottar sin systematik. Att Opec ens bildades i första läget bottnade således i västvärldens efterkrigspolitiska självbild där de ansåg sig ha rätt att dela upp naturresurser och suveräna stater mellan sig som vore de tårtbitar:
”Ett beslut fattat i Houston kunde kasta offentliga budgetar i Caracas eller Dubai in i kaos. Och således föddes en ny producentkartell – när Exxon i augusti 1960 valde att höja det angivna priset sammankallade antiimperialistiska intressen i Venezuela, Saudiarabien, Iran, Irak och Kuwait till ett krismöte i Bagdad och Opec bildades”, skriver Kate Aronoff.
En slutsats som historikern Guiliano Garavani skriver under i ”The Rise and Fall of Opec” som menar att Opecs grundande var ett sätt för utvecklingsländer att resa sig mot det maktinnehavande kapitalet – och förstå potentialen i sin egen oljeindustri:
”Opec föddes för att beskydda de fiskala förtjänsterna hos nationerna som bildade det.”
Möjligheternas mäktiga mötesrum?
En hållning som utgick från ett kallt krig, i en värld där ”den stora accelerationen” började koppla ett järngrepp om planeten med varmare klimat och urspårade ekosystem som följd.
Att Donald Trump i egenskap av USA:s president öppnade för att öppet samtala med Opec – och även leka med tanken på att göra USA till Opec-medlem – gick emot traditionen som varje modern amerikansk president har anammat. En tradition som framhållit Opec som ett hinder mot frihandel och en välmående oljeindustri.
Men i ett läge då FN förblir tandlöst i greppet på ett härskande säkerhetsråd är det kanske i oljekapitalets örnnäste som de verkliga stegen bort från fossilt beroende kan tas. Även om det framstår som osannolikt att Opecs medlemsländer meddelar en snar och skyndsam utfasning av oljeproduktionen för att minska koldioxidutsläppen i atmosfären erbjuder kartellens organisationsform en palett med möjligheter, summerar Kate Aronoff i The New Republic:
”Opecs potentiella makt som ett klimatpolitiskt organ bottnar mindre i en omedelbar minskad produktion, även om det också är möjligt, utan snarare i att erbjuda ett forum för oljestater att kunna kommunicera om den existentiella kris som var och en av dem står inför.”
LÄS ÄVEN:
Historisk nedskärning av oljeproduktionen
Antropocenens ärr: Från Töre till Biak
USA:s påverkade val – berättelsen om ”blowback”
