Vi vet att det var hösten 2022 som det hände, som ny historia skrevs i Iran. Men hösten är inte över och vi vet ännu inte vad det var som hände och vi vet inte vilken historia det är som skrivs just nu.

Fragment och fakta om läget i ett land där sociala medier och internet släcks ned visar att två månader efter kurdiska Jîna (Masha) Amînîs död den 16 september pågår fortfarande protester, på gränsen till revolution. I Evinfängelset torteras politiska fångar och antalet arresterade som står under hot om avrättning växer. På universitet och i byar sprids protester i nya former. 277 personer har dödats när regimen slagit tillbaka mot demonstranter och minst 23 av dessa var barn. Andra siffror är betydligt högre, med rapporter om 341 döda. I mitten av en vältrafikerad gata går en flicka i kortkort kjol, med högklackat och utslaget hår. Hon riskerar sitt liv. Förbipasserande tutar till stöd från sina bilar.

14 000 människor har arresterats. Ändå fortsätter protesterna där män sluter upp bakom kvinnor med budskapet ”kvinnor, livet, friheten”. På bussar enas människor i kampsånger. En inspelning från Sharif-universitetet i Teheran där studenter sjunger El pueblo unido jamás será vencido (ett enat folk kan aldrig besegras) har blivit viral.

Är det nu det händer? Är det nu det blev en ny revolution i Iran? Är den förtryckande regimens tid över?

De senaste veckorna har stödet för kampen i Iran synts världen över. I Berlin demonstrerade 80 000 människor till stöd för frihetskampen i Iran och flera tusen demonstrerade i Göteborg. I Bueno Aires sjöng Coldplay tillsammans med iranska skådespelerskan Golshifteh Farahani protestsången Baraye, i en konsert som streamades i 81 länder. Under ett anförande om protesterna i EU-parlamentet klippte centerpartistiska EU-parlamentarikern Abir Al-Sahlani av sig håret och krävde tydligare ställningstagande för mänskliga rättigheter i Iran. I New York i slutet av september ställde CNN-journalisten Christiane Amanpour in en intervju med Irans president Ebrahim Raisi efter att han ställt krav på att hon skulle bära slöja. Nobelstiftelsen bestämde sig nyligen för att porta Irans ambassadör från Nobelfesten.

I Evin-fängelset i Teheran utfärdades den 13 november en första dödsdom mot en av höstens demonstranter och ytterligare minst 22 fångar hotas av dödsstraff. Bland dessa fångar som riskerar dödsstraff finns journalisterna Niloofar Hamedi och Elaheh Mohammadi, som för två månader sedan var bland de första att rapportera om Amînîs död efter att hon tagits i förvar av iranska sedlighetspolisen för att ha burit en slöja på fel sätt.

Det är oklart hur många av de 14 000, eller 15 000, arresterade som kan komma att avrättas. Eftersom 227 av parlamentets 290 medlemmar har röstat för att rekommendera domstolar att utfärda hårda straff för “rebellerna” så är det ingen av de gripna som sitter säkert.

Men protester som tidigare lättare har kunnat slås ned har denna gång spridits över hela landet. I filmklipp som sprids från Teherans gator syns hur demonstranter knockar av turbaner från religiösa ledares huvuden. Inte som enstaka händelse, utan det är många turbaner som flyger all världens väg. 

Hur berättelsen om det som händer i Iran hösten 2022 slutar vet vi inte ännu, men det är hög tid att den fria världen ökar pressen på regimen. Låt inte regimen avrätta fler människor som kräver frihet, inte utan att hela världen vet vad som pågår. Dela och sluta inte dela fragment som visar vad som händer i Iran! 

Den iranska journalisten Masih Alinejad är sedan några år bosatt i New York sedan hon blivit för obekväm för regimen med sina miljontals följare. Hon lämnade häromdagen efter ett besök i Frankrike en uppmaning på Facebookkontot My stealthy freedom till Frankrike att träffa den iranska oppositionen istället för regimens företrädare. Hon skrev också att det är dags att förbereda EU för ett sekulärt Iran och att: “Under mitt möte med Emmanuel Macron berättade jag för honom att det som händer i Iran är en revolution.”

Alinejad uppmanade Frankrike att bli första land att officiellt erkänna denna revolution, men det behöver inte vara Frankrike utan skulle kunna vara Sverige. Det är dags att kalla saker för vad de är: kalla en spade för en spade, och en revolution för en revolution.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

LEDARE | Jag kan inte motstå frestelsen att ännu en gång använda mig av fotot på skylten i skogen därhemma och att på nytt utse de som styr vårt land till en ”dumskallarnas sammansvärjning”, ett uttryck som jag hämtat från John Kennedy Tooles roman som aldrig avslutades.

Anledningen? Den militära upprustningen och det nya avtalet med USA som, bland annat, innebär att vi frånsäger oss rätten till att agera när en av stormakterna etablerar sig i vårt land.

Försvarsminister Pål Jonsson säger så mycket dumt i intervjun (DN 6/12) där han berättar om det nya försvarsavtalet med USA, som bland annat ger USA både ökad närvaro och ökade rättigheter i Sverige, att det är svårt att välja vilket citat jag ska inleda med:

”I grunden handlar det om att det är lättare för USA att verka på svenskt territorium om soldaterna lyder under amerikansk jurisdiktion. Det gör det tekniskt enklare och juridiskt enklare.”

Följdfrågan borde naturligtvis vara vad USA vill göra i vårt land som förhindras av våra lagar och som måste underlättas.

”Då kommer man att märka en viss ökad militär närvaro på vissa av de här 17 platserna. Vi har redan i dag en amerikansk närvaro genom olika typer av övningar. Men dels kommer övningarna att öka, dels kommer man att se mer av amerikanska soldater och amerikansk närvaro på vissa av de här orterna.”

Min undran är hur närvaron av soldater och säkerhetsfolk från USA kan minska risken för krig i ett land som levt i fred i 200 år. Dessutom innebär det här förstås ett rejält naggande i kanten av den svenska självständigheten. För inte tror väl någon på allvar att nordamerikanska trupper kommer att rätta in sig i ledet och lyda en major från något regemente i Sverige om Ryssland hotar deras installationer…

Norge har redan tecknat ett liknande avtal med USA där det står att man inte går med på någon förhandslagring av kärnvapen. Något sådant finns inte i det dokument som Sverige nu undertecknat i Pentagon.

Nej, i allt är numera Sverige USA:s lydige undersåte och det alldeles oavsett om det handlar om våldet i Gaza, klimatpolitik i Dubai eller den accelererande militära upprustningen i norra Europa.

Jag tycker det känns som ett hån mot mig som tänkande människa, mot Sverige som land och mot mänskligheten, när jag läser om hur den moderate försvarsministern orerar om ökad säkerhet och avskräckning som vore vår enda jord spelplanen för något av alla de våldsbejakande dataspel som dagens unga växer upp med och inte en planet som hotas av förstörd natur och klimatförändringar.

Och som det inte vore nog med dumheter vurmar denne säkerhetsrisk till politiker för en ökad användning av bestyckade drönare i försvaret av Sverige och i den svenska krigföringen på andra håll. Naturligtvis ska dessa drönare också hanteras av AI på ett ännu icke definierat sätt.

Givetvis är det, som vanligt, den svenska vapenindustrin som jublar högst när vi fortsätter med det militära vansinnet. Saab Group har köpt ett AI-företag som bland annat studerar den senaste drönarutvecklingen – autonoma drönarsvärmar.

Sug på de orden en stund och fundera på vad det innebär; ”autonoma drönarsvärmar”. Jag kommer att tänka på okontrollerat dödande utan mänskligt ansvar.

I tider när all energi borde läggas på global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald väljer alltså vår regering, med stöd av stora delar av oppositionen utgår jag från, att hoppa upp i knät på av en av stormakterna, bidra till ökad polarisering i världen, accelerera den militära upprustningen och strunta i smältande isar, hotade djurarter och skövlade skogar.

Är det verkligen det här vi vill? Och om det nu skulle vara så att vi inte önskar det här; varför låter vi det då ske?

***

Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström