FATTIGDOM | Fattigdomsbekämpning och globala nettonoll-mål står inför betydande hinder på grund av den tunga skuldbördan som fattiga länder brottas med, enligt Världsbankens president Ajay Banga. Under Världsbankens årsmöte i Marrakech, Marocko, betonade Banga vikten av snabbare skuldlättnad. Han underströk dock att det inte finns något enkelt svar på problemet och att det inte finns någon ”trollstav” som kan lösa situationen, rapporterar The Guardian.

Enligt Världsbankens chefsekonom, Indermit Gill, har den senaste aggressiva räntehöjningen från Federal Reserve, liknande den som skedde för över 40 år sedan, resulterat i att 24 länder gick i konkurs. En rapport från Debt Service Watch, en sammanslutning av skuldkampanjgrupper, målar upp en dystrare bild för utvecklingsländerna än tidigare kriser, inklusive den latinamerikanska skuldkrisen på 1980-talet.

Enligt deras rapport absorberade skuldåterbetalningen över hälften av budgetintäkterna och 40 procent av de offentliga utgifterna i Afrika. Över hela världen kämpade 35 länder för att betala över hälften av sina intäkter för skuldåterbetalning och 54 länder använde över en tredjedel av sina intäkter för samma ändamål. Dessa siffror var betydligt högre än vad låginkomstländerna ställdes inför före initiativen för hårt skuldsatta fattiga länder på 1990-talet och det multilaterala skuldlättnadsinitiativet 2005.

Fem länder,  Egypten, Sierra Leone, São Tomé och Príncipe, Gambia, samt Malawi, stod inför de högsta betalningskostnaderna som en del av sina intäkter, vilket underminerade deras förmåga att investera i utbildning, hälsa, socialt skydd och klimatåtgärder.

Debt Service Watch-rapporten uppmanar till en omfattande skuldavskrivning för att ge fattiga länder utrymme att satsa på att uppnå FN:s 2030-mål för hållbar utveckling. Trots nuvarande skuldlättnadsavtal fortsätter skuldtjänsten att utgöra en betydande andel av intäkterna för dessa länder, vilket hindrar deras möjlighet att främja ekonomisk utveckling och minska fattigdom.

Matthew Martin, chef för Development Finance International, varnar för att detta är en ”tyst kris”:

– Länder kanske inte är i konkurs ännu, men miljoner om inte miljarder lider varje dag. Folk är inte beredda att göra något åt det men de måste hantera det. Om de inte gör det kommer det att bli mer migration och mer instabilitet.

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto