Under många år trodde jag att Sverigedemokraterna var ett parti som bara skulle bry sig om klimatfrågan om den hade slöja på sig, men jag kunde inte ha mer fel.
Det är nu det händer, Sverigedemokraterna utnyttjar klimatkrisen som ett sätt att främja sin egen agenda. Det är ett perfekt tillfälle för dem att vinna politisk mark och samma sak händer över andra delar av Europa hos extremhögern i bland annat Finland, Tyskland och i Österrike, som har förlorat monopol över migrationsfrågan. De nya stora politiska frågorna efter invandringen, med förändringsobenägna och rädda väljargrupper, handlar nu om miljö och energi, och de är fantastiska på att aktualisera sig själva som relevanta spelare i ämnet genom kulturkrig, hån och okunskap.
Spelet är genomskinligt. Metoden är att debattera ner alla lösningar och presentera ickelösningar. Det är alltid andra länder som måste göra mer och ta större ansvar eftersom deras egna länder, oavsett storlek, alltid är för små.
Många attraheras till de här positionerna där man visserligen inte förnekar klimatförändringarna utan fokuserar på att vi inte befinner oss i en kris. Det finns ingen anledning att plåga sig själv, gå runt med ångest och vara hysterisk.
Klimatforskningen är inte skit, som de menar att invandringen är, utan de menar att det är inte så hemskt som forskningen menar, därför kan de inta en ljummen position.
De hittar nya vägar att kringgå sanningen och sponsrar gärna konfliktglada och karismatiska debattörer som Dick Erixon, som oftast vinner retorikkampen över de tråkiga forskarna.
Tidigare fanns det en rädsla att klimatförändringarna skulle bli en för stor politisk fråga eftersom de saknar grundläggande kunskap i ämnet och eftersom det är uppenbart att Sverigedemokraternas politik inte kan lösa problemet.
Men när de själva insåg att de saknar en sammanhängande klimatpolitik blev deras drag att politisera klimatfrågan för sin egna syften, med den neurotiska flyktingvännen som halmdocka för att visa att de står på vanligt folks sida. Därmed kan de fortsätta positionera sig som starka motståndare till internationellt ansvarstagande.
Det tragikomiska är att detta sätter vanligt folk, som röstar på Sverigedemokraterna, i fara och lockar hit fler invandrare genom klimatflyktingströmmen. Men försök att förklara det för deras klimat- och miljöpolitiska talesperson som just nu försöker få frågan att handla om Adidaskrigare i orten. Sverigedemokraternas dragningskraft är och förblir deras motstånd mot migrationen, invandrare, synliga minoritetsgrupper och agendasättande positioner mot ett mångkulturellt samhälle.
Jag slår vad om att Jimmie Åkesson i detta nu klurar på hur han ska lösa klimatfrågan och förlusten av biologisk mångfald med minskad invandring från Mellanöstern och Afrika.
Är jag den enda som vill veta varför KD-toppen Sara Skyttedal ändrade sig i legaliseringsfrågan och förespråkar detta?
Folkliga falukorvar, dammsugare och brutna vallöften. Det är märkligt att vi inte hör mer om sveken från högerns egna väljare, för jag hade varit högljudd på daglig basis.
