Vem du än frågar så var det en statskupp. Medierna och den peruanska högern menar att den nu avsatte presidenten Pedro Castillo försökte utlösa en kupp för att säkra fortsatt maktinnehav. Kritiska röster menar att det var i stället den parlamentariska högern i sammansvärjning med militärerna som iscensatte ett väntat maktövertagande genom en modern parlamentarisk statskupp.
KOMMENTAR | Vad som utlöste statskuppen och hur det slutade är kanske mindre bestridd. Kongressen skulle besluta om att ställa presidenten inför riksrätt. Pedro Castillo meddelade timmarna innan och som en sista utväg att han skulle upplösa kongressen och utlysa val till en konstitutionell församling, göra om domstolsväsendet och införa undantagstillstånd. Det slutade med att Pedro Castillo greps och vicepresidenten Dina Boluarte utnämndes till ny president. Pedro Castillo kommer nu att åtalas för att ha brutit mot konstitutionen.
Pedro Castillo fick aldrig regera. Hans seger i presidentvalet i juni 2021 blev ett hårt slag för Limas högerkrafter. Det tog nästan två månader för dem att erkänna att Castillo, ursprungsfolk och lärare från landsbygden, hade besegrat dem. Högern upprättade sedan alla möjliga hinder och torpederade alla hans politiska initiativ. På ett och halvt år som president försökte den parlamentariska högern fyra gånger avsätta honom. I medierna pågick konstant och utan besinning en kampanj mot presidenten och hans ministrar. Det hårt korrumperade rättsväsendet var ett effektivt vapen för att underminera Pedro Castillos trovärdighet och blockerade politiskt stöd.
Castillo drog tillbaka vallöften
Pedro Castillos politiska oerfarenhet och bristande förmåga att leda landet spelade i händerna på den så kallade Limahögern. I ett försök att kompromissa med dem drog han tillbaka alla viktiga vallöften, om en konstitutionell församling, nationalisering av gruvnäringen, betydande ekonomiska insatser till både sjukvården och skolan. Ministrar tvingades avgå på löpande band. Partierna som stödde regeringen splittrades. I slutet var han helt isolerad. Han hade knappt en parlamentarisk grupp längre som stod upp för regeringen i kongressen. Hans sista desperata maktdrag hade varken parlamentariskt eller folkligt stöd och var även på gränsen till grundlagsvidrigt.
Pedro Castillo, i förhoppning att högern skulle låta honom regera, marginaliserade de vänsterkrafter i kongressen som i början stödde honom. Men det är inte enbart Castillos fel. Den alltmer försvagade peruanska vänstern har varit splittrad och lamslagen i maktkampen som nu har pågått sedan han tillträde. Ingen inom vänstern som från början stödde honom har nu tagit honom i försvar. Den brokiga vänstern i kongressen har agerat både kortsiktigt och opportunistiskt. Ett flertal ledamöter från vänsterpartierna Perú Libre, Castillos eget parti Bloque Magisterial, Juntos por el Perú och Perú Democrático röstade för att avsätta Pedro Castillo. Vänstern är ansvarig för ett historiskt misslyckande av vad som åtminstone i början var en vänsterregering och förlorar en unik möjlighet att leda landet. Det kommer ta lång tid för vänstern att komma tillbaka.
Rättslig krigföring ny form av maktövertagande
Det pågående maktövertagande bara fördjupar landets politiska kris. De senaste fem presidenterna sitter i fängelse eller är på flykt: Alberto Fujimori, Alejandro Toledo, Alan García (som begick självmord), Ollanta Humala och Pedro Pablo Kuczynski. Under de senaste sju åren har Peru haft åtta presidenter. Den senaste politiska upplösningen är inte på något sätt en lösning på den politiska krisen. Den nya makthavaren Dina Boluarte har varken ett parti att luta sig mot eller folklig förankring. Limahögern som har allt mindre folkligt stöd vill nu ta kontroll över situationen. Men både den högerpopulistiska fujimorismen och den peruanska landsbygden, det djupa Peru som gav Pedro Castillo sitt stöd i presidentvalet, revolterar mot makten i Lima. Krisen kan komma att förvärras den närmaste tiden.
Fallet Castillo har oundvikligen likheter med andra fall i Latinamerika. Rättsväsendet och medierna deltar i politiska sammansvärjningar för att avsätta progressiva ledare. Dilma Rousseff i Brasilien avsattes via riksrätt efter en massiv medial kampanj, och den nu tillträdande presidenten Luiz Inácio Lula da Silvaa sattes tidigare i fängelse och förbjöds att ställa upp i val. Fernando Lugo i Paraguay avsattes också genom en liknande parlamentarisk sammansvärjning. Statskupperna mot Manuel Zelaya i Honduras och Evo Morales i Bolivia föregicks av en kampanj i medierna med stöd av rättsväsendet. Både vicepresidenten i Argentina Cristina Fernández de Kirchner och tidigare presidenten i Ecuador Rafael Correa har drabbats av mediala och rättsliga förföljelser.
Det kallas lawfare – rättslig krigföring. Det är ett samspel mellan rättsväsendet och mediebolagen för att skada eller ta ifrån politiska motståndares legitimitet. I Latinamerika har ”lawfare” ersatt militärkupper som högerns mest effektiva politiska vapen för ett maktövertagande.
***
Francisco Contreras är Latinamerikakännare. Han är också talesperson för politisk utveckling i Latinamerika i Latinamerikagrupperna, ordförande i Solidaritetshuset och kommunfullmäktigeledamot (V).
