Med risk för att låta domedagsprofetisk och en aning uppgiven påstår jag (återigen) följande: ur led är den svenska demokratin. Nyligen utvisades två personer till Turkiet, till president Recep Tayyip Erdoğans förtjusning. En av dem fängslades vid ankomst.
Våra svenska makthavare anser nämligen att för Sveriges säkerhet behövs urholkade mänskliga fri- och rättigheterdär vi utvisar personer som riskerar att utsättas för våld till ett land som knappt ens är en demokrati. Alla människors lika värde är tydligen bara viktigt om det inte står i vägen för ett svenskt Nato-medlemskap.
Magdalena Andersson, som var statsminister när Ryssland invaderade Ukraina, svarade på själva dagen för invasionen på frågan om huruvida ett svenskt Natomedlemskap var aktuellt: ”Jag håller inte med, vår linje ligger fast. Detta är inte ett tillfälle för ’vobblighet’. Sverige har varit alliansfria under en lång tid, och det har tjänat oss väl.” Inte långt senare var det ett helt annat ljud i skällan, och nu är vi alltså beredda att skicka folk i fängelse på oklara grunder för att få en chans att säga upp vår alliansfrihet, som alldeles nyss var så viktig. Vad är “vobblighet” om inte det?
Det är naturligtvis inte konstigt att ett krig i Europa ger upphov till nya säkerhetspolitiska frågor om omvärdering i gamla. Just detta faktum borde dock vara en signal om att vi borde hålla ännu hårdare i våra demokratiska processer och värderingar eftersom det är i kris och krig det är som viktigast att arbeta för att behålla dem. Förtroende skapas genom att man håller vad man lovat. Att politiker i en demokrati kan tala för att en typ av säkerhetspolitik är den bästa, för att sedan ändra sig radikalt och motivera det med att läget har förändrats så mycket gör att det blir svårt att lita på hur bra våra folkvalda egentligen är på att avgöra vad som är en bra säkerhetspolitik.
För de personer som utvisas till Turkiet har säkerhetsläget försämrats radikalt i och med Sveriges nya säkerhetspolitik. Men att lämna ut dem är tydligen en icke-demokratisk uppoffring vi ska vara beredda att svälja för att vi ska få leva upp till vår illusion av trygghet under Natos kärnvapenparaply.
Vad för demokrati är det vi vill ha? En där vi går en diktators ärenden? En demokrati där vi ”vobblar” i frågor om mänskliga rättigheter kan knappast kallas demokrati. Men än är det inte dags att ge upp – tvärtom. Jag sätter mitt hopp till alla vanliga människor, de som ihärdigt fortsätter göra motstånd mot makthavare som inte lever upp till sitt ansvar. Jag sätter mitt hopp till dem som står upp för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde, såväl i samhällsdebatten som i enskilda samtal och praktisk handling. Jag sällar mig till dem som aldrig ger upp hoppet om den fungerande demokratin, som inte låter makthavarna glömma att de är där på folkets mandat.
Så länge det finns människor som står upp för demokratiska värderingar kan vi fortsätta bygga en fungerande demokrati även när det blåser motvind.
Det verkar som att protesterna i Kina faktiskt fått viss effekt.
Malmö får dispens att elda gas och olja vid behov i vinter.
