Jag försöker, men det går inte att tänka några vänliga tankar efter söndagens partiledardebatt på Sveriges Television. Nej, det finns inget förmildrande att säga, varken om programledarnas torftiga frågor eller de ord som sedan staplas i meningslösa svar. En samling män och kvinnor utan visioner eller förmåga att se sammanhangen som ska leda oss in i en framtid de helt verkar saknar idéer om, även om de försöker ge sken av att förstå det som de aldrig tänkt på.

Och, nej… Jag tycker inte att det handlar om något som ens liknar ett försök till en idé när liberalernas partiledare svamlar om teknikoptimism. Vad denna teknikoptimism ska skapa för samhälle har han uppenbarligen inte ägnat många minuter åt att fundera över. Ett döende ekonomiskt system kopplat till en respirator är inte min framtidsdröm.

Den som är närmast om att ha en sammanhållande idé om framtiden är tyvärr Sverigedemokraternas Åkesson, men den är å anda sidan så hemsk att det är helt obegripligt att en femtedel av väljarna är beredda att lägga sin röst på detta parti. Och att de regeringspartier som en gång i tiden ändå stod upp för någon form av öppenhet och allas rätt att existera under någorlunda humana former – om än i en av dem själva fastställd hierarki – sålt det som återstår av en redan tidigare svårt anfrätt själ till denna trångsynthet och sorgliga människosyn hoppas jag straffar sig i framtiden.

Rent ”Kafkaaktigt” blir det när Åkesson kallar långa fängelsestraff för en ”förebyggande åtgärd”. Han har uppenbarligen inte ens förstått innebörden i detta begrepp.

Nu är inte detta något försvar av oppositionen, om någon trodde det. Här finns inte heller, varken nationellt eller globalt, några samlade tankar om en gemensam framtid. Man rusar med i det som för tillfället är populistiskt gångbart och faller sedan in i den traditionella dos av självgodhet och hybris som numera tycks vara varje partiledares självmedicinerande väg till verklighetsflykt.

Ännu en gång tvingas jag plocka fram ett Lundellcitat ur gömmorna för att beskriva hur det känns att lyssna till eländet; ”När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar”.

Jag ser överhuvudtaget inte ens någon ansats till ideologi, bara indignerade – i och för sig begripliga – huvudskakningar åt den politik man inte lyckas presentera något alternativ till.

Och så det där ordet då som avslöjar att de som styr vårt land inte förstått någonting om den allra största av alla framtidsfrågor, den om hur vi ska göra för att värna vår enda jord och den biologiska mångfald som håller oss vid liv.
”Klimatekonom”.

Säg ordet högt några gånger och fundera över vad det egentligen innebär…

Som jag ser det har man rationaliserat bort alla hänsyn till naturen till förmån för ekonomin och nu ska man istället för att tänka på djur, växter, skogar, sjöar och hav nå klimatmålen ”kostnadseffektivt”.

Och inte nog med det. Det ska bli en vinstaffär för Sverige och då skyr man inga medel för att nå dit. Skogar ska skövlas, urbefolkningar trängas undan och kärnkraften har blivit så självklar när detta luftslott ska byggas att man inte ens nämner det avfall som man inte vet hur man ska förvara.

Det går inte att mäta natur i ekonomiska termer. Hur svårt ska det vara att förstå?

Det var två sorgliga timmar jag ägnade åt denna tragedi till politisk debatt och många gånger var jag beredd att stänga av, men jag ville ändå ta del av den för att skaffa mig fler argument för att kunna fortsätta kämpa för det jag tror på.

Vi kan inte fortsätta och blunda för det som sker i vår värld och som hotar den globala rättvisan, freden och den biologiska mångfalden.

Det är vårt gemensamma ansvar att söka alternativ.

Nu!

***
Stefan Strömberg är författare och nu aktuell med boken ”Mellan oss skapas världen – känslor och tankar om vår enda jord” som han skrivit tillsammans med Nette Wermeld Enström.

Att använda kärnkraften som ursäkt för att inte göra något i miljöpolitiken är inget nytt. Det har varit regeringspartiernas snuttefilt för att slippa ta ansvar sedan långt innan de blev regeringspartier. Men bakom den snuttefilten är såväl statsministern som näringsministern och miljöministern nakna. Så nakna att de är beredda att riskera hundratals miljarder för att inte näringslivet och energibolagen ska rycka undan filten. Redan tidigare har de avsatt ofattbara 400 miljarder i garantier för att få fart på byggandet, men det verkar inte räcka.

I förra veckan konstaterade de på en presskonferens att det krävs ännu mer från staten för att någon ska våga satsa på kärnkraft – en teknologi som alltid blir mycket dyrare och senare än beräkningarna har visat. Med ännu fler hundratals miljarder i garantier hoppas man nu få fram två reaktorer till 2035 och tio till 2045. Det är förstås helt orealistiskt och kommer inte att ske. Tittar man på erfarenheten från andra länder kommer de första möjligen bli klara till 2045.

Men oavsett om de första reaktorerna blir klara om 12 eller 22 år är det för sent som åtgärd mot klimatkrisen. Istället kommer en sådan gigantisk satsning stå i vägen för alla de snabba, effektivare och billigare lösningar som skulle fått utrymme om regeringen hade låtit marknaden styra.

För mer än 400 miljarder skulle vi kunna genomföra enorma energisparåtgärder och bygga en massa förnybara kraftverk. Kraftverk som går att få upp snabbt och som har en helt annan driftsäkerhet än de evigt stillastående kärnkraftverken. Regeringen har inte förstått att klimatkrisen är här och nu, 1,5 grader är redan kört och vi rusar mot en ökning på en bra bit över 2 grader.

Inte heller den andra snuttefilten är ny. Den som går ut på att det är andra länder som måste göra något, inte vi. Att Kinas utsläpp är så mycket större att det inte spelar någon roll vad vi gör. Att i stort sett alla i Sverige står för betydligt större utsläpp än medelkinesen och att våra egna konsumtionsutsläpp till stor del sker i Kina låtsas han inte om.

Men Tidöpartierna har ett retoriskt grepp som faktiskt är ganska nytt. Sedan valet har de börjat säga, alltmer frekvent, att miljöpolitiken måste utformas så den accepteras av folket. I stort sett varje nedmontering av miljöpolitiken förklaras numera med detta. Och i sak har de förstås rätt, även om det finns massa exempel där politikerna gått före och opinionen köpt det när det väl genomförts. Rökförbudet på krogen och biltullarna i Stockholm är bara två exempel. I grunden bör vi förstås inte ens överväga att ge avkall på demokratin för att lösa miljökrisen.

Men det är inte samma sak som en populistisk nedmontering av miljöpolitiken. Tvärtom bör slutsatsen vara att miljöpolitiken behöver bli effektivare och smartare. Effektivt är att beskatta växthusgaser och resursuttag hårt. Och smart är att sedan inte låta pengarna gå in i statskassan så folk känner sig rånade på sin överhöghet, utan istället dela ut det som kommer in direkt och villkorslöst till alla invånare. Då blir det lönsamt att minska sina utsläpp och sin konsumtion samtidigt som de som har minst gynnas istället för att drabbas hårdast.

Svårare än så behöver det inte vara, Pourmokhtari, om man nu inte sitter i knät på Åkesson och skyler sig med en snuttefilt.

LEDARE | Förra helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri- och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.