Nu blir det jobbigt. Besvärligt.

Så här: vi som identifierar oss som gröna gillar delaktig demokrati, decentralisering och mångfald. Och rent ideologiskt är vi lagom imponerade av nationalstater, som ju ofta tillkommit genom krig och övergrepp där människor sällan fått säga sitt.

Är vi överens så här långt?

När jag var språkrör fick jag frågan vad jag skulle säga om Skåne ville bryta sig ur Sverige för att istället bli del av Danmark. Svaret blev: ”Borde krävas regional folkomröstning och det vore nog schysst om det kombinerades med krav på kvalificerad majoritet, det vill säga minst två tredjedelars majoritet, eller två folkomröstningar med minst två års mellanrum”.

Tyckte jag kom ur frågan ganska elegant … Tyckte nog journalisten också, för hen såg ut som om hen var imponerad över det genomtänkta svaret. Hade visserligen aldrig tänkt på frågan, men ur ideologiskt perspektiv tyckte jag att det var ganska solklart. Fick inga sura reaktioner från partimedlemmar heller.
Decentralisering och deltagande demokrati, kan det med viss rätta kallas.
För övrigt var faktiskt Miljöpartiets företrädare – i form av språkröret Jan Axelsson och gruppledaren i riksdagen Inger Schörling – de första som mer officiellt åkte ner till Slovenien för att ge stöd när slovenerna ville bryta sig ur Jugoslavien. Om det hade jag synpunkter, minns dock inte om vad. Kanske är de medvetet förträngda.

Men nu till det besvärliga. Om folkomröstningar i Donbass, Sydossetien och till exempel Transnistrien, som är en autonom region i Moldavien, kommer fram till att medborgarna där vill bilda egna länder eller rent av ingå i Ryssland … Vad säger vi då? Är vi då lika förtjusta i decentralisering och människors rätt att bestämma själva?

Men nu till det besvärliga. Om folkomröstningar i Donbass, Sydossetien och till exempel Transnistrien, som är en autonom region i Moldavien, kommer fram till att medborgarna där vill bilda egna länder eller rent av ingå i Ryssland … Vad säger vi då? Är vi då lika förtjusta i decentralisering och människors rätt att bestämma själva?

Marigt, kan jag tänka mig att många anser. Och så börjar vi leta argument som tar oss ur situationen. Till exempel att medborgarna är utsatta för propaganda eller att det skett folkomflyttningar som snarast liknar etnisk rensning.

Men om det nu är som det är. Om folket tycker på ett sätt som vi inte gillar … Dilemma? Jajamen!

Det som kallas ”liberal samhällsmodell” med yttrandefrihet, organisationsfrihet och rätt att kritisera makthavare – sådant som ogillas av såväl regimer i Ryssland, Kina, Indien och Iran som auktoritära ideologier i allmänhet – är något som de flesta i vårt land tar för givet att alla egentligen vill ha.

Ändå vinner auktoritära makthavare framgångar. Vilket kan bero på att människor faktiskt stöder dem – eller (vilket vi nog mest tror på) att de är manipulerade och/eller lite … korkade, eller i vart fall obildade.

Ändå vinner auktoritära makthavare framgångar. Vilket kan bero på att människor faktiskt stöder dem – eller (vilket vi nog mest tror på) att de är manipulerade och/eller lite … korkade, eller i vart fall obildade. Det sistnämnda säger vi inte offentligt, men jag har hört det till förbannelse mellan skål och vägg. En gammal fin kolonial västerländsk tradition, eller hur man nu kan uttrycka det.

Delaktig demokrati, folkomröstningar, decentralisering, självbestämmande – vad betyder det? Var sätter vi gränserna? För sådana finns väl?

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.