Vi vet att det var hösten 2022 som det hände, som ny historia skrevs i Iran. Men hösten är inte över och vi vet ännu inte vad det var som hände och vi vet inte vilken historia det är som skrivs just nu.

Fragment och fakta om läget i ett land där sociala medier och internet släcks ned visar att två månader efter kurdiska Jîna (Masha) Amînîs död den 16 september pågår fortfarande protester, på gränsen till revolution. I Evinfängelset torteras politiska fångar och antalet arresterade som står under hot om avrättning växer. På universitet och i byar sprids protester i nya former. 277 personer har dödats när regimen slagit tillbaka mot demonstranter och minst 23 av dessa var barn. Andra siffror är betydligt högre, med rapporter om 341 döda. I mitten av en vältrafikerad gata går en flicka i kortkort kjol, med högklackat och utslaget hår. Hon riskerar sitt liv. Förbipasserande tutar till stöd från sina bilar.

14 000 människor har arresterats. Ändå fortsätter protesterna där män sluter upp bakom kvinnor med budskapet ”kvinnor, livet, friheten”. På bussar enas människor i kampsånger. En inspelning från Sharif-universitetet i Teheran där studenter sjunger El pueblo unido jamás será vencido (ett enat folk kan aldrig besegras) har blivit viral.

Är det nu det händer? Är det nu det blev en ny revolution i Iran? Är den förtryckande regimens tid över?

De senaste veckorna har stödet för kampen i Iran synts världen över. I Berlin demonstrerade 80 000 människor till stöd för frihetskampen i Iran och flera tusen demonstrerade i Göteborg. I Bueno Aires sjöng Coldplay tillsammans med iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani protestsången Baraye, i en konsert som streamades i 81 länder. Under ett anförande om protesterna i EU-parlamentet klippte centerpartistiska EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani av sig håret och krävde tydligare ställningstagande för mänskliga rättigheter i Iran. I New York i slutet av september ställde CNN-journalisten Christiane Amanpour in en intervju med Irans president Ebrahim Raisi efter att han ställt krav på att hon skulle bära slöja. Nobelstiftelsen bestämde sig nyligen för att porta Irans ambassadör från Nobelfesten.

I Evin-fängelset i Teheran utfärdades den 13 november en första dödsdom mot en av höstens demonstranter och ytterligare minst 22 fångar hotas av dödsstraff. Bland dessa fångar som riskerar dödsstraff finns journalisterna Niloofar Hamedi och Elaheh Mohammadi, som för två månader sedan var bland de första att rapportera om Amînîs död efter att hon tagits i förvar av iranska sedlighetspolisen för att ha burit en slöja på fel sätt.

Det är oklart hur många av de 14 000, eller 15 000, arresterade som kan komma att avrättas. Eftersom 227 av parlamentets 290 medlemmar har röstat för att rekommendera domstolar att utfärda hårda straff för “rebellerna” så är det ingen av de gripna som sitter säkert.

Men protester som tidigare lättare har kunnat slås ned har denna gång spridits över hela landet. I filmklipp som sprids från Teherans gator syns hur demonstranter knockar av turbaner från religiösa ledares huvuden. Inte som enstaka händelse, utan det är många turbaner som flyger all världens väg. 

Hur berättelsen om det som händer i Iran hösten 2022 slutar vet vi inte ännu, men det är hög tid att den fria världen ökar pressen på regimen. Låt inte regimen avrätta fler människor som kräver frihet, inte utan att hela världen vet vad som pågår. Dela och sluta inte dela fragment som visar vad som händer i Iran! 

Den iranska journalisten Masih Alinejad är sedan några år bosatt i New York sedan hon blivit för obekväm för regimen med sina miljontals följare. Hon lämnade häromdagen efter ett besök i Frankrike en uppmaning på Facebookkontot My stealthy freedom till Frankrike att träffa den iranska oppositionen istället för regimens företrädare. Hon skrev också att det är dags att förbereda EU för ett sekulärt Iran och att: “Under mitt möte med Emmanuel Macron berättade jag för honom att det som händer i Iran är en revolution.”

Alinejad uppmanade Frankrike att bli första land att officiellt erkänna denna revolution, men det behöver inte vara Frankrike utan skulle kunna vara Sverige. Det är dags att kalla saker för vad de är: kalla en spade för en spade, och en revolution för en revolution.