Den här krönikan handlar inte om kärnkraft. Inte bara i alla fall.

Men kanske är det för att kärnkraften fortfarande var en definierande ideologisk fråga vid tiden för mitt politiska uppvaknande, som jag tänker som jag gör.

Argumenten mot kärnkraften är existentialistiska: Vilken relation har vi till det ekosystem vi är en del av? Vilka risker får vi människor utsätta varandra för? Vad lämnar vi kvar till kommande generationer att hantera?

Kärnkraftsdebatten i dag saknar mycket av detta. Motståndet reduceras till kostnader och praktiska argument. Kärnkraften är för dyr och tar för lång tid att bygga för att vara ett riktigt svar på klimathotet.

Och ett perspektiv är som bortblåst ur tankeverksamheten.

Makten.

Ett bärande argument mot kärnkraften när debattens vindar blåste som hårdast, och in i det decennium som definierade mig politiskt, var centralismen.

Lärdomen från Tjernobyl var inte bara själva olyckan, utan också vad som kan hända i system där både makt och produktion centraliserats.

Särskilt system som är tvillingar med vapen. Det finns ju en anledning till att vi blir oroliga när drönare hovrar över våra reaktorer, men inte om de flyger över en vindkraftspark. Det finns ju skäl till att vi behöver ha ögonen på Irans kärnkraft, men inte deras solceller.

Alternativet till kärnkraft stavas småskalighet, självtillit, eller på modern svengelska: resiliens.

Jag känner spöksmärtor i de här argumenten när jag som lärare sitter och lyssnar till dem som försöker förklara för mig vad AI kommer innebära för mitt arbete.

Några av jordens skarpaste hjärnor varnar för vart utvecklingen leder, ber oss om att ta makten över tekniken, att skynda långsamt. De pekar på riskerna om hörnet. Och jag undrar om inte dystopin redan är här.

Internetrevolutionen drevs fram av nördar, entusiaster och entreprenörer. Det var bångstyrigt och anarkistiskt, hoppfullt och pluralistiskt. Men tekniken och marknadskrafterna mötte vilsna politiker och anorektiska stater, och kapitalismens stora lag slog till. Marknaden konsoliderades, som det heter.

Hela vår digitala infrastruktur är i händerna på färre än ett handfull företag. Och en kommunistisk diktatur.

I USA diskuterar man nu att förbjuda Tiktok. Argumenten är mer än goda. Ett företag baserat i en totalitär superstat som själva tagit full makt över det egna informationsflödet, och begår – i påfallande hård konkurrens – några av vår tids mest omfattande brott mot människors frihet och rättigheter med den mest raffinerade digitala tekniken i sin tjänst, kanske inte är bäst lämpade som hela den demokratiska världens ledande barn-tv-producenter.

Men all information som de samlar om våra barn, samlar de andra jättarna om oss. Oblygt tar de steget ut från skärmarna, in i våra fysiska rum. Vem fortbildar lärare i hur de ska hantera det digitala? En ledtråd: det är inte akademin, det är inte myndigheterna.

De som kan det här bättre än jag understryker att AI inte bara är en byggsten i digitaliseringen, det är i sig en lika stor revolution som internet var. Och de som då var entusiaster är nu dollarmiljardärer, och pengar och makt har gjort med dem det som pengar och makt alltid gör med människor. De har kontrollen, de tänker inte släppa den. De saktar inte in, de tänker inte efter, de lyssnar inte på någon annan än den som lovar dem ännu mer av det de redan har.

Visst finns det politiker som intresserat följer det. Allra mest försvarsministrar. Och de är som bekant inte mycket att hålla i hand när det kommer till sådant som transparens, fred och enkel mänsklig värdighet.

Demokratin behöver ta kontroll över AI-utvecklingen och digitaliseringen. De stora företagen borde brytas upp. Källkoden öppnas. Sociala medier regleras. Kina utmanas. Utvecklingen av mördarrobotar stoppas. Reklam skräddarsydd utifrån digitala beteenden förbjudas.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.