I dagarna har Finland gått med i Nato och Sverige ser för närvarande ut att vara långt ifrån att bli godkänt av vare sig Turkiet eller Ungern. Det är förbluffande att inte alla i den säkerhetspolitiska analysgruppen med parlamentariker, de som kom fram till att Sverige borde ansöka om att gå med i Nato, inte såg framför sig att det skulle bli problem under ansökningsprocessen. Det var nämligen vissa, som jag, som påpekade att risken att Sverige inte skulle kunna bedriva en självständig utrikespolitik kanske inte bara skulle avfärdas i en bisats. Men det gjorde dom. Partierna som ville gå med i Nato ville helt enkelt inte se några risker eller nackdelar med att ansöka.

Det är konstigt att de inte såg det framför sig alls. Turkiet har ju historiskt försökt bedriva påtryckningar för att till exempel få till vapenaffärer och det var väl ingen som inbillade sig att de var speciellt nöjda med Sveriges hållning i frågan om Kurdistan eller vår kritik mot Turkiets massfängslande av oppositionella och invasionskrig i nordöstra Syrien.

Även jag är dock förvånad över Turkiets hårda krav på Sverige att utvisa specifika personer, ändra lagstiftningen och tillåta vapenaffärer. Än mer förvånad är jag över både den förra och nuvarande regerings tillmötesgående attityd till Turkiet. Visst, de har inte gått med på allt, men de har gjort avkall på väldigt mycket av det Sverige stått upp för historiskt.

I valrörelsen deltog jag till och med i en debatt arrangerat av en kurdisk förening där ett nyss natonegativt parti uttalade att mänskliga rättigheter – det får vi stå upp för sen – efter Natointrädet. Precis som om mänskliga rättigheter är något man kan stå upp för när det inte är så kontroversiellt, men strunta i när det utmanas av auktoritära stater.

Och nu kommer Ungern och ger sig in i matchen. De påpekar att Sverige måste sluta kritisera dem för deras allt mer auktoritära politik som utmanar demokratin, deras HBTQI-politik och deras fruktansvärda behandling av flyktingar. Kritiken mot Ungerns politik är inte något Sverige är direkt ensamt om utan något vi delar med många EU-länder och människorättsorganisationer.

Europeisk politiks motsvarighet till Joakim Lamotte när det gäller kränkthet vädrar nu morgonluft. Ungern ser ett politiskt handlingsfönster att försöka få Sverige att tystna. Inte för att de inte försökt tidigare. Ungern är kanske världens mest lättkränkta land. Varje gång de blir utsatta för kritik kommer de med ett öppet brev eller vill kalla upp någon till ambassadören. Eller kallar upp Sveriges ambassadör till sitt utrikesdepartement.

Till och med jag har en gång fått ett “öppet brev” tillskrivet mig av Ungerns ambassadör Lilla Makkay när jag i Aktuellt 2015 kritiserade hur Ungern behandlade människor på flykt. Och jag är i gott sällskap. 2013, när Ungerns ambassadör precis tillträtt ringde hon upp SVT-journalisten Joakim Lundström efter ett program i Kobra om utvecklingen i Ungern. 2018 kraschade Ungerns ambassadråd en releasefest för journalisten Joakim Melins bok och slutade inte tala förrän någon tog micken ifrån honom.

Ungerns regering försökte till och med 2020 förmå europeiska medier generellt att be om ursäkt för att de kritiserat Ungerns undantagslagar vilket fick Reportrar utan gränser att fördöma kampanjen. När svenska ministrar (till och med sossar faktiskt) kritiserat Ungerns migrationspolitik har liknande reaktioner kommit. Listan kan göras lång.

Frågan är vad Ungern då vill nu? En sak är säker. De svenska politiker som innan Natoansökan menade att Sverige skulle kunna fortsätta uttrycka sig utrikespolitiskt självständigt såg nog verkligen inte framför sig att Sverige ett år senare skulle ge avkall på vår möjlighet att kritisera invasionskrig, stå upp för mänskliga rättigheter och oppositionellas rättigheter – eller ens kunna kritisera den mycket oroande utvecklingen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Ungern. Men där är vi nu. Frågan är vad nästa steg är. Och när de mest nyblivna av NATO-förespråkare egentligen tycker att det är nog.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.