Sprickor och stagnation i Europas klimatrörelse – här är vägen framåt

Det behövs i stället ett rejält nytänkande kring vem som är klimatrörelsen, vad är problemen rörelsen står inför, hur den tar emot de nya frontlinjerna och på vilket sätt dess olika delar sluter an till varandra.

ESSÄ | För att återfå vår drivkraft måste vi organisera oss med och synliggöra personerna i klimatkrisens nya frontlinje.

För personer som mig, som är bland de minst drabbade av den pågående klimatkrisen och som dessutom har privilegiet att få betalt för att komma på ett sätt att ta itu med den, finns det tillfällen som tydliggör att den stigande globala medeltemperaturen är en realitet och en aktualitet. Den senaste månaden har varit ett sådant tillfälle och försatt mig i djup eftertanke.

Jag har scrollat igenom italienska konton på sociala medier och sett många upprörande filmer och bilder på åskväder i Venetien (med hagelkorn stora som äpplen), tromber i Milano, bränder som rasat över hela Sicilien och jag har lyssnat på mina föräldrar som berättat historier om hur de har fått utstå temperaturer på 40 grader i skuggan i min hemstad i Umbrien.

Samtidigt som jag går igenom allt detta börjar jag tänka: ”Vad gör jag åt detta? Gör jag tillräckligt? Borde jag göra något annorlunda?” Sen börjar jag jobba och tankarna fortsätter på samma sätt: ”Hur kan vårt team eller organisation bemöta detta? Ska vi göra som vi brukar eller byta spår? Vi visste att konsekvenser som dessa skulle komma, så hur förändrar detta det sätt vi jobbar på?”

Under de senaste 10 åren har jag lett det arbete som rörelsen 350.org har utfört i Europa och mitt jobb och mina tankar har fokuserat på hur vi kan bygga en starkare rörelse. När jag reflekterar över denna period blir mina frågor bara ännu fler. Jag börjar undra om vi som klimatrörelse – berörda medborgare, icke-statliga organisationer, gräsrotsgrupper, det som skulle kallas det civila samhället – gör tillräckligt, här i Europa, just nu.

Jag vet med säkerhet att regeringar, i många fall, inte på långa vägar gör tillräckligt av vad som krävs. Men pressar vi dem tillräckligt mycket? Får vi fram sanningen och allvaret hela vägen? Får vi med oss tillräckligt mycket folk för att kunna agera och öka trycket, ändra på system, kultur, politik, ekonomi och andra förändringar som behövs för att minska vår tids problem? Men den viktigaste frågan är om vi gör det mer eller mindre effektivt jämfört med tidigare och var finns det rum för förbättring?

Det gick ganska bra, tills det inte gjorde det

De senaste tio åren, från upprinnelsen till Parisavtalet tills nu, har klimatrörelsen på ett bra sätt spridit information om klimatkrisen till allmänheten. I den senaste Eurobarometerundersökningen ”ser 93 procent av EU-medborgarna klimatförändringar som ett allvarligt problem”.

Rörelsen har dessutom lyckats förmedla att utsläpp från fossila bränslen hänger ihop med klimatkrisen. Idag är det många som förstår att om man byter från fossila bränslen till förnybar energi kan man påverka klimatet. Detta är ett stort framsteg. Nu vet folk även utanför vår ”rörelsebubbla” att vi har ett problem, vad som orsakar det och (i stort) hur man åtgärdar det.

Rörelsen nådde en höjdpunkt 2019. Slagkraftiga mobiliseringar av Fridays for future och Extinction rebellion formade Europas politik vid valet till Europaparlamentet i maj. Allmänhetens oro fortsatte och i september hjälpte 350.org till att ordna historiens största klimatmobilisering, där 7,6 miljoner personer demonstrerade världen över.

Sedan avtog farten. Under 2020 hamnade coronapandemin i rampljuset och hindrade rörelsen från att finnas och göra skillnad, eftersom ded är beroende av personliga träffar och att kunna sluta samman för gemensamma publika aktioner. 2021 ordnade 350.org onlineevenemanget Global just recovery gathering. Det blev en plats för att omgruppera oss och få möjlighet till att återigen bygga upp vår ekonomi.

När vi lyckats arbeta upp farten igen invaderade Ryssland Ukraina tidigt 2022 och andra globala kriser bredde ut sig. När gasförsörjningen plötsligt stängdes av fick vi möjlighet att tänka om kring vår energiförsörjning. Men stater som är hårt lobbade av intressen för fossilt bränsle drog oss i motsatt riktning: de meddelade att de gjort överenskommelser med tidigare afrikanska kolonier för att öka deras gasutvinning och produktionsinfrastruktur.

Trots stigande levnadskostnader har energikrisen inte försvagat det folkliga mandatet för en förflyttning från fossila bränslen till förnybara energikällor. Problemet är att basen för det allmänna stödet inte blivit större och inte heller gått från passivt stöd till aktiva handlingar för att kunna genomföra förändringar i den skala som krävs.

Om vi dyker djupare ner i klimatrörelsen och förstår oss på dess aktörer och relationer, kan vi kanske förstå varför.

Under ytan: en skadad rörelse

När folk utanför rörelsen tänker på klimatrörelsen idag ser de ofta olika grupper som i stort sett delar ett liknande synsätt – Letzte generation, Ultima generazione och Just stop oil, eller JSO.

Grupper som JSO gör ett viktigt arbete. De har lyckats hålla klimatet på löpsedlarna de senaste åren genom en rad olydnadsaktioner. De har möjliggjort för personer som har velat genomföra aktioner som motsvarar klimatkrisens skala. De har fastställt format och profileringar som är användbara, tillgängliga och lätta att känna igen.

En klimatrörelse med JSO och andra liknande organisationer som dess enda synliga spets, är dock en rörelse som inte expanderar utanför basen på ett effektivt sätt. Det är en rörelse som ständigt öppnar för strid med politiker och mediaetablissemang som inte går att vinna. Politiker och kommentatorer tillåts att rutinmässigt välja bland JSO:s aktioner och låta dem bli typexempel för rörelsen i stort, framställa dem som naiva extremisthippies och motståndare till de arbetande personernas intressen.

Mer än någonsin behövs ett högljutt rop som säger att ”vi måste sluta med fossila bränslen”. Samtidigt leder det till minskad effektivitet när det kommer till att bygga upp offentligt stöd och få folk att agera.

En taktik som innefattar civil olydnad behövs i lika stor grad som tidigare, men blir lätt bagatelliserad när de mest synliga folkupproren inte är kopplad till en bredare strategi. Vid en isolerad användning riskerar man att skada, snarare än att hjälpa, de samhällen som den säger sig stödja.

På den andra, mindre synliga sidan av spektret finns andra gräsrotsgrupper som jobbar för klimaträttvisa. Många av dem är i försvarsställning eftersom de behöver kämpa mot alla nya planer på infrastrukturer för fossila bränslen. Men det finns för lite energi, kapacitet och vision för en europeisk samordning dem emellan, eventuellt med undantag för en effektiv anti-gassamordning, och internationell solidaritet kring StopEACOP-kampanjen.
De få projekt som har försökt få till något slags europeiskt rörelsesamarbete (till exempel by2020weriseup, End fossil eller Climate justice action) har inte slagit igenom – och har haft begränsad synlighet och påverkan utanför rörelsens kretsar. En europeisk samordning behövs mer än någonsin. Ändå har jag, på tio år, inget minne av att grupperna har varit så här isolerade från varandra.

Fridays for future har inte återfått samma styrka som de hade 2019. Detta trots att de har varit involverade i en central medlingsstrategi tillsammans med icke-statliga organisationer och andra gräsrotsgrupper, i syfte att stoppa finansiella flöden till fossila bränslen och de har skapat viktiga allianser i Tyskland med transportunioner under kampanjparollen #WirFahrenZusammen (vi kör tillsammans). I Frankrike har samtidigt Les soulèvements de la terre, eller Earth uprising, och Dernière rénovation kunnat fånga upp mycket av den energin som funnits kring rörelsen och har lyckats få till en söndrande massmobilisering som stöttats av allmänheten. Men förutom den internationella vågen av stöd mot franska statens arbete för att trycka tillbaka ”ekoterrorister”, är detta framgångssagor som inte har lyckats bryta sig igenom nationella gränser.

Precis som för andra grupper inom rörelsen, även när vi gör arbeten som tar sig förbi större utmaningar som vår rörelse står inför, är effekten småskalig och lyckas inte få samma nationella eller internationella gehör som JSO-grupperna får – här räknar jag även in 350.org, som sannerligen kan förbättras.

Jag ska vara tydlig: jag applåderar varje person, grupp eller nätverk i den breda rörelsen som agerar. Det är inte min roll att berätta för någon av dem ifall deras taktik eller strategier är rätt eller fel. Den sortens utvärdering och följande justeringar, kan enbart komma ur självreflektion och noggrant betänkande, inte ur en debattartikel. Tidigare i år tog brittiska Extinction rebellion beslutet att drastiskt ändra sitt tillvägagångssätt, när de prioriterade ”relationer framför vägblockader”. Detta är ett bra exempel på när sådan självreflektion görs offentligt (och följer man de senaste debatterna kan man ana att fler förändringar är på väg).

Jag tror starkt på principen ”mångfald av taktiker”, i dess icke-våldskonnotation. Min princip är mer ”ja, och…” än som en summarisk rättegång som ska berätta för en specifik grupp vad de ska eller inte ska göra. Men balansen när det kommer till ansträngning, sättet de ansluter till och samspelar med varandra, deras olika roller i ett sammanhängande ekosystem av rörelser, och hur detta ekosystem som helhet flyttar sina gränser – det är där det finns möjlighet till förändring.

Med andra ord så misslyckas alla, trots ett hårt och viktigt arbete, med att sammanstråla för ännu kraftfullare påtryckningar.

Högern slår ner på klimataktivism

Det finns en plattityd hos klimatrörelsen: Ett av de största hindren för klimataktion och framsteg mot ett mer rättvist och hållbart levnadssätt är högern och högerextrema regeringar. Vi vet varför: I vissa fall är de fulla av klimatförnekare, som sprider och stöttar åratals av förvillande kampanjer som drivits av industrin för fossila bränslen. De har försökt övertala allmänheten om att allt är okej och att det inte finns någon anledning till att sluta med en utökning och användning av fossila bränslen.

I andra fall tar de en mer diskret roll som klimatförsenare – där de i sina uttalanden förklarar vikten av att ta tag i klimatkrisen, men uppmanar till ett mer ”pragmatiskt” tillvägagångssätt. I Europa ser vi dem ofta använda gaskrisen som en ursäkt för att stötta utökning av infrastruktur för fossil gas och försena en befogad förflyttning mot hälsosammare, mer rättvisa och välmående samhällen där utvecklingen redan ligger flera decennier efter.

Lika oroande som att högerextrema regeringar har vunnit mark i Europa, lika oroande är det mönster som plötsligt visat sig i deras tillvägagångssätt – det största nerslaget på klimataktivism som vi någonsin sett. Vi märker det på den ökade övervakningen och de förebyggande arresteringarna, på de hårdare domarna och spridningen av farlig retorik som spär på allmänhetens splittring och driver på misshandel av klimataktivister. Tydligast märker vi det på hur rätten till att protestera begränsas allt mer.

Detta påverkar oss alla, oavsett om vi demonstrerar vid en klimataktion eller någon annan progressiv sak. Detta lägger den tyngsta bördan på de modiga personer från marginaliserade samhällen som leder kampen för social och ekonomisk rättvisa – från det senaste lagförslaget om polisövervakning i Storbritannien, till polisrazzior i bland annat Tyskland och Frankrike. Grupper som JSO är ofta de första måltavlorna. De används som ursäkt för att slå till mot rörelsen (och andra progressiva rörelser) som helhet – speciellt de mest marginaliserade grupper där förtrycket slår hårdast.

Ser man det från ett utifrånperspektiv, när klimatrörelsen strider för uppmärksamhet och stöd i den offentliga sfären, står den inför tre utmaningar.

1. De personliga insatserna och riskerna det innebär att utföra fler handlingar är högre än någonsin.

2. Under en period av överlappande kriser måste rörelsen kämpa för den stabilitet, säkerhet och kontinuitet som de styrande politiska krafterna erbjuder. (De hävdar att ”det här inte är rätt tillfälle att radikalt förändra hur vi hämtar vår energi och driver våra ekonomier.”)

3. Progressiva parlamentärstyrkor som skulle kunna vara ett medel för ett radikalt alternativ är svaga, med mittenpartier som i allt högre grad förvandlas till mer tilltalande versioner på högerkanten, och därför oförmögna och ovilliga till att stå emot dessa landskapsskiften.

Hur reagerar vår rörelse på dessa utmaningar?

Ompröva klimatrörelsen

De starkaste rörelserna är de som leds av personer som påverkas mest av problemet. Det är jag övertygad om. Även en snabb återblick ett par sekel i mänsklighetens historia tyder på detta. Under ett par decennier har vår rörelse här i Europa genomgått ett grundligt skifte som fortfarande pågår och insett att frontlinjens grupper i Den globala södern är de som leder denna kamp. Dessa grupper har gjort allra minst för att orsaka krisen och ändå är det de som drabbas hårdast. Deras gensvar kommer med kraft och kreativitet.

Historiskt sett har Europas klimatoro främst varit teoretisk och inte ett resultat av levd erfarenhet. Och detta har oftast uttryckts av miljöaktivister från en vit, urban, medelklass – särskilt när det kommer till synlighet, strategi och finansiering. De delar av rörelsen som speglar och uttrycker synen från en bas med större mångfald och strävar efter en intersektionell taktik som grundar sig på en levd erfarenhet av orättvisa, hör ännu inte till vanligheten. Människorna marginaliseras fortfarande när det kommer till vem man lyssnar på, vem som har makten och resurserna och vem som sätter kursen för rörelsen.

På senare tid har vi dock sett att det pågår ett annat skifte. Klimatpåverkan slår till närmre hemmaplan än vi tidigare upplevt i Europa. Lantbrukare och fiskare måste handskas med missväxt av skörd och boskap. Och folk överallt – speciellt de som är mest sårbara på grund av ålder, hälsa, levnadssätt och ekonomiska förhållanden – upplever att deras liv och levebröd förstörs av värmeböljor och översvämningar. De som arbetar inom näring med fossila bränslen tittar nervöst på när deras karriärsutsikter drastiskt förkortas – utan att få något stöd från de olje- och gasjättar som anställer dem och som fortsätter dra in rekordvinster.

Basen, eller åtminstone den potentiella basen, av alla de vi skulle anse vara mest påverkade av klimatkrisen har förändrats. I augusti 2023 finns en frontlinje i Vanuatu där det finns planer på att förflytta flera invånare till säkrare platser. Det finns frontlinjer vid bränderna som härjar på Sicilien, i franska områden där rekordlåga temperaturer förstör vingårdar, och bland pensionärer i Manchester som inte har råd att ha värmen på under vintern.
Dessa är klimatkrisens nya europeiska frontlinjer och jag tror inte att vår rörelse till fullo har utökat sina gränser för detta grundläggande skifte. Färgade människor, de med lägre inkomst och andra marginaliserade grupper är de som drabbas först och hårdast.

Detta betyder att en av de viktigaste strategifrågorna som vi behöver ställa oss själva just nu är: Hur kan vi koppla samman och organisera oss med dessa frontlinjer, höja deras röster, bygga upp deras styrka och utvidga uppfattningen om vem som står i spetsen för vår rörelse?

För att vår rörelse ska vinna måste vi vidga vårt spelrum genom säkerställa att grupperna i frontlinjerna får utrymme och resurser för att leda, ta fram strategier och vara de främsta representanterna för vår gemensamma vision. Vi behöver ett förnyat engagemang för att genomföra kampanjer som ger en konkret, radikal, men nåbar alternativ vision istället för en ekonomi som bygger på fossila bränslen. En som riktar in sig på övergången från fossila bränslen till förnybar energi och överkomlighet och tillgång till energi. En vision och en väg mot uthålliga samhällen, som på ett mer effektivt sätt kan anpassas till allt fler förödelser som stigande temperaturer innebär, på vår kontinent, såväl som i andra områden.

Men för att vara ärlig behöver detta tillvägagångssätt mer än bara rörelsen för att få fart på sin förändring. Det kräver att finansiärer och icke-statliga organisationer med goda resurser tar ansvar för makten – och beslut som fattats med den makten – som har format vår rörelse. De måste flytta resurser till grupper och nätverk som införlivar skiftet, samarbetar frågor emellan och gör en grundlig organisering med grupperna i frontlinjen, men som också är sammankopplade av en strategi som sträcker sig över hela rörelsen och som kan skalas upp. Så när energiföretagen nästa gång presenterar sina kvartalsvisa rekordvinster, är det inte bara de vanliga klimatgrupperna som ropar argt åt dem, utan ett bredare folkuppror med de personer som har mest att förlora och vinna på hur vårt energisystem fungerar.

Låt mig vara tydlig. För att få tillbaka drivkraft och styrka trots klimatkatastrofernas utveckling och moralförstörelse krävs mer än en påfyllnadsdos av energi och beslutsamhet. Det behövs i stället ett rejält nytänkande kring vem som är klimatrörelsen, vad är problemen rörelsen står inför, hur den tar emot de nya frontlinjerna och på vilket sätt dess olika delar sluter an till varandra. Detta är inte ett rop utåt, utan ett rop inåt – mot en annorlunda rörelse.

En rörelseform som ger oss en värdig chans att vinna skulle kunna se ut så här:

• En bred, oprofilerad allians med branschorganisationer som regelbundet och synligt stör allmänhetens tillvaro och kräver en radikal förändring av hastighet och riktning i regeringarnas taktik kring hur de hanterar energi- och klimatkriser. Detta skulle vara en blandning av arbetarförbund och andra medlemsorganisationer för civilsamhället. Föreställ er Women’s institute i Storbritannien, AVIS i Italien, Deutscher alpenverein i Tyskland, fackföreningen FNV Overheid i Nederländerna. Kanske till och med medlemmarna i fotbollsklubben Barcelona. Poängen är att ett fåtal ledare för stora medlemsorganisationer som enas kring en rörelsestrategi som vänder sig till allmänheten skulle resultera i ett tydliggörande av allmänhetens påtryckningar, inte bara typiskt för några enstaka orosstiftande organisationer eller ledare.

• En mindre koordinationsgrupp som kan sammanställa tidslinjer, berättelser och rörelsesymboler för korrekt integrerade och störande aktioner. Denna skulle kunna bestå av nyckelpersoner från medlemsorganisationerna tillsammans med personer och grupper som sitter på positioner mellan de olika platserna inom rörelsen – till exempel från icke-statliga organisationer, gräsrotsgrupper, civilsamhället och finansiärer. Denna grupp ska ha med sig en global analys in i kampen och ha de globala kontakter som krävs för att koppla samman europeiska rörelser med rörelseaktiviteter i andra delar av världen, inklusive konkreta solidariska handlingar som väger upp för den förstörelse som orsakas av fossila bränslen från europeiska företag och finansiärer.

Vissa grupper på nationell nivå har försökt (och försöker, som Ende gelände i Tyskland som nyligen släppt ett djärvt strategidokument) något liknande. Andra rörelseallierade så som Gastivists har gjort ett banbrytande arbete där de kopplat ihop och utbildat grupper som arbetar med levnadskostnader och energi- och klimatkriser över hela regionen. 350.org har spelat en sammankallande eller ledande roll på liknande regionala och globala platser tidigare och vi skulle kunna göra det igen.

• En europeisk utbildning för klimatolydnad, kanske med JSO och liknande grupper som kan använda sin expertis för att organisera massträning för medlemsorganisationer och den stora allmänheten.

• En kom i gång-central för digital kunskap, som ger ett grundläggande ”rörelse-paket” för personer som vill komma i gång och agera. En sådan central skulle sedan kunna koppla ihop personerna med vägledande grupper inom rörelsen som passar bäst för just deras kunskaper, intressen och geografiska plats. Något som utvecklas med hjälp av expertisen hos Green new deal rising i Storbritannien (vars välkomstutrop och kom i gång-process är bland de mest effektiva jag har sett inom rörelsen).

• Organiserade frontlinjer och starka förtroendekopplingar mellan dem och icke-statliga organisationer. Grupper i Europa har redan organiserat sig längs den nya rörelsens gränser. Grupper som Alianza contra la pobreza energética i Spanien som uppstod efter att hyresgäster organiserat sig för ett arbete inom energi- och boendeproblem. Eller grupper i Den globala södern så som Pacific climate warriors vars ledande roll har inspirerat till att uppmana stater kring Stilla havet att anta samhällscentrerad förnybar energi.

• En hantering av organiserings- och ledarskapsutbildning som är ordentligt försedd med resurser, som gör det noggranna och svåra arbetet med att bygga relationer med grupperna i den nya frontlinjen. En skara med arrangörer som stakar ut visioner, utför politiskt utbildningsarbete och stöttar ledarskapet inom dessa grupper för att de så småningom ska kunna bli ledare i rörelsen som helhet. En satsning som hänger ihop med organiserade frontlinjer och hjälper till att förflytta rörelsens gravitationscentrum mot dem. Detta kommer föra de lokala organiseringssatsningarna till ett nätverk, eller åtminstone förse dem med sammanhang och support.

• En kärngrupp för research/policy/påverkansarbete som tar rörelsens krav till politiska rum och se till att även om vi förespråkar en mångfald av taktiker och synsätt, så är våra in- och utvändiga planer sammankopplade, i linje och koordinerade.

Dessa förslag kan ses som en utforskningskarta. Det kommer krävas gemensamma ansträngningar för att lyfta våra blickar från där vi befinner oss just nu, se bortom våra egna fokusområden och se till helheten för att omvärdera vår väg framåt.

Vi behöver reflektera över hur de olika delarna av vårt system väger mot varandra. Behöver vi till exempel förändra balansen för rörelsens taktik? För årets olika faser? Vi måste också fundera över de ställen där vi behöver bygga och lyfta fram styrkor, kontra de ställen där vi på ett kritiskt sätt behöver ta tag i våra svagheter. Vi måste tänka om kring vår kollektiva identitet, från ”aktivister” till ett nytt språk som beskriver den bredare basen av personer här i Europa som riskerat mycket för rörelsens framgång.

Vi måste göra vår rörelse motståndskraftig och anpassningsbar till framtida kriser genom relationer och strukturer. Vi har helt enkelt inte råd med bakslag så fort en ny katastrofal utveckling hamnar i rampljuset.

Klimatrörelsens upprepningar under de senaste åren kommer inte leda till några vinster. Det kommer inte enbart vara en klimatrörelse som säger ”håll oss under 1,5 grader”, eller som säger ”lämna de fossila bränslena i marken” och inte bara den som hjälper oss att vinna mot kolverk eller få till förbud mot fracking.

Vi måste vara alla dessa klimatrörelser och dessutom vara en rörelse som täcker både energifattigdom, klimatpåverkan, värdighet för flyktingars liv och för transpersoner. En rörelse som agerar i Europa för att erkänna och ge upprättelse för den historiska skuld och skada som vi orsakat Den globala södern och skadorna vi har utsatt våra geografiskt närmsta samhällen för. En sådan klimatrörelse är betydligt mer mångfaldig och övergripande, grundad i folks dagliga liv, fylld av hopp och vision, med nya gränser och frontlinjer som står i täten.

Det är vårt ansvar och vår skyldighet att bygga den.

***
Nicolò Wojewoda

Nicolò Wojewoda är regionchef för Europa på 350.org. Han har ägnat över 10 år åt att leda och stödja folkdrivna kampanjer och bygga en kraftfullare och mer rättvis klimatrörelse.

Översättning Sofia Falkner

Texten publicerades ursprungligen av wagingnonviolence.org