Den här krönikan handlar inte om kärnkraft. Inte bara i alla fall.

Men kanske är det för att kärnkraften fortfarande var en definierande ideologisk fråga vid tiden för mitt politiska uppvaknande, som jag tänker som jag gör.

Argumenten mot kärnkraften är existentialistiska: Vilken relation har vi till det ekosystem vi är en del av? Vilka risker får vi människor utsätta varandra för? Vad lämnar vi kvar till kommande generationer att hantera?

Kärnkraftsdebatten i dag saknar mycket av detta. Motståndet reduceras till kostnader och praktiska argument. Kärnkraften är för dyr och tar för lång tid att bygga för att vara ett riktigt svar på klimathotet.

Och ett perspektiv är som bortblåst ur tankeverksamheten.

Makten.

Ett bärande argument mot kärnkraften när debattens vindar blåste som hårdast, och in i det decennium som definierade mig politiskt, var centralismen.

Lärdomen från Tjernobyl var inte bara själva olyckan, utan också vad som kan hända i system där både makt och produktion centraliserats.

Särskilt system som är tvillingar med vapen. Det finns ju en anledning till att vi blir oroliga när drönare hovrar över våra reaktorer, men inte om de flyger över en vindkraftspark. Det finns ju skäl till att vi behöver ha ögonen på Irans kärnkraft, men inte deras solceller.

Alternativet till kärnkraft stavas småskalighet, självtillit, eller på modern svengelska: resiliens.

Jag känner spöksmärtor i de här argumenten när jag som lärare sitter och lyssnar till dem som försöker förklara för mig vad AI kommer innebära för mitt arbete.

Några av jordens skarpaste hjärnor varnar för vart utvecklingen leder, ber oss om att ta makten över tekniken, att skynda långsamt. De pekar på riskerna om hörnet. Och jag undrar om inte dystopin redan är här.

Internetrevolutionen drevs fram av nördar, entusiaster och entreprenörer. Det var bångstyrigt och anarkistiskt, hoppfullt och pluralistiskt. Men tekniken och marknadskrafterna mötte vilsna politiker och anorektiska stater, och kapitalismens stora lag slog till. Marknaden konsoliderades, som det heter.

Hela vår digitala infrastruktur är i händerna på färre än ett handfull företag. Och en kommunistisk diktatur.

I USA diskuterar man nu att förbjuda Tiktok. Argumenten är mer än goda. Ett företag baserat i en totalitär superstat som själva tagit full makt över det egna informationsflödet, och begår – i påfallande hård konkurrens – några av vår tids mest omfattande brott mot människors frihet och rättigheter med den mest raffinerade digitala tekniken i sin tjänst, kanske inte är bäst lämpade som hela den demokratiska världens ledande barn-tv-producenter.

Men all information som de samlar om våra barn, samlar de andra jättarna om oss. Oblygt tar de steget ut från skärmarna, in i våra fysiska rum. Vem fortbildar lärare i hur de ska hantera det digitala? En ledtråd: det är inte akademin, det är inte myndigheterna.

De som kan det här bättre än jag understryker att AI inte bara är en byggsten i digitaliseringen, det är i sig en lika stor revolution som internet var. Och de som då var entusiaster är nu dollarmiljardärer, och pengar och makt har gjort med dem det som pengar och makt alltid gör med människor. De har kontrollen, de tänker inte släppa den. De saktar inte in, de tänker inte efter, de lyssnar inte på någon annan än den som lovar dem ännu mer av det de redan har.

Visst finns det politiker som intresserat följer det. Allra mest försvarsministrar. Och de är som bekant inte mycket att hålla i hand när det kommer till sådant som transparens, fred och enkel mänsklig värdighet.

Demokratin behöver ta kontroll över AI-utvecklingen och digitaliseringen. De stora företagen borde brytas upp. Källkoden öppnas. Sociala medier regleras. Kina utmanas. Utvecklingen av mördarrobotar stoppas. Reklam skräddarsydd utifrån digitala beteenden förbjudas.