LEDARE | Som barn älskade jag december. Från julskyltningen första advent till Kalle Anka och paketöppningen. Snön och ishockeyn. Ja, jag tyckte det låg magi i luften utan att för den skull blanda in Jesus, som för mig bara innebar ett tvång att gå i kyrkan och byxor som kliade om man inte hade långkalsonger.
2023 börjar december med att jag lyssnar till nyheten om att mer än två miljoner människor tvingas fly översvämningarna på Afrikas horn (Somalia, Kenya och Etiopien). Att det är så illa beror inte bara på den nuvarande regnovädret och översvämningarna. Den tidigare svåra torkan har gjort jorden oförmögen att suga åt sig vattnet. I morgontidningen (DN 1/12) anser man det här vara värt en undanskymd och kort notis på 10 rader…
Jag avslutar sedan natten som jag började den, med nyheter på min gamla transistorradio, och lyssnar till ett samtal om olika klimatmodeller.
Med reservation för uppvaknandets något bristfälliga koncentration, tycker jag mig i alla fall höra att det måste byggas 3500 anläggningar för koldioxidinfångning fram till 2050 om vi ska lyckas bromsa temperaturhöjningen så mycket att vi når uppsatta klimatmål.
Nu är det här förstås en av de många modeller som forskarna tar fram för att belysa olika scenarier, men det måste väl ändå vara troligare att den riktiga tomten kommer på julafton, än att det här ska förverkligas.
Inte ens de oljebolag eller de länder som är beroende av oljeutvinning för sitt välstånd och som är de som i första hand driver idéerna om fortsatt användning av fossila bränslen kan väl tro på det här?
Och även om det nu ryms en natt mellan de båda nyheterna hänger de förstås ihop. Det fattiga Afrikas horn med de rika oljeförbrukade länderna. De som besitter den moderna teknik som ska rädda en onödig överflödskonsumtion med dem som drabbas allra värst när vi utarmar och ödelägger vår enda jord.
Det är sorgligt men sant och jag tycker det är trist att den månad som en gång betydde vackra drömmar och magi börjar på det här viset.
Numera är det enda som återstår av hopp i december Tage Danielssons fantastiska saga om Karl Bertil Jonsson på julafton. ”Att ta från de rika och ge till de fattiga” blir till en kamp för global rättvisa i mina öron. En rättvisa som är en förutsättning för den fred som i sin tur är en nödvändighet om vi ska lyckas rädda den biologiska mångfalden.
Så låt oss detta sorgliga år av krig, orättvisor och temperaturrekord strunta i meningslösa idéer och hopplösa förslag om omöjliga tekniska lösningar på världens problem och istället ta Karl Bertil Jonssons vackra dröm på allvar och omedelbart göra något åt de orättvisor som sätter stopp för varje form av verklig förändring.
Det får bli min enda julklappsönskan i år.
***
Stefan Strömberg, författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström
