Vad är det fria ordet? Och när är det rätt att ”tysta” någon?
De flesta av oss tycker att även människor vi inte håller med ska få prata fritt, men var vi sedan drar gränsen varierar förstås. 

Förtal ska vara förbjudet, tycker de flesta. Men om det man säger är sant? I Sverige får man exempelvis inte berätta att någon är dömd för brott även om det stämmer, såvida det inte redan är känt. Det fick Ebba Busch lära sig. I andra länder är det bara förtal om man ljuger.

Och hets mot folkgrupp? I Sverige och många andra länder får du inte uttala dig negativt om en folkgrupp, men i USA går gränsen först vid hot, vilket gör det svårt att komma åt hån mot exempelvis hbtq-personer. Vi vet ännu inte varför en gaybar i Colorado utsattes för masskjutning häromdagen, men hatet mot framför allt transpersoner har varit fokus i många politikers kulturkrig.

Elon Musk presenterade sitt köp av Twitter som en sorts god gärning för att främja yttrandefriheten, eftersom konservativa röster tystades där. Stämde det? Mja. Det handlar snarare om att konspirationsteorier och rasism oftare återfinns på den sidan och mindre om att deras åsikter filtreras.

Men han började med att stänga av Kathy Griffin, för att hon låtsades vara Musk och retade upp honom. ”Parodikonton stängs av!”, domderade han, och det hade ju varit rimligt om han inte hade nöjt sig med att stänga bara ett, hennes, för att det störde honom, utan tagit tag i alla som parodierade. Sedan backade han och lät henne komma tillbaka. Därefter tog han itu med Donald Trump. Nu skulle det röstas om huruvida hans konto skulle återskapas. Men är det att främja det fria ordet? Antingen har Trump brutit mot någon sorts regelverk eller också inte, liksom. Det är lite som om man skulle använda en opinionsundersökning på nätet för att döma i en domstol.

Men det kanske mest talande är Alex Jones. Ni minns, han som påstod att skolskjutningen vid Sandy Hook aldrig hade ägt rum och som nu har tvingats betala miljarder till anhöriga. Just han får inte komma tillbaka, eftersom Musks förstfödde dog i plötslig spädbarnsdöd och han har inget till övers för den som använder barns död för sin vinnings skull. Och det är enormt lätt att sympatisera med den inställningen, förstås, men i praktiken har nu Twitter blivit en plats där en envåldshärskare fattar beslut utifrån sina personliga erfarenheter. 

Avgörande borde inte vara att Jones tjänade pengar på döda barn eller att Trump twittrade sexistiska och allmänt barnsliga påhopp till höger och vänster, utan att de båda spred konspirationsteorier och hittepå. 
Ska sociala medier censurera sådant som inte stämmer?

Vi minns ju valet 2016 och den ryska desinformation som spreds då. Men problemet är var gränsen ska dras. Det har varit några enstaka fall, förstås, där ”konspirationsteoretikerna” har haft om inte rätt så i alla fall inte helt fel, och när de har stoppats från publicering eller delning har det med viss rätt kallats censur. 

Först var det Hunter Bidens laptop, och sedan var det huruvida covid kom från labbet i Wuhan eller marknaden. Nu verkar det ha varit marknaden, men det var ändå lite brutalt att blocka alla som ville spekulera i labbets skuld. 

Jag tror att Trumps evinnerliga ljugande har trubbat av många. Det har blivit ok att påstå sådant som inte är sant, och allt fler politiker och medieprofiler gör det utan att blinka.

Om vi vill komma åt dem som trillat djupt ner i Qanon-träsket måste vi läsa på och armera oss med massor av fakta. Men att fortsatt kräva att de som representerar oss och som vi vänder oss till för att bli informerade talar sanning och att sociala medier fortsätter faktagranska även om det ibland blir fel borde göra så att inte fler hamnar där.