ISRAEL | Konflikten mellan Israel och Hamas i Gazaremsan har intensifierats, med en ökande humanitär kris och eskalerande våldsamheter. Israel har fastställt att belägringen av Gazaremsan inte kommer att hävas förrän alla israeliska fångar är befriade. Samtidigt har det rapporterats om brist på vatten, mat och bränsle i området efter flera nätters bombardemang. Israels energiminister Israel Katz meddelade på sociala medier att ”ingen elektrisk strömbrytare kommer att slås på, ingen vattenpost kommer att öppnas och ingen bränslebil kommer in” förrän de ”bortförda” är fria.

Israel förbereder sig för att inleda en markinvasion som svar på blodiga massaker som den palestinska islamistgruppen Hamas utförde under lördagen. Enligt Al Jazeeras reporter har sex stadsdelar i Gazaremsan förstörts i massiva israeliska bombanfall, och sjukvårdsinrättningar och ambulanser har drabbats svårt. FN uppgav att antalet fördrivna människor hade ökat till 339 000, varav de flesta nu trängs i FN-skolor.

Palestinska medier rapporterade att attackerna hade dödat en högt uppsatt militär ledare, Hamas militärbefälhavare Mohammed Deifs bror, och en befälhavare från Palestinska Islamiska Jihad. Samtidigt har dödssiffran i Israel stigit till 1 200.

Premiärminister Benjamin Netanyahu har lovat att ”krossa och förstöra” Hamas. USA:s utrikesminister Antony Blinken anlände till Tel Aviv under torsdagen för att visa solidaritet med Israel, efter att amerikansk ammunition hade levererats till landet.

Den eskalerande situationen har lett till att Israel mobiliserat 360 000 reservister och nu överväger en markoffensiv, den första sedan det sju veckor långa kriget 2014. Över natten har striderna fortsatt på israelisk mark i Gazas närhet, och närvaron av israeliska fångar i området har komplicerat den militära strategin. Samtidigt måste det israeliska nödkrigskabinettet fatta beslut om landets strategiska mål i Gaza. En markoffensiv kan emellertid leda till ytterligare förluster på båda sidor i brutala strider, där hus till hus-strider är oundvikliga. Situationen är mycket kritisk och kräver internationell uppmärksamhet och snabba åtgärder för att undvika ytterligare mänskligt lidande och en fördjupning av konflikten.

VENEZUELA | Trots internationella protester höll Venezuela på söndagen en folkomröstning, med frågan om regionen Essequibo (även stavad Esequiba) i grannlandet Guyana egentligen ska tillhöra Venezuela. Enligt venezuelanska myndigheter deltog 10,5 miljoner av landets 20,7 miljoner röstberättigade invånare, och 95 procent röstade ja.

– Vi har tagit de första stegen i en ny historisk fas i kampen för det som tillhör oss, att ta tillbaka det som befriarna lämnade åt oss, säger president Nicolás Maduro enligt medier i huvudstaden Caracas.

Erkänner inte domstol

Konflikten går tillbaka till 1800-talet, då den unga nationen Venezuela grälade med europeiska kolonialmakter om vattenvägar och guldfyndigheter i området. Guyanas dåvarande kolonialherre Storbritannien fick rätt i en skiljedom 1899, men Venezuela har senare invänt att det beslutet berodde på stormakternas mygel.

Senare har även olja och olika mineraler i marken ökat Essequibos attraktionskraft.

Så sent som i fredags beslutade Internationella domstolen (ICJ) i Haag att Venezuela inte får agera på något sätt som kan förändra kontrollen över regionen. Men Venezuela erkänner inte FN-domstolens roll i tvisten och genomförde alltså folkomröstningen som planerat.

Halva Norge

Oron växer nu, både i Guyana och övriga Sydamerika, kring hur Maduro kommer att fortsätta driva frågan. Nästa år är det dags för presidentval och i skenet av en galopperande ekonomisk kris befaras Maduro vilja måla upp yttre hot för att få väljarna att samlas kring honom.

Guyana är ett av Sydamerikas minsta länder och består till stora delar av svårtillgängliga regnskogar och berg. Essequibo är ungefär hälften så stort som Norge och har en kvarts miljon invånare.

CHILE | Den historiska betydelsen av denna händelse lyser klart då Pedro Barrientos, tidigare soldat och ansedd som ansvarig för Jaras död, slutligen överlämnats från USA till Chile. Åtalen mot honom gäller kidnappningen och mordet på Víctor Jara, ett av de mest uppmärksammade människorättsfallen från Pinochets regim. Enligt vittnesmål spelade Barrientos rysk roulette med Jara innan han sköt ihjäl honom den 16 september 1973.

– Vi vill dra en gräns under det här fallet – och det snabbt, sade Nelson Caucoto, en människorättsadvokat som företrätt Jaras familj under lång tid.

– Skulle någon någonsin ha trott att det skulle finnas rättvisa för Víctor Jara?

Även om utlämningen är ett viktigt steg, påpekar aktivister att det finns mycket arbete kvar för rättvisa. Många inblandade i brutala handlingar under diktaturen är fortfarande på fri fot, och undkommer straff.

Rodrigo Bustos från Amnesty International understryker detta genom att påpeka att Chile fortfarande har en enorm skuld att betala när det gäller att skipa rättvisa för de oförlåtliga brotten under Pinochetregimen. Trots att vissa fällande domar har säkrats för en del av offren, är det en liten andel av de totala fallen, vilket speglar den långsamma processen och bristen på rättvisa för överlevande från denna mörka tid.

– I allmänna termer har Chile fortfarande en enorm skuld att betala när det gäller rättvisa för de påtvingade försvinnandena, avrättningen och tortyren, säger Rodrigo Bustos, generalsekreterare för Amnesty International Chile.

Hittills har fällande domar endast säkrats i omkring en tredjedel av de 3 216 fall av påtvingade försvinnanden och avrättningar som begicks under diktaturen, enligt uppgifter sammanställda av Diego Portales University transitional justice observatory.

Bara 0,6 % av de överlevande offren från diktaturtiden har sett sina fall sluta med en fällande dom.

Víctor Jaras änka, Joan Jara, som nyligen gick bort vid 96 års ålder, kämpade i nästan fem decennier för att uppnå rättvisa för sin man. Hennes outtröttliga engagemang var en avgörande faktor för att samla vittnesmål och bevis som ledde till att fallet kunde återupptas efter många år av tystnad och brist på bevis.

Víctor Jaras tragiska öde, där han torterades och mördades på fotbollsarenan Estadio Chile, står fortfarande som en symbol för de brutala övergreppen som ägde rum under Pinochets regim. Hans musik och hans politiska övertygelse lever vidare idag som en påminnelse om konsekvenserna av maktmissbruk och förtryck.

– Det viktigaste är att 50 år senare har vi fortfarande inte gett upp, rättvisan kommer fortfarande. Chile är ett av få länder där det händer, säger människorättsadvokaten Nelson Caucoto