Fem miljoner ton ökade utsläpp av växthusgaser. Per år. Det är Naturvårdsverkets beräkning av vad ett av förslagen på klimatmotståndarområdet i Tidöavtalet innebär. ”Vi ser en tioprocentig ökning på de totala utsläppen i Sverige”, konstaterar klimatanalyschefen Sara Almqvist krasst.

KD-ledaren och SD-talespersonen meddelar att de inte håller med om beräkningarna. Och någonstans önskar jag att de på högerkanslierna har en hemlig kader av klimatstatistiker med superdatorer som kan ifrågasätta myndighetens torra expertis.

Men jag tvivlar.

Sanningen är den att Tidöavtalet är en slakt av klimatpolitiken.

Vilket är helt i linje med vad som görs i vår omvärld.

Sedan Parisavtalet tecknades har två saker hänt. Det ena är att forskningsläget blivit ännu allvarligare. Kod röd, som António Guterres säger. Det andra är att politiken förändrats så att ingen tror att ett avtal som det i Paris skulle vara möjligt att få signaturer under i dag.

Vilket på ett sätt inte är så märkligt. När världen blir otryggare, priserna stiger i torkans spår, krigen blir fler och brutalare, naturkatastrofen väntar om hörnet – då är det inte oväntat att en del vill dra sig undan, tänka på sig själva och de sina, sluta sig mot omvärlden.

Den radikala och konservativa nationalismen som sköljer över vår tid blir på så sätt ett svar på vad människans rovdrift på allt det som ger oss förutsättningarna till civilisation och ytterst liv, redan har ställt till med.

Den gröna ideologin formulerades för att undvika den fullskaliga katastrofen som alltid är miljöförstöringens yttersta konsekvens. Rachel Carson inleder sin Tyst vår med ett citat från filosofen och fredspristagaren Albert Schweitzer: ”Människan har förlorat förmågan att förutse och förebygga. Det leder honom att förstöra jorden.”

Vår förmåga att förutse blev bättre. 1988, 25 år efter Carsons bok, startade FN:s klimatpanel. Men trots varningarna förblev vi lika usla på att förebygga. Majoriteten av alla klimatutsläpp har vi genererat sedan dess.

Under hela denna tid har gröna politiker argumenterat, samlat och agerat. Men det har inte räckt för att byta kurs.

Klimatkatastrofen är här nu, och ändå bara en västanfläkt av vad som ser ut att komma.

Det ställer krav på den politiska rörelse som är min. Årets valrörelse måste bli den sista då det gröna partiets budskap kan sammanfattas med ”rösta på oss, så löser vi klimatproblemen”. Helt enkelt för att det inte är så enkelt. Tiden att i tid förebygga har sprungit ifrån oss. Och fördumningen av debatten gynnar inte oss, bara populisterna som nu tar över.

Vi måste fortsätta kämpa för att göra allt i vår politiska makt för att minska utsläppen. Som gröna och andra klimatmedvetna politiker nu gör på alla nivåer där de tar makt eller intar en oppositionsroll. Varje tiondels grad vi kan minska den globala uppvärmningen med gör skillnad. Framtiden har inte hänt än, det vi laborerar med är scenarier, den tiondelen kan vara hela skillnaden mellan en klimatkatastrof som ligger inom ramen för vad mänskligheten kan hantera – och civilisationens slut.

Men frågan allt fler ställer är också denna: ”Vilket samhälle behöver vi bygga i klimatkatastrofens tid?”

Resiliens, självtillit, lokal matproduktion, förgröning – de tekniska svaren är många och viktiga. Men det gröna svaret går ändå djupare. Det är motsatsen till nynationalisterna och nyssnazisternas, det är motsatsen till Tidöavtalet. Solidaritet, samarbete, förståelse, folkbildning. Vi kan inte stänga ute hotet. Konsekvenserna av våra handlingar kommer drabba också oss. Idag är det andra som drabbas hårdast i en allt osäkrare värld, imorgon kan det vara vi. Att hjälpa sin nästa, är att öka chanserna att få hjälp den dagen vi behöver.

Två politiska rörelser står nu emot varandra. Den ena är Åkessons, Le Pens, Melonis och för den delen Trumps och Putins. Den andra är den brokiga, den solidariska, den globala, den är aktivistens, den samlas under regnbågsflaggor och ordnar soppkök, den sysslar med urban odling och med bistånd, den är motstånd i praktiken och den är grön.