Det finns en medmänsklighet i Sverige, och den är mödosamt uppbyggd.

Det är absolut inte hela vår historia, men en del av den. 1800-talets tidiga svenska liberaler som Erik Gustaf Geijer och Karl Staaff visste att vi kunde bli större om vi inte tvingades lägga hela vårt liv i händerna hos skrå och familj, om vi hade trygghet att följa våra egna drömmar. Den ideologiska grunden lades för den gemensamma välfärden. Människor som Ellen Key och Valfrid Palmgren bidrog med idén om varje barn och varje människa som en individ fri att bilda sig, förstå världen. Folkbildningen blev en del av Sverige.

Rösträttskampen byggde broar mellan vitt skilda rörelser som frikyrkorna och de gryende fackförbunden. Tillsammans stod man för varje människas rätt att påverka samhället. Det svenska föreningslivet föddes.

1900-talets senare historia innehåller mycket som bygger vidare på detta. Ett större gemensamt åtagande, en större individuell frihet. Härifrån kom den feministiska kampen för lika lön och barnomsorg. De politiska reformerna för grundskolan, sjukvården och äldreomsorgen. Kraven på bostäder för alla. Och även de senaste decenniernas frigörelse, med kollektiv kamp för ökad individuell frihet: prideparader i byar där man fortfarande under min uppväxt aldrig trodde att ett homosexuellt par skulle kunna leva öppet.

I min bok för några år sedan, Det är inte du, det är vi, beskriver jag hur naturligt solidaritet kommer för oss människor. Vår förmåga till att kunna förstå varandra har gett oss en samarbetsförmåga som varit en oerhörd evolutionär fördel. Men det betyder inte att solidaritet är vår enda reaktion på omvärlden. Fantasin, att kunna föreställa oss också det som inte finns, gör oss försiktiga, och lättskrämda.

Rädda människor är sällan solidariska med den de inte ännu känner.

Vilket samhälle vi lever i avgör därför ofta hur vi reagerar. Slitet för bättre gemensamma villkor som varit en del av vår historia har lärt oss att en kamp för dina villkor också är en kamp för mina, att när du får det bättre, kan vi får det bättre. Vi har lärt oss att lita på varandra.

Jag läser Tidöavtalet och ser en chockterapi mot allt det. Biståndet ska skäras ned. Flyktingar stängas ute. Särskilda lagar gälla i förorten. Lärare och sjuksköterskor tvingas skicka polisen på elever och patienter. Människor som inte passar in förmås ”återvandra”, trots att de sedan länge har alla tillstånd att vara här.

Det är så mycket, så omfattande och så extremt att motståndet har svårt att formeras. När moderata ministrar saluför politik som de själva nyss jämförde med DDR så står vi där och undrar: Var ska vi börja?

Jag säger här. Vi måste var och en bestämma hur vi bäst utövar motstånd mot en politik som försöker splittra oss, och göra Sverige till något helt annat än det vi kan vara när vi är som bäst. Och så måste vi göra jobbet. Stå upp och gå framåt: i folkbildningen och föreningarna, i kampen mot nedskärningar och för starkare välfärd, i solidariteten med varandra och respekten för individens frihet.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.