Det är ”spänningen” som det handlar om men ”skinnet är förstås också en motivation.” Det säger Svenska Jägareförbundet till The Guardian när de ska förklara varför så många lodjur ska dödas trots att de ikoniska djuren inte utgör någon fara för samhället. Lodjursjakten är inget annat än en troféjakt som inte skiljer sig nämnvärt från att skjuta ikoniska utrotningshotade djur i Afrika. I likhet med annan troféjakt lockar lodjursjakten till sig flera hundra utländska troféjägare som får ta med sig lodjursskinnet hem. Daniel Ligné, riksjaktvårdskonsulent på Svenska Jägareförbundet, säger i förbundets egen tidning att de vill nå ut med korrekt information till människor för att allmänheten ska förstå att jakten är viktig.

Vad är det då för korrekt information Ligné och Svenska Jägareförbundet tror att majoriteten av svenskarna behöver för att förstå?

Är det att jägare anser att det är ”en extra krydda” att få döda en björn under älgjakten? Eller kanske att Ligné själv tycker att det vore ”skithäftigt att smyga mig in på ett ståndskall med pilbåge”? Ett uttalande han gjorde innan förslaget om att tillåta pilbågsjakt i Sverige tack och lov lades i malpåse. Kanske är det att beskedet om det stora antal vargar som skulle få skjutas i årets vargjakt möttes med ”jubel” bland jägarna? Om jägares illa dolda nöjesjakt har jag skrivit tidigare.

Men något håller på att hända. Jag har spanat in en trend. Den utgörs av män. Dessa män ifrågasätter inte bara en enskild form av nöjesjakt utan ifrågasättandet är på ett mer omvälvande plan. Det handlar om människans självpåtagna makt över djuren. Ja, det är hela idén om den människocentrerade synen på djur och natur som står i skottgluggen. ”De flesta män som jagar, skövlar skog eller på andra sätt exploaterar naturen beskriver sig själva som naturvänner. Men naturen har inget egenvärde för dem. Den är till för dem, och det är därför aspekter av den ska bevaras” twittrar Po Tidholm.

Göran Greider skriver i Dagens ETC att debatten om rovdjur får honom att drabbas av något som liknar depression. ”Ointresset för just rovdjuren går dessutom djupare än vänster-högerskalan i politiken. Vår civilisation sätter i praktiken helt enkelt alltid människan före alla andra arter.”

I Expressen ifrågasätter Bengt Ohlsson ”vår syn på oss själva som skapelsens krona och universums härskare” och vår rätt att reglera antalet djur. Ohlsson avslutar med att konstatera att ju mer vi får lära oss om djurens egna upplevelser så ”förändras någonting, och det som var självklart i går är inte lika självklart i dag. Färden har bara börjat.” Fotbollsprofilen John Alvbåge säger till Expressen att ”naturen tillhör djuren mer än oss och vi människor ska inte tro att vi äger hela planeten” och fördömer vargjakten.”Varför ska vi bestämma över djuren? Så fort ett djur trampar människan på foten på något sätt blir det så här.” Som Bengt Ohlsson skriver “Färden har bara börjat”.

Jag ser fram emot resan.

För att en demokrati ska vara välfungerande behövs så mycket mer än fria val. En fri debatt i samhället, starka civilsamhällesorganisationer som kan bygga rörelser och samla människor att engagera sig, granska politikerna och jobba för sina frågor.

Folkbildning behövs för att människor ska kunna utvecklas och bildas och för att kunna ta tillvara på sina rättigheter som medborgare.

Fria medier behövs för att granska makthavare, beskriva nyheter ur en mångfald av perspektiv och avslöja orättvisor. I länder där den demokratiska utvecklingen går åt fel håll och där demokratin håller på att nedmonteras börjar det just med att begränsa civilsamhället och skära ner på bidragen. Även journalistiken begränsas och journalister trakasseras och förföljs.

I den förra regeringens handlingsplan för en stark demokrati beskrivs hur Sveriges demokrati står inför stora utmaningar. I handlingsplanen lyfts främst tre utmaningar som hotar den svenska demokratin särskilt fram: Ett demokratiskt utanförskap, ett hotat demokratiskt samtal och antidemokratiska aktörer som utmanar.

Regeringen beskriver hur viktigt det är för demokratin med bildning: ”Personer med en hög utbildningsnivå skaffar sig kunskap, verktyg och kontakter som gör det lättare att engagera sig i samhällsfrågor. Personer som växt upp i en familj där det setts som naturligt att engagera sig tenderar att själva engagera sig.”

De beskriver också utmaningarna för journalistiken och det demokratiska samtalet: ”En fungerande demokrati förutsätter att det finns en mångfald av starka och oberoende medier i hela landet som förmedlar samhällsinformation, nyheter och granskande journalistik av god kvalitet. Medierna är betydelsefulla för människors möjligheter att debattera samhällsfrågor och delta i samhällets demokratiska processer. Medierna bidrar också genom sin granskande roll till att skydda samhället mot maktmissbruk och korruption. När makten granskas kan människor ställa makthavare till svars och utkräva ansvar. Därför är det allvarligt att medier med kvalitativ journalistik idag har svårt att finansiera sin verksamhet och bedriva verksamhet i hela landet. Den svenska mediesektorn är idag under stark ekonomisk press.”

Nu, bara några år senare, går den nuvarande SD-styrda regeringen snabbt fram med reformer för att trasa sönder dessa viktiga grundpelare för demokratin. Folkbildningen behöver göra stora neddragningar på grund av regeringens budget. Regeringen skär ner hela en tredjedel av alla resurser till folkbildningen vilket gör att studieförbund och folkhögskolor behöver dra ner, avskeda människor och göra mycket färre aktiviteter.

För en vecka sedan röstade riksdagen igenom det nya mediestödet. Förslaget utreddes från början av S-MP-regeringen, men resultatet är något som både S, V och MP är kritiska mot. Det kommer leda till mindre resurser, mindre medial mångfald och större osäkerhet för nyhetstidningar. Många mindre tidningar med särskilda profiler, som också är särskilt viktiga för att olika perspektiv och frågor ska lyftas, kommer att ha svårt att överleva.

Ännu vet vi inte hur mycket sämre det nya mediestödet kommer att bli, eftersom regeringens senfärdighet gjort att varken förordning eller föreskrifter är klara trots att reformen träder i kraft till årsskiftet, men vi kan redan nu konstatera att det kommer bli sämre.

Tidöpartierna gör medvetna reformer som kommer att utarma civilsamhällesorganisationer, som slår mot folkbildningen, och som gör det demokratiska samtalet fattigare med sämre förutsättningar för nyhetsjournalistiken. Detta är allvarliga steg som riskerar att förvärra de utmaningar för demokratin som Sverige redan står inför.

”Vi lovar trohet och lojalitet, kung Salman” uttrycker skolan Nün Academy på deras officiella sociala mediekonto. Svenska aktiebolagsdrivna Kunskapsskolan är drivande i Nün Academy, som finns i diktaturregimen Saudiarabien. Mänskliga rättigheter i Saudiarabien är bland de absolut sämsta i hela världen då dödsstraff och avrättningar är väldigt vanligt.

Även yttrandefriheten är ytterst begränsad. Framförallt kritik mot den saudiska kungafamiljen, regeringen och islam innebär hårda straff. Dessutom visar granskningar att Nün Academy bedriver aktiv könssegregering då pojkar och flickor separeras från fem års ålder. Sammantaget rimmar det väldigt illa med feministisk utrikespolitik, Sverige som land och den värderingsgrund de flesta svenskar följer.

Högerregeringen har under Nato-processen legitimerat despoten i autokratin Turkiet, kallat israeliska apartheidregimens folkmord i Gaza för ”proportionerligt” och blundar nu för den saudiska diktaturregimens brutala förtryck av den egna befolkningen. Förutom att lova trohet till diktaturregimer har den auktoritära högern lovat lojalitet till oligarkerna i skolan, skoligarkerna.

Det blir uppenbart när varken Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson tar avstånd från Kunskapsskolans involvering i diktaturhyllande Nün Academy. Det är inte märkligt eftersom skoligarkerna köpte vågmästarpartiet SD för att blockera alla vinstkritiska skolförslag i riksdagen. Kristersson är nära vän med skoligarken Peje Emilsson, Kunskapsskolans grundare och ägare.

Bara i Chile och Sverige har det nyliberala skolexperimentet gått så långt att tillåta fria vinstuttag inom skattefinansierad skolverksamhet. På 1970-talet blev Chiles progressive president Salvador Allende brutalt avsatt genom en militärkupp och ”auktoritär nyliberalism” infördes. Militärdiktaturen mördade tusentals oliktänkande och möjliggjorde nyliberala skolexperiment, kombinerat med tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Den amerikanske ekonomen och nyliberalen Milton Friedman var hjärnan bakom projektet han kallade ”Miracle of Chile”. Friedman var professor på universitetet i Chicago och hade en vänskaplig relation med Chiles diktator Augusto Pinochet. Diktatorn anställde Friedmans ekonomstudenter ”Chicago Boys” som bidrog till Chiles nyliberala skolexperiment, tvångsprivatiseringar av statliga företag, avregleringar, massiva skattesänkningar och lönesänkningar.

Skolmodellen bidrog till brutal utslagning och segregation, ”social apartheid”. Auktoritära krafter krokade arm med oligarkerna för att förtrycka majoriteten av folket. Skolexperimentet och auktoritär nyliberalism har fasats ut i Chile, men finns fortfarande kvar i Sverige.
Ska högerpolitiker och lärare i Kunskapsskolan blunda för avrättningar och förtryck i Saudiarabien bara för att skoligarkerna är giriga?

Riskerar vi att bana väg för en ny generation auktoritära nyliberaler som lovar lojalitet till diktaturregimer och skoligarker?

Överensstämmer det verkligen med svenska värderingar?

Kunskapsskolan symboliserar ”Debacle of Sweden”. Genom exploatering av skolbarn och investeringar i den brutala saudiska diktaturregimen har Kunskapsskolan blivit värderad till över en miljard kronor, med en vinst på 400 miljoner kronor senaste åren.

Folkmajoriteten vill inte ha marknadsskolan och skoldebatten borde handla om att fasa ut auktoritär nyliberalism, förbjuda aktiebolagsdrivna friskolor och skolvinster.