”Matkrisen är kapitalismens fel”

Försämrade skördar, sterila jordar och ökad matfattigdom påverkar majoriteten av småskaliga bönder över hela världen, särskilt i den globala södern. Vetepriserna har stigit med 59 procent sedan början av 2022.
Förra månaden varnade FN:s generalsekreterare Antonio Guterres för att antalet människor som lever i svält har ökat med över 500 procent sedan 2016 och att mer än 270 miljoner människor nu upplever extrem matosäkerhet.

Vladimir Putins invasion av Ukraina har förvärrat denna kris då Ryssland och Ukraina tillsammans står för 30 procent av världens veteexport. Men det är klimatförändringar och kapitalism som är de primära drivkrafterna bakom denna globala livsmedelskris.

FN:s klimatpanel IPCC har uppskattat att den globala uppvärmningen år 2030 kommer att ha minskat världens genomsnittliga jordbruksproduktion med mer än en femtedel.

I Zambia förväntas majsskörden för 2021 och 2022 uppvisa en minskning med 25 procent – mycket till följd av torka och översvämningar mellan 2019 och 2021, enligt landets jordbruksministerium.

Samtidigt upplevde Indien och Pakistan sina högsta registrerade temperaturer i mars och april 2022 sedan mätningar började registreras för 122 år sedan. Indien har sedan dess förbjudit veteexport (efter att regeringen misslyckats med att säkra tillräckligt med vete för att täcka sitt eget livsmedelsförsörjningsprogram), något som ytterligare förvärrat den globala vetebristen och lett till globalt stigande livsmedelspriser.

Beroende av gödningsmedel

Klimat- och matkrisen är ingalunda några isolerade fenomen – utan resultatet av ett globalt kapitalistiskt system och en nyliberal agenda som prioriterat stora företags jordbruksvinster på bekostnad av människor och planeten.

Processen fick verklig fart under den så kallade ”gröna revolutionen” i Indien i slutet av 1960-talet och var ett samarbete mellan Indien och USA (med USAID och Ford Foundation som nyckelaktörer) och beroende av jordbrukskemikalier och intensiv växtförädling.

Högavkastande hybridgrödor introducerades tillsammans med användningen av gödningsmedel, bekämpningsmedel och stora mängder grundvatten (dessa högavkastande grödor krävde mycket mer vatten). Värmealstrande mat värderades framför näring och dessa livsmedel medförde kostsamma insatser.

Övergång till storskaliga jordbruk och mer lönsamma monokulturer ökade småskaliga bönders beroende av dyra kemiska gödningsmedel, vilket tvingade dem till allt större skulder. I Indien rapporterades att 10 677 jordbruksarbetare hade tagit livet av sig 2020, varav många var bönder som fann sig väldigt skuldsatta.

Världen efter 1970-talets oljekris

Oskäliga handelsvillkor och global utlåning – som upprätthålls av multilaterala finansiella institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) – bär också en del av skulden. Strukturanpassningsprogram (SAP) – som infördes av Världsbanken efter skuldkrisen i Latinamerika och Afrika i kölvattnet av oljekrisen 1979 – tvingade fattigare länder att privatisera den offentliga sektorn och minska sina välfärdsmekanismer.

Att följa strikta policypaket inom snart sagt samtliga nyckelsektorer – allt ifrån jordbruk till utbildning och hälsovård – blev obligatoriskt i utbyte mot eventuella framtida lånepaket från Världsbanken eller IMF.

SAP-programmen innebar att skuldsatta länder runtom hela den globala södern fann sig tvungna att konvertera från en prioritering av inhemska grödor som lokalbefolkningar var beroende av till produktion av exportgrödor. Ett resultat av detta blev att lokalbefolkningar och bönder blev mer sårbara för livsmedelsbrist på grund av negativa ekologiska effekter och försämrade livsmedelstillgängligheter.

I Zambia till exempel omfattade den strukturella anpassningsagendan privatiseringar och liberaliseringar av landets frösystem.

Det började med liberaliseringen och avregleringen av Zambia Seed Company i mitten av 1990-talet, vilket ledde till ett minskat stöd till landets bondekooperativ. Därutöver har prioriteringen av majs som basgröda lett till en minskning av andra grödor, något som gör att lokalbefolkningen har färre tillgängliga källor till föda.

”Under de senaste politiska förändringarna prioriteras majsodling och detta är en av de viktigaste drivkrafterna för monokultursom bär ansvaret för minskningen av olika tillgängliga livsmedel i Zambia”, säger Vladimir Chiliniya vid FIAN.

FIAN dokumenterar hur företagens kontroll över jordbruket försvagar livsmedelssäkerheten. Utsädessystem har gått från att vara kooperativt ledda – något som tillhandahåller bönder rättvisare priser – till att vara företagsledda, vilket prioriterar vinster.

”Lantbruksdrivna frösystem har ersatts av kommersiella utsädessystem och merparten av småbrukare kan inte köpa frön till det kommersiella priset och kan därför inte odla någon mat”, säger Vladimir Chilinya.
Dessa kommersiella frön är också mer känsliga för extrema väderförhållanden, tillägger han: ”De flesta fokuserar på kontantgrödor på bekostnad av andra grödor som är mer motståndskraftiga mot omfattande väderomslag. Och landet hamnar i en matbrist till följd av extrema väderförändringar.”
Enligt FN:s matprogram (WPF) kan 48 procent av den zambiska befolkningen inte uppfylla minimikraven på dagliga kalorirekommendationer.

Matkrisens Kenya

Även aktivister för maträttvisa i Kenya vittnar om allvarlig matkris.
”Markförstöring påverkar livsmedelsproduktionen i Kenya på grund av överanvändning av kemiska gödningsmedel”, säger Leondia Odongo, medgrundare till den sociala rättviseorganisationen Haki Nawiri Afrika.

Liksom i Zambia bär strukturanpassningsprogrammens katastrofala arv stor skuld även här. År 1980 var Kenya ett av de första länderna att säkra ett strukturanpassningslån från Världsbanken. Lånet var villkorat att minska väsentliga subventioner för jordbrukarnas insatsvaror, såsom gödsel. Denna process medförde en övergång till odlande av exportgrödor – såsom te, kaffe och tobak – istället för basvaror som lokalbefolkningen var beroende av, som majs, vete och ris.

”Jordbruksinsatser som tidigare tillhandahölls gratis till bönder hamnade i händerna på privata enheter under täckmantel av effektivitet. Det har resulterat i att småbrukare är utelämnade åt transnationella företag inom utsädes- och jordbrukskemikalieindustrin, vilka lurar bönder med missriktad information om utsäde och kemikalier”, förklarar Odongo.

3,5 miljoner går hungriga

En färsk rapport från Rädda barnen och Oxfam visar att 3,5 miljoner människor i Kenya redan lider av av hunger – en siffra som sannolikt kommer stiga till fem miljoner, samtidigt som endast 2 procent av de 4,4 miljarder dollar som krävs i humanitärt bistånd för Kenya, Etiopien och Somalia har finansierats.

Strukturanpassning har stöpt om Kenya till en livsmedelsexportör samtidigt som landet uppvisar oroväckande höga siffror gällande undernäring – 29 procent av barnen på landsbygden och 20 procent av barnen i städerna.

Trots att Kenya upplever ett underskott som hotar befolkningens livsmedelsförsörjning förblir landet alltjämt en viktig livsmedelsexportör av te, kaffe, grönsaker och snittblommor.

Småskaliga jordbrukare tillhandahåller 70 procent av världens mat trots att de endast odlar på mindre än 25 procent av världens totala jordbruksmarker.

I Kenya motsätter sig organisationen Haki Nawiri Afrika bolagiseringen av jordbruket genom att bistå lokala bönder med tekniska kunskaper och genom att lära ut praktiska färdigheter som småskaliga jordbrukare kan använda sig av för att återta rätten över sin mark och över sina grödor.

I Zambia hjälper FIAN småskaliga bönder att återvända till inhemska jordbruksmetoder och frön för att bygga upp en motståndskraft och förbättra livsmedelssäkerheten. Genom diversifierade livsmedelssystem och att överge monokulturer kan småskaliga bönder fortsätta tillhandahålla tillräckligt med mat till sina samhällen – och till lägre kostnader.

Dessa småbonderörelser ställs mot mäktiga filantroper – däribland det kontroversiella Alliance for a Green Revolution in Africa (AGRA), finansierat av Bill & Melinda Gates Foundation – som sprider den gröna revolutionens evangelium i vilket företagen leder vägen.

Småbonderörelser hoppas ändå att deras kamp för att återuppbygga en hållbar relation med jordbruksmarker kan bidra till att förverkliga FN:s mål 2 för en hållbar utveckling: ”Att utrota hungern år 2030.”■

***
Översättning: Klas Lundström
Essän har tidigare publicerats på sajten Open Democracy (24/6–22)