ARGENTINA/BRASILIEN/PARAGUAY | Gustavo Cano är borgmästare i kommunen Raúl Peña, vars stadsområde på blott 66 hektar i omkrets numera påminner om en flotte vilse på en ocean av odlingar av sojabönor, vete och majs.

– För 25–30 år sedan var det här området skog, helt och hållet ogenomtränglig skog, säger han.

I havet av grödor i sina olika geometriska former återfinns alltjämt några få landsbygdssamhällen bebodda av jordbruksfamiljer. Raúl Peña har drygt 9 000 invånare som är utspridda över ett territorium på 22 500 hektar. Kommunens egen markockupationsräkning från 2016 uppskattar att 14 000 hektar upptas av stora jordbruksområden.

– Förut fanns det många fler invånare, säger Gustavo Cano.

Den här lilla kommunen i departementet Alto Paraná, i sydöstra Paraguay, är bara ett exempel på hur stora bulldozrar ryckt upp och sågat ner tusentals träd och buskar längs bördiga marker i Paranábäckenet som breder ut sig i Argentina, Brasilien och Paraguay och därefter länkar samman Platabäckenet, där hela Rio de la Plata mynnar ut.

Det handlar om marker vars ekonomi bottnar i grödor och boskapsskötsel och som har skjutit i höjden samtidigt som biologisk mångfald, landsbygdsbefolkningar och vattenflödet från hundratals bäckar, sjöar och bifloder tagit stora och kännbara smällar.

Den snabba expansionen av jordbruk och boskapsuppfödning under de senaste 20 åren har varit förödande för skogar, regnskogar och savanner i den hydrografiska regionen Paraná och dess medföljande ekosystem. En gigantisk region som omfattar 1,5 miljoner kvadratkilometer mark och en tillhörande vattenmassa som ockuperar stora territorier i samtliga tre länder.

Paranábäckenet är beläget i hjärtat av Sydamerika och förlorade mellan 2001 och 2021 ett skogstäcke på motsvarande 15 miljoner hektar – nästan fyra gånger så stort som Nederländerna eller Danmark. Eller motsvararande 23,5 miljoner fotbollsplaner.

Storleken på denna skövlade fläck är historisk och påbörjade sin expansion cirka år 1960 och pågår alltjämt.

Idag breder jordbruk ut sig på över 47 miljoner hektar medan 90 miljoner hektar domineras av boskapsskötsel, vilka ockuperar delar av elva argentinska provinser, sju brasilianska delstater och åtta paraguayanska departement.

De senaste två decenniernas aggressiva skogsavverkning har bidragit till en förändrad regncykel som bland annat inneburit en treårig torka med minskade vattenflöden i Paranáfloden och dess sjöar, bäckar och bifloder.

Flodens huvudfåra – som normalt transporterar en kolossal vattenvolym på 16 000 kubikmeter per sekund – reducerades under de senaste årens torka vid sitt mest kritiska ögonblick[ge3] [KL4]  till 6 600 kubikmeter, vilket blockerade den maritima handeln av produkter som soja, majs, vete och nötkött, vars produktion paradoxalt nog bidrar till utveckling.

Därutöver medförde minskade vattenvolymen antalet fiskar, något som påverkade ekonomier och dieter för otaliga brasilianska, argentinska och paraguayanska fiskare som lever längs med den 4 880 kilometer långa floden.

Vid millennieskiftet hade Paranáregionen ett naturligt skogstäcke på över 79 miljoner hektar. 2021 har den globala efterfrågan på spannmål och nötkött härifrån resulterat i en förlust på nästan 15 miljoner hektar träd och olika sorters buskage. Endast en knapp halv miljon hektar gick förlorade i skogsbränder, enligt uppgifter från Global Forest Watch.

Röjningens storlek spåras till produktionen av fem råvaror som är mycket eftertraktade på den globala marknaden: nötkött, sojabönor, majs, vete och sockerrör.

Jonas Piovesan är bosatt i Raúl Peña. Med vit hy, blont hår och blå ögon talar han en spanska som är beströdd med portugisisk klang och portugisiska ord.

Jonas Piovesan är en typisk brasilianare av europeiskt ursprung som tillsammans med tusentals andra från Brasilien migrerade till Paraguay i början av 1970-talet lockad av förmånerna från dåvarande diktatorn Alfredo Stroessners immigrationspolitik. Låga markpriser, inga fastighetsskatter.

– Min pappa var en av pionjärerna som kom till Alto Paraná för att arbeta, säger han.

Han var tre år när de korsade gränsen, nu är han 51. Den brasilianska vågen av migranter korsade gränsen till Paraguay för att odla vete och sojabönor. Bakom nybyggarna – som idag i stor utsträckning utgör en organiserad ekonomisk och politisk kraft i form av stora kooperativ – låg ett brasilianskt investeringskapital.

– När jag kom hit var allt det här bara skog, säger Jonas.

Borgmästare Gustavo Cano redogör för utvecklingen i Raúl Peña – före 2001 hade trakten många fler invånare:

– Invånarna i kommunens landsbygdsområden sålde sina marker och flyttade till städerna, säger han.

Utan infrastruktur och stöd från staten men övertalade av köperbjudanden från brasilianska affärsmän och nybyggare sålde många sina tomter och övergav sina familjeskördar och hamnade istället i fattiga bosättningar i utkanterna till gränsstäder som Ciudad del Este, Santa Rita eller Presidente Franco.

Under de senaste 20 åren har 693 000 hektar av den artrika Atlantskogen (även kallad Mata Atlântica) röjts – bara i Alto Paraná. Mer än hälften av åkermarksägare i Alto Paraná och departementet Canindeyú är från Brasilien, medan det i andra paraguayanska departement istället varierar mellan 15 och 30 procent.

Argentina har varit producent och exportör av spannmål sedan slutet av 1800-talet. Sedan dess har landets exportkapacitet – främst gällande majs, vete och nötkött – stadigt ökat. Under årens lopp har Argentinas produktion även införlivat andra spannmål som sojabönor, vilka slutligen nådde marken i landets Paranáregion.

Som följd har Argentina under de senaste 20 åren åsett skövlandet av 7,62 miljoner hektar skog, motsvarande cirka 12 miljoner fotbollsplaner eller storleken av Irland. De mest avskogade lokala territorierna finns i provinserna Salta, Jujui, Tucumán, Santiago del Estero och Catamarca, belägna i Argentinas norra delarna, samt i Misiones, i landets östra hörn som gränsar till Paraguay och Brasilien på stranden av Paranáfloden.

Accelerationen av den argentinska avskogningen började 1996, när landets dåvarande regering avreglerade odlingen av transgena sojabönfrön. Denna ökning avtog i styrka 2007 när en ny skogslag trädde i kraft. Lagen bidrog till att bromsa in skövlingstakten, men avskogningen har likväl fortsatt i ett Argentina som av Paranáregionens länder har mist störst andel av sin ursprungliga skog.

Skogar, djungler och savanner har emellertid inte haft mer tur i Brasilien. Den brasilianska skogslagen från 2012 (uppdaterad 2018) tillåter jordbruk och boskapsexploatering och har inte förhindrat stora förluster av skog i landets centrala och södra delar.

För Brasiliens räkning – i egenskap av storskalig producent av sockerrör och boskap – blev 1960 ett startskott av odling av sojabönor och majs, om än i mindre utsträckning. Framför allt socker, boskap och soja har etablerat sig i Paranábäckenet. 59 procent av hela området i övre Paranáregionen återfinns inom Brasiliens gränser och framför allt i landets södra och centrala delar.

Bara under kalenderåret 2021 – samtidigt som industriländerna inom G7 och FN ropade efter minskade utsläpp av växthusgaser för att främja förnybara energikällor – förlorades 522 000 hektar skog samtidigt som Paranáregionen har blivit den största spannmåls- och nötköttsproduktionsområdena i världen.

En av de senaste studierna som genomförts 2022 av forskare från Europeiska kommissionens gemensamma forskningscenter och Información sobre Sequia (Information kring torka) är kategorisk och menar att omfattande odling av sojabönor, vete och majs samt upplåtande av betesmarker för nötkreatur är orsaken till avskogningen av Platabäckenet och dess sammanlänkade Paranáfloden.

Studierna stannar emellertid inte där, utan går längre: den senaste torkan 2019–2021 orsakade en historisk vattennivåminskning av Paranáfloden och dess bifloders flöde förvärrades då regncykeln som huvudsakligen faller vid flodens källa modifierades.

Roger Monte Domeq, hydrolog och forskare vid Universidad Nacional de Asunción, tillstår att förlusten av skogstäcke därtill avbröt avdunstningsprocessen av vatten från jorden och ”svettningen” av växter som återvänder till atmosfären för att senare falla som regn.

– Moln bildas inte eftersom skogarna och djungeln som innehöll vatten nu har försvunnit och processen har förvärrat den senaste torkan, säger Roger Monte Domeq.

En annan oönskad konsekvens av jordbruksexporten – centrerad kring fyra eller fem storskaliga inkomstgrödor – är matosäkerhet. Tomás Zayas, samordnare för Bondeförbundet i Alto Paraná, bekräftar att den rådande ”agribusiness”-modellen medför en dödsstöt på familjejordbrukets livsmedelsproduktion”.

Särskilt eftersom tusentals bönder säljer sina marklotter och slutar odla och migrerar till städerna – marker slukas kort därpå ofta av exportinriktade bolag.

– Jordbrukare och den lokala marknaden står till sist utan någon mat, säger Tomás Zayas.

Pollinering är en grundläggande miljöuppgift som vissa insekter och småfåglar utför i alla jordens skogar: De överför pollen från den hanliga till den kvinnliga delen av växterna och hjälper dem att fortplanta sig.

90 procent av alla växter behöver pollinering. Men i och med förlusten av skogstäcke försvinner livsmiljöer för otaliga pollinatörer och utöver det försämras en oersättlig biologisk mångfald inom Paranábäckenets ekosystem.

– Förlusten av pollineringstjänsten för regionens inhemska bin, fladdermöss och kolibrier och som försvinner med avskogning medför skrämmande skada, säger den argentinske biologen Enrique Derlindati, professor vid Universidad Nacional de Salta i norra Argentina.

Men det finns likväl en stark drivkraft bakom den ohämmade utvecklingen i Paranábäckenet under de senaste 60 åren: höga globala råvarupriser. Och med kriget i Ukraina, som även involverar västerländska stater samt Kina och Ryssland, har priserna på produkter från Paranábäckenet skjutit i höjden ännu mer.

Akademiska studier och forskning som hittills genomförts i Argentina, Brasilien och Paraguay drar slutsatsen att den huvudsakliga orsaken till skogsförlusten i Paranábäckenet i större eller mindre utsträckning går att härledas till spannmålsodling och boskapsskötsel. Och allt i ett motsägelsefullt kretslopp där mark avverkas för att producera råvaror, men där resultatet sedermera leder till förstörda jordar och förlorade naturresurser som är nödvändiga för fortsatt produktion.

Uppskattningar från USA:s jordbruksdepartement från 2022 placerar Brasilien (plats 1), Paraguay (plats 3) och Argentina (plats 4) högt upp på listan över världens största sojaböneexportörer. När det gäller nötkött bedöms Brasilien också ligga först, Argentina på sjätte plats och Paraguay på nionde plats bland världens exportörer.

De ekonomiska vinsterna som länder gör genom råvaruexport bygger på en utvinningsekonomi som samlöper med en stigande planetär temperatur och det extrema klimat som upplevs idag.

Luis Rojas, paraguayansk ekonom och professor och forskare vid ekonomifakulteten vid Universidad Nacional de Asunción, förklarar å andra sidan att råvaruförsäljning utan någon industrialisering genererar väldigt lite mervärde, såsom sysselsättningskällor, horisontell inkomstfördelning och produktion av tillverkade produkter som sedan återsäljs. Följden är tydlig och Rojas varnar för att en tjugoårig förlängning av de senaste två decenniernas avskogningsrytm kan medföra stora risker för samtliga tre länders ekonomier med tanke på det förväntade försvinnandet av miljö och klimat:

– Paranábäckenets spannmålsexportmodell tar alltför mycket mark och naturresurser i anspråk samtidigt som de inkomster som genereras endast gynnar en liten del av befolkningen.

***
Bakom granskningen:
Reporter: Arístides Ortiz
Assisterande reportrar: Norma Flores Allende (Paraguay), Jorgelina Hiba (Argentina) och Aldem Bourscheit (Brasilien)
Analys: Data Crítica och Nacho Catalán
Illustratör: Andrés Peralta
Layout: Alfredo García (El País América)
Utgåva: Joseph Poliszuk
Översättning: Klas Lundström

Om granskningen:
Tack vare en gränsöverskridande utredning av Hína publicerar en medieallians som består av Data Crítica från Mexiko, Tidningen Global från Sverige, El País från Spanien och Made in Paraguay och Hína från Paraguay gemensamt resultatet av utredningen om avskogningen av Paranábäckenet i Brasilien, Argentina och Paraguay. Utredningen stöddes av Consortium to Support Independent Journalism in the Region (Capir) och den svenska organisationen Diakonia. Publiceringen gjordes även med stöd från El Consorcio para Apoyar el Periodismo Independiente en la Región (CAPIR) via The Institute for War and Pace Reporting (IWPR).

På valdagen följer jag Calle Florida, gågatan, bort mot det Plaza de Mayo, torget i Buenos Aires i Argentina, som jag besökte för första gången för mer än 30 år sedan. Då intervjuade jag ”De galna mödrarna” som sökte sanningen om barn och barnbarn som hade försvunnit under diktaturen i Argentina.

Den gången befann jag mig i ett land som försökte resa sig efter generalernas våld och ekonomiska misslyckanden. I dag handlar det om ett val mellan en peronistisk ekonomiminister som har kört landet i botten och en populist som med största sannolikhet kommer att förvärra en redan svår situation med sina groteska reformförslag.

Ungefär vid samma tid som jag träffade mödrarna på Plaza de Mayo hade jag ett samtal med den numera avlidne uruguayanske författaren Eduardo Galeano i Montevideo. Han beklagade sig över den folkomröstning som hade gett förövarna av brotten mot de mänskliga rättigheterna i hans hemland amnesti. Med det, menade han, öppnade man vägen för nya problem och nya diktaturer.
Galeano sade också en annan sak som jag har funderat kring många gånger: ”I Europa tillverkar ni vapen inom länderna för att försvara er mot yttre fiender. I Latinamerika importerar vi vapen för att försvara oss mot inre fiender.”

Nu har det gått några decennier sedan mina båda möten i början av 1990-talet. En hel del militärer och poliser har dömts för övergreppen, men många har också gått fria och fortfarande är det, som sagt, många försvunna vars öde är okänt. Lever de eller har de tillsammans med tusentals andra dumpats i Rio de la Plata?

Ett annat arv från diktaturtiden är ekonomier som har körts i botten, skulder som härrör från konsumtion och militär upprustning samt villkor för ekonomisk sanering och skuldlättnader från Världsbanken och Internationella Valutafonden som har inneburit privatiseringar, minskning av den offentliga sektorn och som har bidragit till att klyftorna i samhället har växt.

Argentina bär också med sig den historia som innebär att man en gång var en ekonomisk stormakt som kunde stödja sargade länder i världskrigens Europa och som hjälpte fackföreningar – även i Sverige – i kampen för bättre arbetsvillkor.

Det sista är något som är nog så svårt att frigöra sig från. Jag tänker på det när jag på kvällen, några timmar efter min promenad i den argentinska huvudstaden, får ett meddelande från min vän där hon sorgset berättar att anarkokapitalisten Javier Milei har besegrat finansministern och peronisten Sergio Massa.

Egentligen är det naturligtvis inte alls förvånande. Vem som helst med lite insikt i politikens förunderliga värld kan inse det nästan omöjliga i att vinna ett val för en minister som har varit ansvarig för en ekonomi där inflationen i skrivande stund är uppe i 150 procent, där de som kan hamstrar dollar och där parallella växlingskurser gör det nära nog omöjligt att hantera pengar.

Men vad händer nu? Alla minns vi hur Ebba Busch svingade falukorven. Javier Mileis redskap är motorsågen. I Mileis Argentina står staten bara för militär, polis och rättsväsende. Allt annat ska privatiseras.

Påven, som är argentinare, är Djävulens sändebud på jorden, Centralbanken är värre än maffian och handeln med organ ska släppas fri.

Andra får analysera Argentina och konsekvenserna av Mileis politik mer noggrant. Det jag funderar över är hur typiskt argentinskt det som sker nu är, eller om det vi nu upplever är fortsättningen på den trend som rymmer USA:s Donald Trump och Brasiliens Jair Bolsonaro.

Reaktionen mot etablissemanget är rimlig och den kan även delvis förklara framgångarna för Sverigedemokraterna hemmavid. Men vad får vanliga, sansade medborgare att kasta sig ut i det vågspel som det innebär att föra populister och opportunister som Javier Mileis till makten?

Tittar man på världen i stort så lever den i en gigantisk förtroendekris som öppnar vägen för den som med högljudd stämma fördömer de makthavare som inte klarar av uppgiften och som många gånger skott sig själva på systemet. Att man själv inte har någon politik värd namnet att komma med har högst måttlig betydelse i sammanhanget. Kombinationen en storhetstid på väg att ta slut, politiker som inte förmår utföra det de lovar och okunskap tillsammans med rädsla att få det sämre, är den tickande bomb som hotar framtiden.

Med detta sagt vill jag betona att det är hög tid att vända blickarna mot Sverige och Europa och analysera vad som händer här. Vad är typiskt Argentina och vad är allmängods? Vad kan vi lära av utvecklingen i det land som en gång var en ekonomisk stormakt där produkter som kött och ull utgjorde grunden för en tidig välfärd?

Jag ser en minskande trovärdighet för våra traditionella politiska partier, en växande populism med Sverigedemokraterna i spetsen, en militär som flyttar fram sina positioner och en bristande förmåga hos folk i allmänhet att analysera vad som sker. Något som jag tror härrör ur en utveckling som är för komplex och för snabb för att vi ska kunna ta till oss och förstå vad förändringarna innebär.

I Argentina går man nu en osäker framtid till mötes, men istället för att enbart förfasas över händelseförloppet där måste vi så snart som möjligt reflektera över utvecklingen där och tänka igenom vilka likheter och vilka skillnader som finns mellan situationen i Sydamerika och i Europa.

 Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han har skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström

EU–FÖRENADE ARABEMIRATEN | På måndagen mötte EU:s utrikesministrar Sultan Al-Jaber inför COP28 som inleds den 30 november. Under mötet bör ministrarna uppmana Förenade arabemiraten att genomföra flera viktiga åtgärder innan mötet, anser Human Rights Watch. Organisationen menar att EU-ministrarna ska kräva att Förenade arabemiraten ska ”upphöra med sin repression av civilsamhället, släppa fängslade människorättsförsvarare fria och ”försäkra att regeringar vid COP28 förbinder sig för en fullständig, rättvis utfasning av alla fossila bränslen baserat på repekt för rättigheter”.

Human Rights Watch nämner särskilt en av de fängslade människorättsförsvararna – ingenjören, poeten och fyrabarnspappan Ahmed Mansoor. Mansoor greps i mars 2017 och har sedan dess godtyckligt hållits isolerad. Han anklagades bland annat för att ha spridit falsk information och för att ha skadat statens rykte. Enligt Human Rights Watch dömdes han enkom på grund av hans ”fredliga kritik av regeringens politik och hans modesta krav på människorättsreformer”. Trots det dömdes han till tio års fängelse i maj 2018, och senare samma år fastställde landets högsta domstol domen. Båda rättegångarna hölls bakom stängda dörrar. 

Han tvingats sova på golvet och har hållits i en mycket liten isoleringscell, uppger Human Rights Watch i rapporten The Persecution of Ahmed Mansoor: How the United Arab Emirates Silenced its Most Famous Human Rights Activist från 2021. Detta samtidigt som Förenade arabemiraten utmålar sig som ett tolerant land som respekterar grundläggande rättigheter. Ytterligare omkring 60 människorättsförsvarare i Förenade arabemiraten, liksom politiska dissidenter, har på orättfärdiga grunder fängslats sedan 2012, skriver Human Rights Watch. 

Inför klimattoppmötet sade FN:s klimatchef Simon Stiell att det kommer att finnas utrymme för klimataktivister att ”samlas fredligt och göra sina röster hörda”. Men enligt Human Rights Watch är det långt ifrån klart att så kommer att vara fallet då ”demonstrationer i praktiken är illegala” i Förenade arabemiraten, och för att COP28 ska bli framgångsrikt måste mänskliga rättigheter respekteras av värdlandet. Därför anser organisationen att EU:s utrikesministrar bör stötta en utfasning av fossila bränslen, krav på att alla människorättsföstarare frisläpps och man ser till att ”försäkra meningsfullt deltagande av oberoende röster vid COP28”, skriver man på sin hemsida.