Jag försöker, men det går inte att tänka några vänliga tankar efter söndagens partiledardebatt på Sveriges Television. Nej, det finns inget förmildrande att säga, varken om programledarnas torftiga frågor eller de ord som sedan staplas i meningslösa svar. En samling män och kvinnor utan visioner eller förmåga att se sammanhangen som ska leda oss in i en framtid de helt verkar saknar idéer om, även om de försöker ge sken av att förstå det som de aldrig tänkt på.
Och, nej… Jag tycker inte att det handlar om något som ens liknar ett försök till en idé när liberalernas partiledare svamlar om teknikoptimism. Vad denna teknikoptimism ska skapa för samhälle har han uppenbarligen inte ägnat många minuter åt att fundera över. Ett döende ekonomiskt system kopplat till en respirator är inte min framtidsdröm.
Den som är närmast om att ha en sammanhållande idé om framtiden är tyvärr Sverigedemokraternas Åkesson, men den är å anda sidan så hemsk att det är helt obegripligt att en femtedel av väljarna är beredda att lägga sin röst på detta parti. Och att de regeringspartier som en gång i tiden ändå stod upp för någon form av öppenhet och allas rätt att existera under någorlunda humana former – om än i en av dem själva fastställd hierarki – sålt det som återstår av en redan tidigare svårt anfrätt själ till denna trångsynthet och sorgliga människosyn hoppas jag straffar sig i framtiden.
Rent ”Kafkaaktigt” blir det när Åkesson kallar långa fängelsestraff för en ”förebyggande åtgärd”. Han har uppenbarligen inte ens förstått innebörden i detta begrepp.
Nu är inte detta något försvar av oppositionen, om någon trodde det. Här finns inte heller, varken nationellt eller globalt, några samlade tankar om en gemensam framtid. Man rusar med i det som för tillfället är populistiskt gångbart och faller sedan in i den traditionella dos av självgodhet och hybris som numera tycks vara varje partiledares självmedicinerande väg till verklighetsflykt.
Ännu en gång tvingas jag plocka fram ett Lundellcitat ur gömmorna för att beskriva hur det känns att lyssna till eländet; ”När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar”.
Jag ser överhuvudtaget inte ens någon ansats till ideologi, bara indignerade – i och för sig begripliga – huvudskakningar åt den politik man inte lyckas presentera något alternativ till.
Och så det där ordet då som avslöjar att de som styr vårt land inte förstått någonting om den allra största av alla framtidsfrågor, den om hur vi ska göra för att värna vår enda jord och den biologiska mångfald som håller oss vid liv.
”Klimatekonom”.
Säg ordet högt några gånger och fundera över vad det egentligen innebär…
Som jag ser det har man rationaliserat bort alla hänsyn till naturen till förmån för ekonomin och nu ska man istället för att tänka på djur, växter, skogar, sjöar och hav nå klimatmålen ”kostnadseffektivt”.
Och inte nog med det. Det ska bli en vinstaffär för Sverige och då skyr man inga medel för att nå dit. Skogar ska skövlas, urbefolkningar trängas undan och kärnkraften har blivit så självklar när detta luftslott ska byggas att man inte ens nämner det avfall som man inte vet hur man ska förvara.
Det går inte att mäta natur i ekonomiska termer. Hur svårt ska det vara att förstå?
Det var två sorgliga timmar jag ägnade åt denna tragedi till politisk debatt och många gånger var jag beredd att stänga av, men jag ville ändå ta del av den för att skaffa mig fler argument för att kunna fortsätta kämpa för det jag tror på.
Vi kan inte fortsätta och blunda för det som sker i vår värld och som hotar den globala rättvisan, freden och den biologiska mångfalden.
Det är vårt gemensamma ansvar att söka alternativ.
Nu!
***
Stefan Strömberg är författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.
