Framtiden växer på hyllor i en fabrikslokal, i alla fall om man ska tro foodtech-industrin vars senaste lösning på matproduktionsproblematiken stavas vertikal odling.

Odlingarna, som är helt frikopplade från naturen, marknadsförs av företagen som det framtida hållbara alternativet till växthusodlingen vi förlitar oss på för vår matproduktion. Grödorna består främst av sallat och örter och odlas på höjden inomhus utan jord, med hjälp av näringslösning och vatten. Företagen menar att de minskar jordbrukets miljöpåverkan genom att odla i fabrikslokaler eftersom åkermark lämnas att återhämta sig och på sikt kommer den biologiska mångfalden att öka. Odlingarna är även helt oberoende av klimat och väder och kan producera när som helst på dygnet, precis som i vilken fabrik som helst.

Det låter ju fint, att vi ännu en gång kan frigöra oss från naturen och skapa våra egna förutsättningar för överlevnad med innovativ entreprenörsanda, investerare ställer sig i kö för att få följa med in i framtiden. Men som en studie från Stockholm Resilience Center visar, är detta inte så hållbart som företagen vill få det att se ut. För även om vertikala odlingar är mindre energiintensiva och genererar mindre utsläpp än växthusodling, är de fortfarande mer resurskrävande och släpper ut mer än frilandsodlingar.

Vertikala odlingar är sårbara då de förlitar sig på en stadig elförsörjning för att värma upp odlingshallarna och till ledlamporna som skapar fotosyntesen. Antalet olika grödor är begränsat, näringsinnehållet tveksamt och priset för produkten högt. Att skapa ett mindre dåligt alternativ är inte lösningen på vår ohållbara matproduktion. De växthusodlingar som har fått stänga ner på grund av de höga elpriserna borde vara en fingervisning om hur det kan gå när man förlitar sig på teknologiska lösningar.

Vill vi minska jordbrukets miljöpåverkan borde vi istället investera i diversifierade odlingar med hög motståndskraft som bidrar till den biologiska mångfalden bara genom sin existens. Vi måste närma oss naturen, inte fjärma oss ytterligare, genom att ingå i de ekologiska kretsloppen och anpassa vår kost efter säsong, inte matproduktionen efter våra nycker.

Att investera i småskaliga, ekologiska jordbruk skapar möjligheter för fler att bruka jorden med respekt och hänsyn till naturen och öka den låga självförsörjningsgraden i Sverige. Konventionella jordbruk kan stöttas i övergången från monokulturer till regenerativt och ekologiskt jordbruk med en mångfald av grödor. De stora summorna som investeras i food-tech kunde gå till att utöka kunskaper inom förädling, lagring av grönsaker och vinterodling för att säkra matproduktionen året runt utan att förlita sig på energiintensiv växthusodling eller resurskrävande vertikal odling.

Endast genom att skapa mångfald och resiliens kan vi på riktigt minska jordbrukets avtryck på miljön och säkra matproduktionen.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.